Ekonomi

7 19362
Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.
Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.
Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.

Egentligen behöver den här texten inte alls handla om den rådande flyktingsituationen. Den skulle lika gärna kunna handla om snöröjning i Stockholm, akutsjukvård, hemtjänsten eller någon annan av alla de offentilga funktioner som konstant går på knäna och med jämna mellanrum kollappsar helt. Men just nu har vi ovanligt mycket flyktingar som behöver skydd och hjälp, samtidigt som till och med annars rätt sansade vänsterdebattörer börjar yra om ”volymer” och ”flyktingstopp”. Så en pånminnelse om var ett av de större problemen som orsakat ”kaoset” finns torde vara på sin plats.

Men först är det läge att konstatera en till synes självklar grej. Sverige har råd att ta emot de flyktingar som kommer, det är inte så att sverige ”är fullt”. På samma sätt finns det inga hållbara argument för att sverige inte skulle införliva de EU-migranter, som dagligen utsätts för rasistiska övergrepp, i samma sociala skyddsnät som resten av oss får tillgång till. Sverige som helhet är inte fattigt. Det saknas inte pengar, inte på långa vägar. Det handlar bara om fördelning. Pengarna har som vi alla väl vet vid det här laget bara flyttats från det gemensamma till det privata. De pengar som egentligen borde gå till att bygga billiga bra bostäder till unga, befinner sig istället på mer eller mindre hemliga bankkonton på Caymanöarna, eller är undansmusslade på annat sätt.

Det jag vill rikta strålkastaren mot idag är dock en annan del än skattesmitande och rasistisk retorik. Det jag vill att vi ska komma ihåg är en generell princip som de senaste decenierna blivit en sorts mantra inom den offentliga verksamheten, och idag är en starkt bidragande orsak till att parasiter som Jan Emanuel Johansson och Bert Karlsson kan profitera på det faktum att vi har en uppgång vad gäller antalet anländande flyktingar.

Det handlar om en rad s.m.s ”managementidéer” som har det gemensamt att man ska driva offentlig verksamhet på en nivå som är att jämföra med en konstant svältgräns. De är kända under namn som ”lean”, ”new public management” och en massa annat dravel men har i grund och botten en sak gemensamt, att pressa produktionen till det yttersta och kunna ta ut så mycket vinst som möjligt. Kortfattat kan man säga att det handlar om att bygga upp en verksamhet så att den precis fungerar under de bäst tänkbara förhållandena. I nerförsbacke, med solen i ryggen och medvind så klarar man precis att komma fram i rätt tid.

Problemet är ju att verkligheten inte bjuder på mest gynnsamma förhållanden så ofta. Istället ger oss verkligheten personal som går in i väggen eftersom de pressats till det yttersta månad efter månad, sjuksköterskor som tar semester under sommaren, mer än två milimeter snö i Stockholm och en rad andra saker som spräcker den ”slimmade” planen som nån managementnisse hittat på.

För det handlar om att plocka bort alla reserver, att se till att det inte finns någon som helst beredskap utifall det skulle hända något oplanerat, just för att man fått för sig att det sparar pengar. Och det är klart, händer det inget oplanerat så kostar det inget extra, kruxet är ju som sagt att det i verkligheten alltid händer en herrans massa extra. Eller ja, extra och extra. Det händer sånt som man förr räknade med skulle hända lite nu och då och därför hade byggt upp reserver inför. Som att det med några års mellanrum faktiskt kommer bra med snö i Stockholm. Under 80-talet räknade man fortfarande med det och gatukontoret hade plogar och vägrakor stående i beredskap för att kunna rulla ut de vintrar som det behövdes. Sen i skiftet mellan 80- och 90-tal fick nån räknenisse för sig att det är bättre att lägga ur snöröjningen på entrepenad, och man sålde av alla maskiner. Så nu finns det inga plogar och vägrakor i reserv alls. Vilket märks så fort det kommer lite snö, för det är dessutom alltid så att det är det företag som tar minst betalt som får kontraktet för att forsla bort snön från stadens gator, och ni kan ju gissa själva hur det kommer sig att de är billigast. Inte är det för att de har massor med plogar och vägrakor stående i reserv i alla fall.

I grund och botten är det samma sak som händer nu. Det offentliga har sålt ut verksamheter och fastigheter så det står härliga till de senaste decennierna. Verksamheter och fastigheter som verkligen hade varit bra att ha nu när det kommer lite fler flyktingar än vi räknat med. För allvarligt, jämfört med flyktingströmmarna under mitten på 1900-talet så är det här inte mycket att hänga i julgranen. Skillnaden är att nu har vi ingen offentlig beredskap. All offentlig verksamhet ligger och balanserar på svältgränsen, så minsta ansträngning får löjliga effekter. För det var faktiskt inte i första hand ovilja från socialkontorens och migrationsverkets sida som gjorde att frivilligorganisationer var de som räddade situationen när flyktingströmmen tilltog nyligen. Det var det enkla faktum att organisationerna var så pass bantade att de inte hade kapacitet för utökad verksamhet. På samma sätt handlar det eviga problemet med flyktingförläggningar ute skogen om att det inte finns kapacitet till annat, eller ens till att informera de flyktingar som bussas dit om vart de ska och vad som kommer hända härnäst. Något som ju lett till mer än en onödig konflikt.

Att migrationverket inte har egna lokaler, samtidigt som, allmännyttan sålts ut, inga nya bostäder byggts och en drös andra offentliga fastigheter sålts av, gör att privata hyresvärdar kan ta en månadshyra om dagen för att hyra ut vanliga lägenheter till Migrationsverket för att placera ensamkommande flyktingbarn. Det finns nämligen ingen reserv vad gäller bostäder heller, något som alla som söker bostad i landets städer är väl bekanta med.

”Flyktingkaos”, ”snökaos” och förra sommarens ”brandkaos” handlar med andra ord egentligen om ett ”NPM-kaos” eller ”lean-kaos”. Det är inte flyktingar, snö eller ens skogsbränder som ställer till med kaoset, det är att den offentliga organisationen är svältfödd och inte kan göra annat än fungera på sparlåga. Det är när det kommer lite påfrestningar som det blir uppenbart att det gemensamma inte kan drivas efter affärsmetoder där nedläggning är en del av alternativen. Om inflytandet av flummiga managementidéer visar sig skada en avdelning på Toyota på ett så allvarligt sätt att det inte går att reparera, så lägger man ner avdelningen och slickar sina sår. Så funkar inte det offentliga, vi kan inte lägga ner sjukvården. Vi behöver sådant som brandförsvar, sjukvård och en fungerande flyktingmottagning. Vi måste dessutom ha det även vid tillfällen då allt inte fungerar som planerat. Akut sjuka på Gotland måste kunna nå akutsjukhus även om det är ett vulkanutbrott på Island, och inte som nu då det varken finns tillräcklig vård på Gotland eller flygtransporter som klarar att flyga dem till fastlandet trots vulkanaska.

Det är dags att förpassa de här fantasifortren till ”styrning”, till den plats där de hör hemma. Historiens skräphög. När vi bygger upp och driver offentlig verksamhet kan inte fokus ligga på sparade slantar och liberala principer om ”fritt företagande”. Offentlig verksamhets primära fokus måste vara funktion, att klara att fullfölja de uppgifter som medborgarna kan förvänta sig. Om det blir dyrare än man tänkt sig så får man helt enkelt lösa penningfrågan på annat sätt. Själv har jag länge förespråkat Karl XIs lösning, räfst och reduktion!

Och då har vi inte ens börjat titta på vad ”lean” och ”NPM” ställt till med inom järnvägen och postväsendet.

3 926
En av den tidiga arbetarrörelsens mest inflytelserika ekonomiska tänkare Pierre-Joseph Proudhon
En av den tidiga arbetarrörelsens mest inflytelserika ekonomiska tänkare Pierre-Joseph Proudhon

Häromdan visades inom ramarna för Dokument Utifrån på SVT en dokumentär om hur Storbritanniens superrika blir fler och fler samtidigt som större delen av befolkningen får det sämre. I sig är det inte så mycket nytt, det är det gamla vanliga konstaterandet att en nyliberal politik, utan att använda det uttrycket, ställer till det för oss alla. Men efter att ha sett ytterligare en dokumentär om hur de rikare blir rikare, samtidigt som den mest spridda nyheten för dagen är en synnerligen tveksam polisrapport som på väldigt lösa boliner försöker utmåla en av samhällets svagaste grupper som klandervärd, så blir det uppenbart att en av de saker vi behöver akut är en ökad förståelse för ekonomi. Med ”vi” menar jag då de bredare befolkningslagren. För på annat sätt, än en komplett oförståelse för hur ekonomi på nationell och internationell nivå fungerar, kan man inte förklara att man skyller vår raserade välfärd på tiggande romer från Rumänien och människor som flyr undan ett av de grisigaste konfliktzonerna på länge, Syrien.

På samma sätt förklarar den här låga nivån av kunskap om hur det ekonomiska systemet fungerar att knäppa konspirationsteorier om Big Pharma(jo, det ska tydligen skrivas med stor begynnelsebokstav i de kretsar som brukar uttrycket), Bilderberggruppen eller ”det internationella bankirkonglomeratet” kan få fäste på ett sätt som skulle vara omöjligt om folk i gemen begrep hur ekonomi fungerar.

Att ekonomi ter sig krångligt är dock inte konstigt, det hänger samman med det absolut första man måste lära sig om ekonomi. Ekonomi är nämligen ingen vetenskap, det är ideologi. I samband med att det politiska landskapet successivt började bli mer och mer nyliberalt för sisådär tre decennier sedan så ändrades också synen på ekonomi. I SVTs nyhetssändningar så hanterades inte längre ekonomi som en del av den övriga rapporteringen, den fick ett eget segment, A-Ekonomi. Det hjälpte till att skapa bilden av ekonomin som en egen naturkraft, något som vi inte kan påverka. Precis den bild som liberalismen vill visa, att markanden är en egen naturkraft som mår bäst av att lämnas ifred. Bilden byggdes på av att man började rapportera om aktie- och valutakurser på ett sätt som påminde om väderrapporteringen. Normaliseringen av aktiehandel hade förvisso även andra skäl, men det bidrog till bilden av ekonomi som något naturkraftsliknande som enbart välutbildade specialister bör ge sig in på att förstå.

Samma naiva tro på marknaden som låg bakom börskraschen 1929 ligger bakom mycket av dagens finanspolitik.
Samma naiva tro på marknaden som låg bakom börskraschen 1929 ligger bakom mycket av dagens finanspolitik.

Genom att konsekvent använda sig av ekonimiskt fikonspråk och vara ytterst sparsam med att rapportera om de ekonomiska händelsernas orsaker, samt effkter för oss ”vanliga dödliga”, så växte bilden av ekonomi långsamt till ett monstrum som ytterst få är lämpade att ge sig i kast med. Istället för att för att försöka förstå vad som händer och ekonomins samband, så uppmanas vi att lyssna på experternas utlåtanden och följa de privatekonomiska råden slaviskt. Det som dock aldrig förklarades för oss var att de här unga hungriga ekonomerna som syntes i TV-rutan och uppmanade oss till det ena och det andra, alla var skolade i nyliberal ideologi under en period då kapitalismens ansikte skulle räddas och socialdemkrati och socialliberalismen i Europa i praktiken skulle krossas, med näranog trotskijstisk entrism. De ekonomer som behandlades som neutrala förståsigpåare hade flera syften, men ett var att distansera befolkningen från den ekonomiska förståelsen.

Tidigare politiska skiften hade haft ekonomin som en naturlig del av det politiska, som ett verktyg. Tunga namn under den tidiga arbetarrörelsen som Proudhon och Marx var bägge i första hand vad vi idag skulle kalla ekonomer, inte politiska tänkare. När den tidiga arbetarrörelsens aktiva plöjde politiska luntor för att förstå sin omvärld, så var det i lika hög grad som politik ekonomisk teori de bildade sig i.

Vi behöver nå dit igen. Vi behöver nå dit där vi utan problem kan förklara för vår arbetskamrat att flyktingarna faktiskt inte tar pengar från mormors långvård, utan att flyktingmottagning i praktiken är ett ekonomiskt nollsummespel. Vi behöver kunna protestera när chefer kommer dragandes med påståenden som bygger på den ökända Trickle-downteorin, även känt som ”häskskitteoremet”, och förklara att det inte stämde när det kallades ”Horse and sparrow” på 1800-talet och det fungerar inte nu. Vi måste kunna förklara för den snälla men naiva miljöaktivisten att det inte handlar om onda bankirer, utan ett system som till sin natur är destruktivt. Vi behöver helt enkelt se var pengarna tar vägen istället för till gamla och sjuka, järnväg, skolor, kollektivtrafik eller annat som vi faktiskt alla behöver.

För åtta år sedan tycktes ett litet hopp skönjas. Naomi Klein, som tidigare skrivit storsäljaren No Logo som under millennieskiftet definitivt gav antiglobaliseringsrörelsen bränsle, släppte sin Chockdoktrinen som var en genomgång av hur Chicagoskolan förespråkat ekonomisk ”chockterapi” för att driva igenom sina ekonomiska teorier. Men Klein beskrev också nyliberalismen, närmare bestämt den sort som mer eller mindre skapats av Milton Friedman, mer allmänt. Men Chockdoktrinen gav inte det sug efter kunskap om de ekonomiska sambanden man kanske hade hoppats.

Nu är det istället Thomas Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århyndradet” som, med all rätt, är i ropet. Piketty är nog för gemene man mest känd för att han i Skavlan satte dit kapitalisten Björn Kjos när Kjos lite naivt trodde att det skulle bli det vanliga myset i Skavlans soffa. Men tunga ekonomer som Paul Krugman har pekat ut hans bok som den viktigaste under det här decenniet.

John Maynard Keynes som hade fräckheten att grunda sina teorier på empiri.
John Maynard Keynes som hade fräckheten att grunda sina teorier på empiri.

Samtidigt så har stora delar av debatten flyttat till betydligt snabbare och lättillgängligare forum än böcker. Bloggosfären, för att använda ett ord som idag säkert ses som antikvariskt, är i dagsläget ett av de intressantaste forumen för ekonomisk diskussion och teori. Internationellt torde Paul Krugmans blog på New York Times hemsida vara den mest intressanta att följa. Krugman har omprövat sin övertygelse och torde idag vara att betrakta som socialliberal. Den svenska motsvarigheten är nog Andreas Cervenkas texter på SvD.se som under många år stuckit ut hakan och starkt kritiserat finanspolitik och finansmarknad. Men även andra inhemska aktörer kan vara värda att följa. Socialdemokratiska Ekonomklubbens blogg ”Vi har räknat på det här” kan ibland vara lite väl insmilande gentemot just SAP, men är en frisk fläkt som tar det ekonomiska väldigt grundläggande även om det ofta inte är så mycket teori utan mer utspel riktade mot Alliansens ekonomer. För mer teori rekommenderas istället Lars Pålsson Sylls blogg. Syll är doktor i nationalekonomi och docent i ekonomisk historiasom till vardags har en professur i Samhällsvetenskap på Malmö Högskola. Han debatterar vilt i bloggens kommentarsfält där han förfäktar vad som nog måste kallas en nykeynesiansk linje.

Idag är det tyvärr en hyfsat liten grupp i samhället som följer den här typen av bloggar. Problemet är som sagt att vi behöver att betydligt större del av befolkningen vågar sig på att lära sig de grundläggande ekonomiska funktionerna. Det handlar inte om att begripa de mest detaljerade, och erkänt krångliga och tråkiga, detaljerna i börssvindlarnas investeringsvärld, utan om att i alla fall förstå de grova dragen, samt skillnaderna i ideologisk tillhörighet, så man inte går på trams om att låga skatter skapar jobb eller att flyktingmottagningen tar pengar från åldringsvården.