Författare Inlägg avJ. Cederlund d.y.

J. Cederlund d.y.

178 INLÄGG 37 KOMMENTARER

0 1512
Den åsiktskorridor som den konservativa högern utsatta Oscar Wild för resulterade i fängelsestraff
Den åsiktskorridor som den konservativa högern utsatta Oscar Wild för resulterade i fängelsestraff

Så var debatten om åsiktskorridoren igång igen. De flesta tycker nog med rätta att det är en fullstädigt ointressant debatt som berör ett gäng medianissar, några författare och Marcus Birro. Problemet är att det egentligen inte är det som debatten handlar om. Debatten handlar egentligen om att högern nu börjar tappa styrfart i sin paradgren, ekonomin, och därmed försöker se till att få grepp om det område som traditionellt varit vänsterns högborg, kulturen.

När man i akademiska ekonomikretsar långsamt börjar röra sig åt att de senaste decenniernas religiösa dyrkan av den fria marknaden kanske inte var så vettig, och keynesianska tankar, om att det offentliga måste styra och ställa med marknaden för att den inte ska implodera helt och civilisationen på sikt gå under av total kollapps i ekonomin, åter börjar höras till den frimarknadsdyrkande högerns förfäran, så ser man sig om efter olika sätt att förhindra att de här tankarna slår rot på bred front.

Senast ut i raden av högerskribenter som tycker sig tystade, trots att de uppenbarligen får skriva om hur tystade de är på landets mest prestigefyllda debattsidor, är den av Timbro avlönade nyliberalen Lars Anders Johansson som i GP, samma tidning där Alice Teodorescou härjar om att det inte finns strukturer typ ”åsiktskorridorer”, bereds plats för att lägga ut sig om hur tystade hans åsikter är. Här ska vi förvisso vara lite ärliga i debatten och erkänna att Johansson, till skillnad från de flesta som delar hans ståndpunkt, menar att det bara är de som inte är betalda för att ha en åsikt som är tystade.

Men om vi släpper det mest raljerande om att folk som har tillgång till landets mest lästa debattsidor tycker sig vara tystade, och tittar på vad de faktiskt säger, vad är det då som går att utröna om det hela? Finns det verkligen en åsiktskorridor? Är verkligen ”sanningssägare” tystade i sverige som Anna Dahlberg påstår? Om man hävdar, som Dahlberg och Johansson direkt eller indirekt hävdar, att diverse högerståndpunkter är undanskuffade från den offentliga debatten och inte får något genomslag så är det givetvis trams. Vi har i dagsläget bara ett parti som inte använder sig av chicagoskolans ekonomiska teorier i riksdagen(Vänsterpartiet), vi har ett fascistiskt parti(Sverigedemokraterna), ett parti vars partiledare öppet erkännt att hon ser Ayn Rand och Margret Thatcher som förebilder(Centerpartiet), två partier som inte riktigt kan bestämma sig för om de ska vara brun-konservativa eller nyliberala(Moderaterna och Folkpartiet), ett parti som inte kan bestämma sig för chicagoskolan eller den form av keynesianism som successivt växer fram idag(Socialdemokraterna) och ett parti som konsekvetnt vägrar ta ställning i den mest grundläggande konflikten i samhället men ändå tycker att småföretagande är det finaste som finns(Miljöpartiet) och slutligen ett parti som är så pass konservativt att deras nyvalda partiledare, sedan tidigare mest känd för att posera på israeliska stridsvagnar, börjar sitt nya uppdrag med att jobba hårt för att begränsa aborträtten(Kristdemokraterna). Tittar vi på hur det ser ut med svenska dagstidningar(vi gör en högst ovetenskaplig sammanställning med hjälp av Wikipedia) ser det ut så här, vi har 55 dagstidningar som är liberala, konservativa, centerpartistiska(vilket väl om man ser till partiet borde betyda nyliberala, men i verkligheten betyder landsbygdsliberaler) eller kristna(det vill säga konservativa med religiös betoning). 12 tidningar som klassas som ”politiskt obundna, oberoende provinsiella eller oavhängiga”. Men bland dessa förekommer bl.a. den marknadsdyrkande Dagens Industri och Helsingborgs Dagblad som ju är ”oberoende liberal”, så fasiken vet hur oavhängiga de egentligen är. Slutligen finns det 16 socialdemokratiska eller oberoende socialdemokratiska dagstidningar(där Aftonbladet räknas in, där uttryckligen enbart ledar- och kulturredaktionen är socialdemokratiska) Låter det som att högerståndpunkter är tystade i det politiska livet?

I början av 1900-talet upprätthölls den borgerliga åsiktskorridoren ofta av tungt beväpnade inhyrda hantlangare. I USA var de ofta från Pinkertons Detektivbyrå, som av en händelse idag ägs av det fackfientliga Securitas. Bilden föreställer vakter inhyrda av  Colorado Fuel & Iron Company i samband med massakern i Ludlow 1914
I början av 1900-talet upprätthölls den borgerliga åsiktskorridoren ofta av tungt beväpnade inhyrda hantlangare. I USA var de ofta från Pinkertons Detektivbyrå, som av en händelse idag ägs av det fackfientliga Securitas. Bilden föreställer vakter inhyrda av Colorado Fuel & Iron Company i samband med massakern i Ludlow 1914

”Åsiktskorridoren” i bestämd form singularis med betydelsen att vänstern har tystat högern i det offentliga samtalet är med andra ord nonsens. Men betyder det att åskiktskorridorer generellt inte finns? Om man med ”åsiktskorridor” menar att det i specifika sociala gruper finns ståndpunkter som inte är accepterade och tenderar att få den som förespråkar dessa ståndpunkter mer eller mindre utstött, mobbad eller hotad, så finns det givetvis åsikstkorridorer. Testa att förespråka facklig organisering bland småföretagare i städbranschen så ska ni få se på åsiktskorridor, eller att skriva vad som helst positivt om feminism som kvinna i vilken mediekanal som helst.

Men det är ju varken det hat som möter feminister eller union bashing som Knausgård, Birro, Dahlberg och de andra förfasar sig över. Är då allt ett påhitt från deras sida? Nejdå, det är det säkert inte. Det är ju nämligen så att de är aktiva i ett fält, kultur och media, där ren skär effektivitet och själcentrering inte nödvändigtvis är något bra(som t.ex. hos näringslivets toppar), utan även andra värden och förmågor som solidaritet, social kompetens och enkel medmänsklighet hyfsat ofta ses som nånting bra. I det fältet känner de sig alltså till stor del utstötta, och det kan ju faktiskt ligga något i det. För om man ser det så här. Om någon vräker ur sig, som näringslivstoppen Jens Spendrup, att den låga kvinnorepresentationen i näringslivets toppskikt handlar om att kvinnor helt enkelt inte är lika kompetenta som män, så kand et ju faktiskt vara så att kvinnor som kämpat och ser hur mindre kompetenta män hela tiden får chansen istället för dem, helt enkelt tycker att Spendrup är en förbaskad skitstövel och inte direkt känner för att socialisera med någon som anser att deras kön gör dem mindre kompetenta. Är det då ett tecken på att Spendrup är mobbad? När Knausgård utan vidare problematisering skriver hur det mer eller mindre är naturligt för män att tända på 13-åriga småflickor, och människor som inser att det är något skevt med den inställningen då drar sig för att låta Knausgård komma i närheten av deras barn, är det då orättvisa fördomar det handlar om? Om en sekulär muslim av Gudmundson får höra att man har en morfar som av hävd och tradition är en blodtörstig terrorist som bara väntar på att avslöja sig, och därmed känner sig så sårad att man inte orkar fika mer med Gudmundson, är det då att vara orättvis mot Gudmundson? Givetvis är det inte så att det handlar om systematisk mobbing, utan om att det visat sig att en rad människor har personlighetsdrag som helt enkelt är så pass obehagliga att många inte vill ha med dem att göra. Att som Marcus Birro tydligare och tydligare visa sig vara rasist, som Knausgård ursäkta pedofili, som Spendrup vara öppet kvinnofientlig eller som Gudmundson vara djupt islamofob leder till att man redan där har stött de människor, man genom sitt eget agerande utsatt för verbala kränkningar, ifrån sig. Till det så har man ju stött bort de som är vänner och bekanta med de här människorna man baktalat. De högerskribenter som känner sig kränkta agerar lite som mobbaren på skolgården som först spottar och sparkar på Nisse, och sen undrar varför Nisse och Nisses vänner inte vill leka med honom.

Det som återkommer när man tittar på vad ”åsiktskorridorsvurmarna” skriver, är att de på något sätt tror att deras ståndpunkter är värdeneutrala. De begriper liksom inte att det som de skriver och säger påverkar verkligheten på ett väldigt påtagligt sätt för många som redan sen tidigare är i en utsatt position. Muslimer som läser vad Gudmundson och Birro skriver får åter veta att de inte är en del av det samhälle där de lever, kvinnor som blivit utsatta för övergrepp får av Knausgård veta att det ju var så svårt för förgriparen att stå emot när de var så unga och oförstörda, flyktingar som läser Sanandaji får veta att de bara är en börda och på det sättet fortsätter det. Majoriteten av de ståndpunkter som Dahlberg och de andra hävdar inte får sägas, men ju ändå sägs, är ståndpunkter som på ett eller annat sätt skuldbelägger redan utsatta människor. Deras ståndpunkter är inte föraktade av någon form av idealistisk övertygelse, utan för att det som de skriver faktiskt är ett angrepp på verkliga människor som tar skada. Det handlar inte om att vissa åsikter inte får sägas, utan om att vissa saker skadar när de sägs. Det handlar om att det som de här skribenterna förespråkar är ett hårdare liv med mer hot, våld, fattigdom och utsatthet för många människor. Människor som de här skribenterna aldrig behöver se i ögonen eller sitta och fika med för månadens sista kronor. Den ”mobbing” de här skribenterna känner sig utsatta för är i grund och botten en västanfläkt gentemot det som de faktiskt utsätter andra för. Att de känner sig utstötta är i verkligheten ett sundhetstecken, ett tecken på att det fortfarande i vissa kretsar finns beteenden som inte ses som acceptabla i civiliserade samhällen.

Men om vi återgår till inledningen av texten och varför den här debatten dyker upp just nu. Just nu genomlever kapitalismen en rejäl kris. Det liberala marknadsexperimentet visade sig vara katastrof, så högern och den ägande klassen börjar istället röra sig mot konservatismen. För att undvika en omfördelning av samhällets resurser eller än värre en socialistisk samhällsomvälvning, så griper man nu efter varje möjlighet att avleda uppmärksamheten från samhällets grundkonflikt, den mellan de ägande och resten av oss. I det ingår bland annat att styra om debatten så den handlar om irr-frågor, dvs. frågor som i grund och botten saknar verklighetsförankring, som t.ex. rasistiska frågeformuleringar som hur många invandrare sverige tål. Detta eftersom, som vi varit inne på tidigare här på bloggen, fascism ses som ett mindre hot än en verklig samhällsomvälvning till ett jämställt samhälle. Kommunistskräcken är med andra ord så stor hos den ägande klassen att man hellre lyfter frågor som leder till ett ökat inflytande för fascismen, än ger utrymme för en seriös debatt om resursfördelningen i samhället.

Det är alltså därför vi får följa debatter i media idag om ”åsiktskorridorer” och ”cykloper”, det är för att vi ska ha fullt upp med att trycka tillbaka stolliga fascistiska och rasistiska teoribildningar, så vi inte har tid och ork att lägga krutet på det systemfel som kapitalismen i grund och botten är.

3 1068
En av den tidiga arbetarrörelsens mest inflytelserika ekonomiska tänkare Pierre-Joseph Proudhon
En av den tidiga arbetarrörelsens mest inflytelserika ekonomiska tänkare Pierre-Joseph Proudhon

Häromdan visades inom ramarna för Dokument Utifrån på SVT en dokumentär om hur Storbritanniens superrika blir fler och fler samtidigt som större delen av befolkningen får det sämre. I sig är det inte så mycket nytt, det är det gamla vanliga konstaterandet att en nyliberal politik, utan att använda det uttrycket, ställer till det för oss alla. Men efter att ha sett ytterligare en dokumentär om hur de rikare blir rikare, samtidigt som den mest spridda nyheten för dagen är en synnerligen tveksam polisrapport som på väldigt lösa boliner försöker utmåla en av samhällets svagaste grupper som klandervärd, så blir det uppenbart att en av de saker vi behöver akut är en ökad förståelse för ekonomi. Med ”vi” menar jag då de bredare befolkningslagren. För på annat sätt, än en komplett oförståelse för hur ekonomi på nationell och internationell nivå fungerar, kan man inte förklara att man skyller vår raserade välfärd på tiggande romer från Rumänien och människor som flyr undan ett av de grisigaste konfliktzonerna på länge, Syrien.

På samma sätt förklarar den här låga nivån av kunskap om hur det ekonomiska systemet fungerar att knäppa konspirationsteorier om Big Pharma(jo, det ska tydligen skrivas med stor begynnelsebokstav i de kretsar som brukar uttrycket), Bilderberggruppen eller ”det internationella bankirkonglomeratet” kan få fäste på ett sätt som skulle vara omöjligt om folk i gemen begrep hur ekonomi fungerar.

Att ekonomi ter sig krångligt är dock inte konstigt, det hänger samman med det absolut första man måste lära sig om ekonomi. Ekonomi är nämligen ingen vetenskap, det är ideologi. I samband med att det politiska landskapet successivt började bli mer och mer nyliberalt för sisådär tre decennier sedan så ändrades också synen på ekonomi. I SVTs nyhetssändningar så hanterades inte längre ekonomi som en del av den övriga rapporteringen, den fick ett eget segment, A-Ekonomi. Det hjälpte till att skapa bilden av ekonomin som en egen naturkraft, något som vi inte kan påverka. Precis den bild som liberalismen vill visa, att markanden är en egen naturkraft som mår bäst av att lämnas ifred. Bilden byggdes på av att man började rapportera om aktie- och valutakurser på ett sätt som påminde om väderrapporteringen. Normaliseringen av aktiehandel hade förvisso även andra skäl, men det bidrog till bilden av ekonomi som något naturkraftsliknande som enbart välutbildade specialister bör ge sig in på att förstå.

Samma naiva tro på marknaden som låg bakom börskraschen 1929 ligger bakom mycket av dagens finanspolitik.
Samma naiva tro på marknaden som låg bakom börskraschen 1929 ligger bakom mycket av dagens finanspolitik.

Genom att konsekvent använda sig av ekonimiskt fikonspråk och vara ytterst sparsam med att rapportera om de ekonomiska händelsernas orsaker, samt effkter för oss ”vanliga dödliga”, så växte bilden av ekonomi långsamt till ett monstrum som ytterst få är lämpade att ge sig i kast med. Istället för att för att försöka förstå vad som händer och ekonomins samband, så uppmanas vi att lyssna på experternas utlåtanden och följa de privatekonomiska råden slaviskt. Det som dock aldrig förklarades för oss var att de här unga hungriga ekonomerna som syntes i TV-rutan och uppmanade oss till det ena och det andra, alla var skolade i nyliberal ideologi under en period då kapitalismens ansikte skulle räddas och socialdemkrati och socialliberalismen i Europa i praktiken skulle krossas, med näranog trotskijstisk entrism. De ekonomer som behandlades som neutrala förståsigpåare hade flera syften, men ett var att distansera befolkningen från den ekonomiska förståelsen.

Tidigare politiska skiften hade haft ekonomin som en naturlig del av det politiska, som ett verktyg. Tunga namn under den tidiga arbetarrörelsen som Proudhon och Marx var bägge i första hand vad vi idag skulle kalla ekonomer, inte politiska tänkare. När den tidiga arbetarrörelsens aktiva plöjde politiska luntor för att förstå sin omvärld, så var det i lika hög grad som politik ekonomisk teori de bildade sig i.

Vi behöver nå dit igen. Vi behöver nå dit där vi utan problem kan förklara för vår arbetskamrat att flyktingarna faktiskt inte tar pengar från mormors långvård, utan att flyktingmottagning i praktiken är ett ekonomiskt nollsummespel. Vi behöver kunna protestera när chefer kommer dragandes med påståenden som bygger på den ökända Trickle-downteorin, även känt som ”häskskitteoremet”, och förklara att det inte stämde när det kallades ”Horse and sparrow” på 1800-talet och det fungerar inte nu. Vi måste kunna förklara för den snälla men naiva miljöaktivisten att det inte handlar om onda bankirer, utan ett system som till sin natur är destruktivt. Vi behöver helt enkelt se var pengarna tar vägen istället för till gamla och sjuka, järnväg, skolor, kollektivtrafik eller annat som vi faktiskt alla behöver.

För åtta år sedan tycktes ett litet hopp skönjas. Naomi Klein, som tidigare skrivit storsäljaren No Logo som under millennieskiftet definitivt gav antiglobaliseringsrörelsen bränsle, släppte sin Chockdoktrinen som var en genomgång av hur Chicagoskolan förespråkat ekonomisk ”chockterapi” för att driva igenom sina ekonomiska teorier. Men Klein beskrev också nyliberalismen, närmare bestämt den sort som mer eller mindre skapats av Milton Friedman, mer allmänt. Men Chockdoktrinen gav inte det sug efter kunskap om de ekonomiska sambanden man kanske hade hoppats.

Nu är det istället Thomas Pikettys ”Kapitalet i det tjugoförsta århyndradet” som, med all rätt, är i ropet. Piketty är nog för gemene man mest känd för att han i Skavlan satte dit kapitalisten Björn Kjos när Kjos lite naivt trodde att det skulle bli det vanliga myset i Skavlans soffa. Men tunga ekonomer som Paul Krugman har pekat ut hans bok som den viktigaste under det här decenniet.

John Maynard Keynes som hade fräckheten att grunda sina teorier på empiri.
John Maynard Keynes som hade fräckheten att grunda sina teorier på empiri.

Samtidigt så har stora delar av debatten flyttat till betydligt snabbare och lättillgängligare forum än böcker. Bloggosfären, för att använda ett ord som idag säkert ses som antikvariskt, är i dagsläget ett av de intressantaste forumen för ekonomisk diskussion och teori. Internationellt torde Paul Krugmans blog på New York Times hemsida vara den mest intressanta att följa. Krugman har omprövat sin övertygelse och torde idag vara att betrakta som socialliberal. Den svenska motsvarigheten är nog Andreas Cervenkas texter på SvD.se som under många år stuckit ut hakan och starkt kritiserat finanspolitik och finansmarknad. Men även andra inhemska aktörer kan vara värda att följa. Socialdemokratiska Ekonomklubbens blogg ”Vi har räknat på det här” kan ibland vara lite väl insmilande gentemot just SAP, men är en frisk fläkt som tar det ekonomiska väldigt grundläggande även om det ofta inte är så mycket teori utan mer utspel riktade mot Alliansens ekonomer. För mer teori rekommenderas istället Lars Pålsson Sylls blogg. Syll är doktor i nationalekonomi och docent i ekonomisk historiasom till vardags har en professur i Samhällsvetenskap på Malmö Högskola. Han debatterar vilt i bloggens kommentarsfält där han förfäktar vad som nog måste kallas en nykeynesiansk linje.

Idag är det tyvärr en hyfsat liten grupp i samhället som följer den här typen av bloggar. Problemet är som sagt att vi behöver att betydligt större del av befolkningen vågar sig på att lära sig de grundläggande ekonomiska funktionerna. Det handlar inte om att begripa de mest detaljerade, och erkänt krångliga och tråkiga, detaljerna i börssvindlarnas investeringsvärld, utan om att i alla fall förstå de grova dragen, samt skillnaderna i ideologisk tillhörighet, så man inte går på trams om att låga skatter skapar jobb eller att flyktingmottagningen tar pengar från åldringsvården.

Boken Bolsjevism - Syndikalism av Albert Jensen
Boken Bolsjevism – Syndikalism av Albert Jensen

Lite nu och då dyker det upp återpubliceringar här på Punschverandan av saker och ting vi skribenter skrivit på annat håll som vi gissar att ni kan ha nöje av. Den här recensionen skrevs för Yelah för över femton år sedan. Då var det mycket ståhej i pressen från nyliberalt och liberalt håll om hur hemsk vänstern är eftersom Stalin var en skitstövel. Man hade precis publicerat ”Kommunismens Svarta Bok” och en hel del annat nonsens. Jensens ”Bolsjevism – Syndikalism” är dock fortfarande nyttig läsning. Kritik mot de statskapitalistiska experimenten måste vi inom arbetarrörelsen ta till oss, men kritiken ska vara baserad på sansad kritik, och inte liberala påhitt och antaganden. Värt att notera är att i recensionen så används begreppet ”kommunism” som synonym för Lenins bolsjevism och dess derivat, ett grepp som kanske inte är helt lyckat.
Recensionen publicerades för första gången fredag 30 april 1999 under rubriken ”Jensen slaktar bolsjevismen”.
Boken finns tillgänglig för nerladdning på SAC:s hemsida.

Under ledning av Lars Lejonborg har olika former av liberaler den senaste tiden bröstat sig om kommunismens grymheter och allmänna oförmåga att ge foket ett drägligt liv. Till ledstjärna har man valt boken ”Kommunismens svarta bok” som höjs till skyarna som något nytt, på samma sätt som de påstår att kommunismen aldrig utsatts för någon saklig eller allvarlig kritik.

Detta är inget annat än nyliberal goja!

Albert Jensen
Albert Jensen

Kommunisternas brott har mer än en gång kritiserats av oss frihetliga socialister, och vi är inte så sena i svängarna att vi väntar tills Sovjetunionen gått under och ersatts av, ja bara gudarna vet vad. Att Emma Goldman tidigt hamnade i konflikt med Lenin vet vi alla och Kropotkins kritik av bolsjevismens villfarelser är inte heller helt okänd. Men att SACs egne Albert Jensen redan 1921 skrev en betydande och träffsäker kritik av den unga diktaturen är det inte fullt så många som vet. Boken som gavs ut av Federativ fick namnet ”Bolsjevism – Syndikalism” och kan nog mer klassificeras som en slakt av bolsjevismen än en kritik. Genom att flitigt använda sig av citat, förvånansvärt ofta från bolsjevikerna själva, bevisar han bristerna och de logiska vurporna i bolsjevikernas teori och de hemska följderna därav.

Boken är uppdelad i tre delar.

I den första delen går Jensen igenom bolsjevismens teori och pekar på de olika delar som omöjligt går att kombinera med ord som frihet, rättvisa och socialism.

Del två är en genomgång av vad som hänt i Ryssland sedan revolutionen fram till när boken skrevs. Han visar här på det logiska i att Ryssland mer eller mindre dukar under som en direkt följd av den kommunistiska diktaturen.

Den tredje avdelnigen är en jämförelse mellan bolsjevismen och syndikalismen. Sydikalismen går inte helt oväntat segrande ur jämförelsen.

Kritiken känns måhända inte ny, men om man nyligen upptäckt den frihetliga vänstern och inte har riktig koll på skillnaden mellan frihetlig och auktoritär vänster så är Jensen verkligen att rekommendera. Som historiskt dokument känns den inte heller helt oviktig, genom att på ett bra sätt redovisa källorna till citaten kan den historieintresserade gå tillbaks och kontrollera de olika källorna, som är tämligen vitt spridda mellan de olika socialistiska falangerna.

Eftersom boken är skriven på 1920-talet så är inte språket så ansträngande fullt av ålderdomliga stavningar och ord, endast i vissa citat kan det kännas lite ålderdomligt. Den enda kritik som kan vara berättigad mot boken är att det ibland är svårt att se övergångarna mellan olika berättartekniker och det blir lätt farthinder i läsandet. Extra märkbart blir det givetvis när han växlar mellan den ironiskt, hånande agitatorn och den välvilliga läraren, då kan man ibland känna sig nödd att läsa om det aktuella stycket och det känns onödigt.

Helhetsintrycket är gott och betyget blir fyra av fem möjliga revolutionärer.

1 960
Verkligt politiskt våld. Avrättningar av kommunarder i de blodiga efterdyningarna av Pariskommunen 1871. Det finns även fotografier som visar det mycket påtagliga våldet, men de är alldeles för obehagliga att visa, så vi nöjer oss med en konstnärlig avbildning.
Verkligt politiskt våld. Avrättningar av kommunarder i de blodiga efterdyningarna av Pariskommunen 1871. Det finns även fotografier som visar det mycket påtagliga våldet, men de är alldeles för obehagliga att visa, så vi nöjer oss med en konstnärlig avbildning.

Det är facinerande hur borgerligheten, som i vanliga fall skryter om den till sitt kulturella kaptital knutna förmågan att kunna urskilja subtexter, undermeningar, djup och dolda meningar i tämligen avancerad litteratur, helt förlorar den förmågan när det kommer till politiska budskap. Föga förvånande är det igen Birgitta Ohsson, den liberala skenhelighetens drottning, som den här gången förfasar sig över två paroller från årets 1:a majdemonstrationer. Den ena vädrade en ungdomlig, revolutionsromantisk vilja att rikta sin desperation uppåt i klassamhället(”Det finns en snara för varje chef”). Ett budskap som för någon som enbart förstår sig på bokstavliga budskap sannolikt kan vara skrämmande samt i hög grad likna ett hot. Men det kräver som sagt att man har en komplett oförståelse för underliggande meningar, samhällets faktiska styrkeförhållanden och det faktum att paroller ofta överdriver rätt kraftigt för att få fram en poäng.

BirgittaOhlsson
Birgitta Ohlssons upprörda inlägg på Facebook om de hemska, hemska banderollerna på 1:a maj.

Att hon reagerar på den andra bilden är än mer skrattretande. Detta då den föreställer en banderoll som sarkastiskt kommenterar just Birgitta Ohlssons vanvettiga klassificering av Syndikalistiska Ungdomsförbundet som ”våldsbejakande”. Den lyder kort och gott ”Våldsbejakande extremist? – Javisst!”. Ett budskap som är ytterst svårt att missförstå för alla som ens varit i närheten av att följa den senaste tidens debatt om Ohlssons initiativ att bekämpa just den typ av extermism som Ohlsson själv inte tycker om.

Det är intressant att Ohlssons upprördhet kommer dagen efter att polisen ytterligare en gång använt en bil för att köra rakt in i människor, och några dagar efter att domstol fastslagit att den kavallerichock vi tidigare nämnt här på bloggen, inte föregicks av ett våldsamt upplopp som polisen hävdat. Våld visar sig därmed ha helt olika tyngd beroende på vem som utövar det. I min naivitet så trodde ju jag att någon som hela tiden poängterar att hon faktiskt var demokratiminister, skulle se att det är milsvid skillnad på att poliser åter medvetet skadar människor, och faktiskt riskerar deras liv, och att ett gäng ungdomar uttrycker sig radikalt på banderoller. Eller det är kanske det hon ser, de ”våldsamma” banderolelrna är i Ohlssons värld ett oerhört mycket större hot mot demokratin är det våld som gång på gång utövas av polisen.

På samma sätt tider hon still när hennes tidigare regeringskollegor går ut och kräver kriminalisering av fattigdom, vilket är vad kravet på ”tiggeriförbud” rent tekniskt är. Med andra ord så accepterar hon att man öppnar upp för att fängsla och låsa in människor som är fattiga, men drar långsamt åt snaran runt friheten att yttra sig radikalt och slagkraftigt, om man riktar sitt budskap åt fel håll.

Redan 1908 förfasade sig högern om fanor och banderoller i 1:a majtågen.
Redan 1908 förfasade sig högern om fanor och banderoller i 1:a majtågen.

Det liberala hyckleriet når här oanade höjder. Polisiärt övervåld, där Sverige dessutom fått allvarlig internationell kritik för hanterandet av de efterföljande utredningarna, är ett av de allvarligaste hoten vad gäller människors förtroende för den parlamentariska staten och dess legitimitet. Om man, som jag är säker Birgitta Ohlsson gör, sätter likhettecken mellan den parlamentariska staten och demokrati, så torde det vara av yttersta vikt att bevara förtroendet för statens våldsmonopol, och göra sitt yttersta för att åtgärda minsta hot mot det förtroendet.

Men vi ska inte hyckla själva. Vi inser ju också att det faktiskt är skllnad på våld och våld, samt hot och hot. Avsändare, kontext och förmåga att sätta hotet i verket spelar en oerhörd roll när det kommer till bedömandet av våld och hot. Om en fyraåring värker ur sig ”Jag ska döda dig” under leken med en knallpulverpistol, så kanske man ska ta sig en funderare över var ungen lärt sig det sättet att uttrycka sig, men man blir knappast rädd för sitt liv. Om den som yttrar orden däremot är ett frustande 130 kilos anabolamonster med ett cricketträ i handen, så är det nog få som inte skulle känna sig hotade på riktigt. Orsaken är givetvis att fyraåringen dels inte kan sätta hotet i verket, dels att det är uppenbart att det inte är på allvar. På samma sätt är det när ett gäng ungdomar har en banderoll där de hotar att hänga alla chefer och när några av landets tyngsta och mest betydelsefulla politiker hotar att staffa alla som är så pass fattiga att de inte ser någon annan möjlighet än att tigga. När Beatrice Ask och Tomas Tobé i förlägningen hotar att låsa in alla tiggare, så menar de verkligen att de ska försöka genomföra hotet. De har dessutom en oroande stor möjlighet att sätta hotet i verket då de faktiskt är rätt tunga beslutsfattare, som beslutsfattare har de dessutom det offentligas hela våldsapparat tillgänglig. Några kids med en banderoll däremot, de har ingen stor våldsapparat, inget inflytande och menar med allra största sannolikhet inte allvar med sitt hot, utan uttrycker sig troligtvis så för att uppmärksamma den konflikt som faktiskt finns inneboende i lönearbete.

Vilket våld och vilket hot man reagerar på visar tydligt var man står, och vems ärenden man går. Om man väljer att fokusera på några ungdomars frasradikala banderoll samma dag som det brinner i en flyktingförläggning, dagen efter polisen skickat ungdomar till sjukhuset efter att åter med berått mod kört in i en folkmassa, några dagar efter att det bränts upp husvagnar för romer och polisen blivit påkomna med att hitta på våldsamma upplopp för att få rida ner antifascister, om man då väljer att fokusera på den banderollen så har man ganska tydligt visat att det är skillnad på våld och våld, och våldet underifrån är det farliga våldet för någon som tar den ståndpunkten.

Uppdatering:
Det har visat sig att den bild som föreställer banderollen med snaran är från 2011. Birgitta Ohlsson har alltså försökt sig på den fina finten att få folk att tro att den bild som hon tydligen använt för att ursäkta sin teori om SUFs ”våldsextermism”, var tagen igår för att få gråta ut om den replik mot henne SUF faktiskt levererade på en banderoll igår.

1 1316
H.G. Wells med sina militärminiatyrer
H.G. Wells med sina militärminiatyrer

När kroppen inte längre orkar med jitterbuggen eller de sena kvällarna på lokal, så kan det infinna sig en tomhet för den gentleman som vant sig vid ett liv i sus och dus. Det är då som företeelsen med hobbies börjar kännas lockande. En hobby som under alla år fascinerat distingerade herrar är att leka med tennsol…  jag menar; att reproducera militära slag för att på så sätt få en djupare inblick i de taktiska avväganden som är avgörande på slagfältet.

Hur många skotska herrar har inte krupit omkring på salongsgolvet, lagom doftande av vällagrad visky, för att lista ut hur man skulle kunna ha gjort den där dagen i april 1746 för att slaget vid Culloden inte skulle ha slutat med katastrof? Hur många gånger har inte Waterloo genomförts på nytt på tillfälligt rekvirerade biljardbord? Hur många gånger har inte ni kära läsare känt er sugna på att testa om teorierna om Slaget vid Teotuburgerskogen håller vatten?

Klicka på omslaget för att komma till en PDF med H.G. Wells Little Wars
Klicka på omslaget för att komma till en PDF med H.G. Wells Little Wars

Militära slag har alltid fascinerat, samtidigt som repetition av militära rörelser tränar sinnet i taktiskt och strategiskt tänkande. Det har setts som viktig kunskap för en världsvan man att kunna grunderna i de elementära slagen som lett till den nation den världsvane ser som sitt hemland. Men vi vet alla att det bara är ursäkter för att få riktigt gräva ner sig i detaljer om äldre uniformsskick, utrustning och utdaterade vapen. För att inte tala om nöjet att bygga och måla sin armé!

En som verkligen förstått det här var H.G. Wells, som trots sin övertygade pacifism slog ett slag för den militära leken med tennsoldater. Han utvecklade tidigt en civil version av de preussiska Kriegsspiel-reglerna när han 1913 publicerade sin bok ”Little Wars”. En bok där han drar upp grundläggande regler för krigsspel, samtidigt som han resonerar om krigets väsen från sin pacifistiska hållning.

Reglerna som Wells publicerade kanske är lite väl enkla för att kunna återskapa verkliga slag, idag finns dock möjlighet för den hågade gentlemannen att fördjupa sig i en rad olika regler för att så noga som möjligt kunna åter skapa nästan vilket slag som helst. Så om andan faller på finns inga hinder för att se hur Makhnos trupper vid Peregonovka såg till att slå det avgörande slaget mot Vita Armén.

Idag behöver man inte heller lägga timmar på att gjuta tennsoldater, det finns modeller i både plast och metall att köpa samt en rad olika skalor att välja på, så man har friheten att välja mellan skärmytslingar som Slaget vid Gestilren eller att försöka hitta en lösning på hur Republiken hade kunnat vinna Slaget vid Ebro.

Alla vi som kan vår Tintin vet att modellfartyg i sig kan leda till äventyr och spänning.
Alla vi som kan vår Tintin vet att modellfartyg i sig kan leda till äventyr och spänning.

Men om man inte vill bygga upp hela slag, men ändå lockas av målandet och modellerandet så är ju miniatyhobbyn i sig en guldgruva. Att bygga modeller i miniatyr av större föremål har i alla år fungerat som avkoppling och hobby för människor av alla de slag.

Mest känd och omtalad är givetvis hobbyn att bygga modellfartyg. En hobby som genom åren främst kopplats ihop med sjömän som klivit i land för gott. Men en miniatyr av ett segelfartyg tilltalar även andra än gamla sjöbjörnar. Känslan av äventyr och spänning är så nära kopplad till fartygens mystik att en gammal bark eller fullriggare utan problem passar på salongens buffé i vilket hem som helst.

Idag finns det dessutom så många fartyg att välja på för den som kliver ner till hobbybutiken, att även den mest motsträvige revolutionär säkert kan hitta ett fartyg som tilltalar. Bounty, Pansarkryssaren Potempkin och en rad piratfartyg finns idag tillgängliga som byggsatser för den som så vill.

Ett gammalt modelltåg med ett synnerligen förpliktigande namn
Ett gammalt modelltåg med ett synnerligen förpliktigande namn

En annan klassisk sysselsättning för den miniatyrintresserade är givetvis modelljärnvägen. En fin gammal hobby som tyvärr kräven en hel del utrymme, men kan ge många långa timmars nöja. Fördelen med modelljärnvägen är ju att det egentligen inte bara handlar om tåg, utan om att bygga upp hela idealsamhällen i miniatyr som tågen susar igenom. Samhällen där man själv får bestämma om det samhälle man vill bygga upp ska vara hypermodernt, mer ålderdomligt, lantligt eller urbant. Det är helt upp till modellbyggaren själv.

Men det tekniska ger också mycket nöje. Att sitta långa kvällar och räkna ut hur växlar och tågturer bäst läggs upp för att få en modelljärväg som har både säkerhet och jämnvikt så den blir så njutbar som möjligt att köra.

Besläktad med modelljärnvägen är givetvis ångmaskinen. Här är det oftast dock det tekniska som fascinerar. Att hitta tekniska miniatyrlösningar till den tekniska landvinning som, på gott och ont, förde världen framåt under 1800-talet. Att hitta nya saker att driva i sitt hem med ånga har idag hittat sin publik bland dem som är intresserade av viktoriansk science fiction.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä framför deras miniatyr av Muminhuset. Vad som nog av många betraktas som det ultimata dockhuset.
Tove Jansson och Tuulikki Pietilä framför deras miniatyr av Muminhuset. Vad som nog av många betraktas som det ultimata dockskåpet.

En liknande ingång som till modelljärnvägen, med konstruerandet av sitt idealsamhälle, kan man ha till dockskåp, en hobby som för utomstående har fått ett lite skamfilat rykte av Lundbys folkhemsbygge, men egentligen är en underbar sysselsättning där kreativiteten får flöda vad gäller den ultimata utformningen av ett hem. Ett hem där ekonomi, utrymme, klass, byggnadsregleringar och annat inte sätter några hinder utan hemmets ägare verkligen får bestämma allt själv.

Dockskåpet har tyvärr i högre grad än modelljärnvägen förpassats till barnkammaren under de senaste decennierna, även om undantag finns. Det är synnerligen tråkigt då ett hem verkligen kan prydas av ett välkonstruerat dockskåp.

Miniatyrernas värld har egentligen inga begränsningar. Som hobby är det bara den egna viljan som sätter gränser. Här har inte ens nämnts pappminiatyrer, radiostyrda modeller eller en rad andra grenar av miniatyrhobbyn. Vi tänkte mest hör inspirera till att våga bejaka den del som av många nog betraktas som lite barnslig, men egentligen bara handlar om att man vill koppla av med något trevligt en liten stund.

0 912
En bild som initialt kan ge ett nostalgiskt skimmer, men som i praktiken avbildar djupa klassklyftor.
En bild som initialt kan ge ett nostalgiskt skimmer, men som i praktiken avbildar djupa klassklyftor.

Som Stockholmare och användare av Facebook så faller det sig tämligen naturligt för någon som undertecknad att även följa grupper som exempelvis Det Gamla Stockholm. Grupper där man postar bilder från förr och sedan i gemytlig ton diskuterar bilderna och de associationer de ger. Med jämna mellanrum dyker det upp ståndpunkter om att det var så mycket bättre förr. För det mesta handlar det givetvis enbart om en estetisk ståndpunkt, där man i grund och botten sörjer att Norrmalmsregleringen blev ett stort misslyckande då man ännu inte kunde förutse de negativa konsekvenser omdaningen av city skulle komma att få.

Men det dyker också upp nostalgiska drömmanden om ett Stockholm där det man sörjer i grund och botten var ett resultat av ett hårt klassamhälle. Ett foto på skoputsare renderade exempelvis kommentarer om hur bra det var med dessa underbetalda sysslor. Sysslor som fanns enbart som ett resultat av de sanslösa inkomstklyftorna, för ytterst få skulle kunna tänka sig att betala vad det egentligen skulle kosta att få sina skor handputsade om det skulle vara riktiga löner och vettig arbetsmiljö för den som utför arbetet.

Det som, slutligen fick eder skribent att sätta sig ner och författa den har texten var dock ett foto på den gamla Katarinahissen runt sekelskiftet, ett foto som åtföljdes av en kommentar om att gamla, gamla Slussen var att föredra framför de förvirrade planer för området som nu föreligger. Det var ingen konstig kommentar, då den var helt och hållet inriktad på de estetiska och visuella lösningar som fanns under sekelskiftet. Men det drog trots det igång de små grå cellerna, och de gjorde omedelbart små krumbukter och problematiserade alldeles i onödan, kan man tycka.

Katarinahissen vid sekelskiftet.
Katarinahissen vid sekelskiftet.

Slussen anno dazumal var liksom idag inte ett ställe man i första hand hade som resmål, utan var på samma sätt som idag en plats man passerade på väg någon annastans. De som i första hand passerade Slussen var Stockholms arbetarklassbefolkning som var på väg till eller från sina arbeten, om de hade något. Det var pigor och bodknoddar på väg till de norra stadsdelerna, det var daglönare på väg till Stadsgården eller Skeppsbron och en rad andra underbetalda. Till saken hör också att den befolkning vi talar om vid den här tiden också led av stora problem med alkoholmissbruk, så bland dem sm inte var på väg till arbete så var det många som helt enkelt var ute efter en sup. Kanske på Pelikan som då låg nere vid Slussen.

Men oberoende detta så hade den som postade bild och kommentar om Slussen en poäng. Katarinahissen, Katarinavägen och hela Slussenområdet var förbaskat mycket snyggare än idag. Stadsplaneringen var bättre anpassad efter promenerande människor. Bostäder och verksamheter var blandade på ett sätt som gjorde att man inte fick döda platser. De av alla partier så omtalade småföretagarna var betydligt vanligare än idag och servade i hög grad dem som bodde i närheten och var inte beroende av kunder från andra sidan Stockholm eller kranskommunerna. De flesta bodde och arbetade så pass nära att pendling till fots eller cykel var det smidigaste, vilket också bidrog till att det var mycket vanligare att man kände dem som rörde sig i kvarteret och man inte kände samma alienation som idag. Närheten gjorde också att behovet av långa persontransporter, med bil eller kollektivtrafik, var betydligt lägre vilket i sin tur gjorde att behovet av överfulla motorleder genom citykärnan var ickeexisterande.

Den här bilden från Bäcklunds Herrekipering visar på den typ av butiker vi skulle vilja se mer av. Snygga kläder, intim miljö och personlig service.
Den här bilden från Bäcklunds Herrekipering visar på den typ av butiker vi skulle vilja se mer av. Snygga kläder, intim miljö och personlig service.

Den här insikten om att det finns bra och dåliga sidor med i princip alla tidsepoker ligger också till stor del till grund för Punschverandan. För är det något man kan anklaga oss för så är det ju just att framställa genom historien tidigare förekommande företeelser i en nostalgisk dager. Men det torde vara en bättre beskrivning av oss att kalla oss anakronister, än nostalgiker. Då vi förfäktar att ta det bästa ur varje epok och matcha till något som är bättre, och snyggare, än både igår och idag. Vi vill ha dagens forskningsläge, det sena 30-talets syndikaliströrelse, 70-talets sociala skyddsnät(med dagens forskningsläge som bas), 1900-talets första halvas mode och sekelskiftets och det sena 1800-talets arkitektur. Vi vill ha dagens billiga informationsteknik, dagens matpriser, men till 60-talets kvalité och 30-talets personliga service. Men det viktigaste av allt är att vi vill att alla ska ha tillgång till det.

Vi är fullständigt medvetna om att det vi vill göra kan betraktas som att plocka russinen ur kakan. Men se det hellre som att plocka isär en rad maskiner som fungerar halvdant och av delarna bygga en maskin som fungerar i det närmaste felfritt.

För det vi vill med det här blandandet av historiska pusselbitar är att visa på att något annat är möjligt, för de senaste decennierna har utvecklingen i mångt och mycket gått åt fel håll, även om det finns områden som får betraktas som undantag. Vi saknar idag en bild av vad vi vill nå, och utan den bilden så är det svårt att få fart på en utveckling mot det bättre. Så att se bakåt och se vad som fungerat bra ser vi helt enkelt som en uppmaning att ta ett steg tillbaka för att välja den andra vägen vid det vägskäl där vi i den aktuella frågan valde fel förra gången.

I dagsläget står vi dock i hög grad och stampar, om det inte är så illa att vi backar. Men vi backar från en position som generationerna innan oss kämpat sig till. En position som gör att när vi backar, så är det fortfarande en bra bit kvar till dess det är fullt så illa som det var innan arbetarrörelsen förde hela samhället framåt. Men att utvecklingen idag i hög grad gör det vi talar om, att man annammar företeelser från tidigare epoker, men väljer helt galna företeelser som pigor och vetenskapsfientligt, nationalistiskt flummande, gör att vi ändå får falla tillbaka på vårt bittra motto.

”Det var inte bättre förr, men det är värre nu”.

0 1183
Här ser vi det praktiska i att ha en speciell, stabil låda för skoputsmaterialet som också fungerar att hålla foten på under putsandet.
Här ser vi det praktiska i att ha en speciell, stabil låda för skoputsmaterialet som också fungerar att hålla foten på under putsandet.

Idag låter vi en ny gästskribent introducera en ny serie texter med en kort apretif om ämnet skovård, samt en första genomgång av hur man gör. Då från Soldatinstruktion för Armén – Materiel, även känd som SoldMtrl, i 1951 års upplaga. Men vi börjar med att Oscar T. Wilde hälsar er välkomna till skovårdens värld!

När du ser din kamrats stövel; glansig nog att spegla sig i, är den första tanken att hang ett sig hän åt bourgeoisens dekandens. Jag säger att det finns en stor socialist i hans hjärta. Skovård handlar helt enkelt om att sköta om sina skor. Pratar vi läder behöver de fett, visst finns det en uppsjö av specialprodukter men beroende på situation fungerar även hudkräm, olivolja eller motorolja. Ibland behöver skorna även lite extra omvård med nål och knapptråd för att laga sömmar.

Men vad har det har att göra med socialism säger du?
Respekten för produktionsvarorna är kapitalets skräck. 1932 publicerade Bernad London boken där han föreslog att marknaden skulle införa Planned Obselecens för att ta sig ur depressionen. Fabrikanterna har inget intresse av att lära dig ta hand om dina varor, snarare försöker de övertyga dig att slänga och köpa nytt så fort som möjligt. Jag köpte mina stövlar för två år sedan. De är både snyggare och skönare än när jag först fick dem och det viktigaste av allt är att de kan berätta en historia. Stövlarna kommer att kunna användas i många år och under flera demos till.

Bli en revolutionär gentleman och lär dig ta hand om dina skor.

SoldMtrl 1951
SoldMtrl 1951

Soldatinstruktion för Armén – Materiel, 1951. Sid 21:

“134. Skor göras rena, torkas och smörjas med lädersmörja. Vid torkning få skorna icke utsättas för starkare värme än 35°, då lädret eljest tar skada. Torkningen underlättas, om skorna fyllas med papper, hö eller halm. Insmörjning bör icke ske förrän skorna halvtorkat. Skorna skola smörjas I uppvärmd lokal, då lädersmörjan I annat fall icke upptas av lädret. Vid mycket sträng kyla skola skorna icke smörjas utan böra endast lätt ytbehandlas med vaxkräm e.d.”

0 988

EauDeCologneVi avslutar serien med tips och trix från Oraklet med tre recept på luktagott, närmare bestämt Eau de Cologne, att stänka på sig för den där riktigt antika doften.

Recept till eau de cologne:

8 gm bergamottolja
4 gm citronolja
20 droppar neroliolja
6 droppar origanumolja
20 droppar rosmarinolja
30 gm orangeblomvatten samt
1 butelj alkohol, 16,5 %

 

Eau de cologne.

360 gm sprit
11 gm cederolja
1 gm nejlikolja
1 gm rosmarinolja
2 gm bergamottolja
2 droppar pepparmyntolja

 

1910_4711_CologneEau de cologne
af utmärkt kvalitet, närmast liknande det berömda märket 4711 från firman Johann Maria Farina i Köln, beredes efter följande anvisning:

4 gm citronolja
1 gm orangeolja(“petitgrain”)
2 gm lavendelolja

lösas i en liter concentrerad sprit. Till denna blandning sättas därefter

2 gm rosmarinolja
1 gm orangeblomolja(“neroliolja”)

hvarefter bladningen får stå väl korkad under 8 dagar i vanlig rumstemperatur. Därefter tillsätter man under liflig omskakning af blandningen högst

100 gm finaste rosenvatten;

skulle under tillsättningen av rosenvattnet blandningen synas bli grumlig eller oklar, upphör man genast med tillsättningen av rosenvattnet. Eau de Colognen bör före användningen under någon tid stå i en sval källare. Ju längre dess bättre, ty i fråga om Eau de Cologne gäller samma regel som om vin. Den harmoniska samverkan mellan Eau de Colognens olika aromatiska beståndsdelar hvaraf vällukten beror, blir med tiden allt mer och mer fullkomlig. Slutligen bör man, innan Eau de Colognen tömmes på små flaskor, väl filtrera densamma.

Utackorderingsbyrån på Fleminggatan, något att skämta om?
Utackorderingsbyrån på Fleminggata. Något att skämta om?

Idag har vi glädjen att återse en skribent som tyvärr inte synts på bloggen på ett bra tag. Madelene Rotting är tillbaka med ett inlägg.

Humorserier som driver med arbetarklassen, är det roligt eller ska vi sätta skrattet i halsen?

Du har kanske skrattat åt Vicky Pollard i den engelska humorserien ”Little Britain”. Eller så har du kanske skrattat åt Al Bundy som sliter som försäljare i skoaffären i ”Married With Children”. Du har kanske också tyckt det är kul att titta på ”Trailer Park Boys” för att de är så bortom white-trashfenomenet så det bara finns inte. I USA är det tacksamt att driva med dem som aldrig skulle bli någonting för där har degenereringen av arbetarklassen pågått så pass länge att det är cementerat. Jag tänkte därför koncentrera mig på europa och framförallt Storbritannien där den här typen av humor som är en hausse just nu. Vicky Pollard från ”Little Britain” är en karaktär som inte gått ut skolan på grund av tonårsgraviditet. Vicky Pollard är klädd i en rosa träningsoverall som ger svar på tal i en lång svada av förortsslang när hon ertappas i olika situationer. Hon fuskåker på bussen, hon klottrar på bussen eller så blir hon ertappad när hon på ett korkat sätt snattar i butik genom att hon öser lösgodis ner i den rosa träningsoverallsjackan som regnar ner på golvet genom gliporna. I en sketch frågar hennes socialarbetare vad hon har gjort av sitt barn varpå Vicky Pollard svarar att hon bytt det mot en Westlife-CD.

Humorgenren har varit ett fenomen ganska länge i tv-underhållningen i Storbritannien. De engelska serierna har blivit så populära att de nu fått spin offs i USA. Nu har även SVT sällat sig till skaran av förlöjligandet av arbetarklassen med Morran och Tobias (SVT play). Serien handlar om modern och den vuxna sonen som har bott ihop i 34 år i ett torp som nu exproprierats. De får flytta tillbaka till huset på ett rivningskontrakt. Modern, ”Morran”, spelas av Johan Rheborg och sonen Tobias spelas av Robert Gustavsson. Morran är en karaktär som aldrig gått vidare efter sonen Tobias födelse och hon har heller aldrig fostrat honom till att bli en medlem av det erkända samhället. Morran är en karaktär som är överviktig, kedjeröker och som inte har den minsta aning om hur något går till.

En hel familjs bohag ute på gatan efter en vräkning. Ett roligt uppslag till en sketch?
En hel familjs bohag ute på gatan efter en vräkning. Ett roligt uppslag till en sketch?

Varför är det så roligt med karaktärer som lever på botten av samhället och gör precis det som förväntas av dem? Denna form av humorserier har varit tämligen unik i Europa genom Storbritannien fram till nu. Men nu har som sagt SVT även slagit in på denna form av humor.

Men vad handlar det egentligen om? Owen Jones beskriver detta ingående i sin bok ”Chavs, The demonzation of the working class.” I Storbritannien har det varit ett genomgående tema att förminska arbetarklassen. Thatcherregimens benhårda beslut att krossa fackföreningarna och att stänga gruvor som inte gav önskvärd avkastning och i slutändan privatisera de gruvor som gick med vinst lämnade befolkningen på flera orter i en permanent arbetslöshet. Det här är något som har underhållits av Tony Blair i New Labour-politiken1994-2010. Genom en rad privatiseringar av statlig egendom, helt utan

tanke på vilka konsekvenser har ett samhälle skapats som gör att arbetarklassen får driva för vind och våg utan trygghet. ”New Labour is a party of ideas and ideals but not of outdated ideology. What counts is what works” Här skapas individualismen, ett samhälle skapat för individer.

Vi ska inte sticka under stol med att det här är en politik som också anammats av svenska politiker, både till höger och vänster. Genom privatisering vi inte ens kan se slutet på ser vi också de som förlorar på det. Det som vänds emot dessa människor som förut hade en trygg anställning inom nu privatiserade sektorer är att de nu har sig själva att skylla. Din anställning inom kommun eller landsting där du arbetat i 20 år kan bli som bortblåst om dina politiker väljer att lägga ut verksamheten på privata företag. Du kan bli övertalig på en dag. De övertaliga är ofta de med arbetsskador eller de med olika diagnoser, som räknas bort i vinstdrivande företag, vem har pengar att lägga på dem?

Nu är det vad du gör som räknas. Individualismen i full blom. Nu är det ingens fel förutom ditt att du befinner dig där du är. Strukturerna som tog dig dit du är i dag är som bortblåsta.

Vi pratar inte om förutsättningar, vi pratar bara om vad du gjort, vad du kan göra och varför du inte gjort något än. Du har bara dig själv att skylla. Och därför är det så roligt att skratta åt dig, för du förtjänar det.

Det är alltså denna typ av humor som nu börjar smyga sig in i Sverige, vi skrattar åt de lägsta av arbetarklassen, som bor i ett utdömt hus, för de fattar inte bättre. Vad är det SVT vill förmedla? Det nya Sverige?

0 1123

RakknivKroppVi fortsätter vår serie med recept från det udda verket ”Oraklet” från 1899 som vi inledde häromsistens. Idag har vi kommit till diverse medel för ansiktsbehåring. Kom också ihåg det vi påpekade sist. Om det är något ämne du är osäker på, så kolla upp det innan du kokar ihop något av recepten.

 

Mustaschpomada

a) mjuk:
55 gm gult vax
15 gm ricinolja

smältas och därtill sättas
30 gm venedisk terpentin
10 droppar perubalsam
1 droppe bergamottolja

Den halfkallnade massan gjutes i stänger.

b) hård:
60 gm gult vax
10 gm ricinolja

smältas och därtill sättas
25 gm venedisk terpentin
5 droppar perubalsam
3 droppar bergamottolja
5 gm elemihartz

Den halfkallnade massan gjutes i stänger.
Färgning av mustaschpomadan: man tillblandar på 100 delar massa:

1) Ljusblonda:
2,5 delar guldockra

2) Mörkare blonda:
2 delar guldockra
0,5 delar umbrabrunt

3) Ljusbruna:
4 delar umbrabrunt

4) Mörkbruna:
2 delar umbrabrunt
2 delar kasselerbrunt

5) Svarta:
2 delar finaste kimrök

 

RaktvålWilliamsUngersk mustaschpomada

10 delar fin tvål

rifves med
30 delar gummi

förtunnas med
25 delar destilleradt vatten

hvarpå tillsättes
25 delar hvitt vax
10 delar glycerin

och alltsammans uppvärmes, tills vaxet smält och massan blifvit likformig.

Man tillfogar nu:
2 droppar bergamottolja
1 droppe cederolja
1 droppe rosenolja

Massan kan färgas med ockra, umbrabrunt eller kimrök.

 

RaktvålBarbasol

Brillantin.(Punschverandans anm. Detta recept förekom även i det förra inlägget)

Brillantin gör hår och i synnerhet skägg glänsande och gifver det viss styfhet.

Det tillagas på följande sätt:
20 gm ricinolja
2 gm fin tvål
2 gm sumatrabenzoë

som löses med
180 gm absolut alkohol

därtill sättas
1 droppe rosenolja
5 droppar bergamottolja

hvarpå alltsammans filtreras.

 

Mustascholja(Brilliantin)

30 delar glycerin
100 delar sprit af 90%
70 delar detilleradt vatten
5 droppar bergamottolja
1 droppe rosenolja

Alltsammans blandas

 

RaktvålPearsRaktvål

400 gm fårtalg
200 gm kokosolja

smältas, får därefter kallna till 50°, hvarefter tillsättas
340 gm natronlut af 1,26 spec. vikt
60 gm kalilut af 1,26 spec. vikt,

omröres under svag uppvärmning en half timme eller till dess massan bildar en likformig limartad massa; härtill blandas nu
2 gm kumminolja
2,5 gm bergamottolja
1,5 gm lavendelolja

Efter kallnandet kan man skära massan i stycken efter behag, och efter att ha låtit dem något torka i luften invecklas dessa lämpligen i stanniol.

 

Antiseptisk raktvål

Man smälter tillsammans
400,0 gm fårtalg
200,0 gm kokosolja

låter kallna till 50° och tillsätter
340,0 gm natronlut af 1,26 spec. vikt
60,0 gm kalilut af 1,26 spec. vikt

omrör under svag uppvärmning ungefär ½ eller till dess massan bildar en likformig limartad massa, tillsätter nu
30,0 gm finriven salol,

upphettar för att smälta salolen än en gång till 50-60° och omrör noga. Man tillsätter nu:
2,0 gm kumminolja
2,5 gm bergamottolja
1,5 gm lavendelolja

som omröres. Salolraktvålen ska vara ett godt medel mot skäggsvamp.
(Punschverandans anm. Huruvida det här verkligen funkar mot skäggsvamp tänker vi låta vara osagt. Kolla med din lokala pharmaceut eller apotekstekniker, de kan eventuellt lista ut om det är verksamt eller fullständigt livsfarligt)

 

Pasta för rakstriglar
a) röd
30 delar blodsten
30 delar grafit
15 delar parsierrödt
30 delar svinister
30 delar kalisåpa

b) svart
15 delar finslammad smergel
15 delar lindkol
15 delar tennaska
15 delar blodsten
10 delar oljsyra
30 delar svinister

Den svarta pastan är skarpast, pastan fördelas på den förut vätta strigeln genom ingnidning med fingern så likformigt som möjligt. Man ingnider ej mer än ett ärtstort stycke pasta.