Författare Inlägg avJ. Cederlund d.y.

J. Cederlund d.y.

178 INLÄGG 37 KOMMENTARER

1 2277
Högertrollen är i farten igen
Högertrollen är i farten igen
Högertrollen är i farten igen

Den här bloggposten är lite speciell. I vanliga fall länkar vi till de sidor och poster som den här typen av inlägg handlar om, men eftersom det i det här fallet handlar om uthängningar av människor som är att betrakta som icke-offentliga, vad än Weidmo Uvell försöker göra gällande, så saknas de länkar som klargör och visar skeendet tydligare än i själva texten.

De senaste dagarna har tyckarsverige skakats av ytterligare ett pseudogräl mellan tyckare på höger- och vänsterkanten. I stort har det yttrat sig som de flesta s.k. twittergräl där aktiva misstolkningar och fulslängar är legio. Men den här gången finns det en ny dimension.

Det började med att en man, angående morden i Trollhättan, postade ett Facebookinlägg som löd som följer:
”Ivar Arpi, Per Gudmunsson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Rebecca Uvell mördade de här två. Håll rätt personer ansvariga!

Ett inlägg man möjligtvis kan tycka är lite grovt. Man kan också tycka att mannen som postade har fel eftersom man inte tycker att en benhård ekonomisk liberalism har ett smack med vårt samhällsklimat att göra. Vad man dock knappast, utan att helt sakna all vett och sant, kan tolka in är att de uppräknade höll i kniven som tog liven nere i Trollhättan. Men Rebecca Uvell, eller rättare sagt Rebecca Weidmo Uvell, klarar tydligen inte riktigt av den tolkningen. Hon fick nämligen frispel på sin blogg.

Men först får hon ett kort utbrott på Twitter som resulterar i att en av dem hon hoppar på får sitt twitterkonto, googlekonto och en rad andra konton på internet, attackerade under den följande kvällen. Attacker som går så långt att flera konton stängs av för att skydda dem från intrång.

På bloggen börjar hon sedan med att publicera namnen på alla som gillat den här statusen, en status skriven av en man som förvisso har figurerat lite här och där i offentligheten, men inte med någon form av ärlighet i ambitionen kan kallas offentlig person. Vad som står i hennes blogginlägg vid det tillfälle ni mina kära läsare läser det här är lite svårt att veta då hon redigerat inlägget ett flertal gånger sedan den ursprungliga postningen.

Men hon följer sen upp i texten med en uthängning där hon närmre beskriver alla dem hon lyckats googla, inklusive en människa som hon hittat arbetande på en skola, och en ung flicka som bara synts i offentligheten i samband med att hon vunnit pris för att hon stått upp mot mobbare.

Nu händer det som på samma gång är intressant och skrämmande. Aktiviteten sätter igång. Samma typ av attacker som förekommer när någon hängs ut på Avpixlat, och liknande fascistiska hemsidor, dras nu igång. Attackerna följer också exakt samma mönster som när den fascistiska svansen agerar till försvar för ”sina” företrädare.

Det är i första hand de kvinnor som hängts ut som får känna av nätpöbelns reaktion, och då i framförallt de som nätpöbeln uppfattar som ”icke-svenska”. Allra värst råkar de yngsta ut, framförallt den flicka som tidigare fått stå ut med år av mobbing. Den flickan får alltså nu stå ut med samma helvete på nytt, men den här gången är det inte skolgårdsmobbare, utan en mobbare med Avpixlats pöbel och Timbros och Skattebetalarnas Förenings pengar i ryggen.

Det har också gått så långt att flera av dem som hängts ut har fått sina arbetsgivare kontaktade av rabiata högertroll, något som Weidmo Uvell på twitter uttryckt gillande inför. Där hon för övrigt också klargjort att om man muckar med henne på internet, så hängs man ut.

En snabb titt på de kommentarsfält som finns på Weidmo Uvells blogg ger vid handen att den här reaktionen knappast var oväntad. Alla inlägg i kommentarsfälten på hennes blogg är granskade innan de läggs upp, och trots det är nivån märkbart hetsig och till sin natur lik den på exempelvis Avpixlat, även om det inte är lika grovt.

Inte heller är det första gången som Weidmo Uvell är ute och sladdar vad gäller uthängningar, hon är redan polisanmäld för brott mot PUL, i samband med ett annat inlägg, då det i dagsläget verkar lite oklart om hon har utgivningsbevis för sin blogg eller inte.

Den senaste aktiviteten kommer dock inte från Weidmo Uvell, utan från Expressen som i en ledartext även de hänger ut mannen som skrev ursprungs-statusen. Åter igen trots att han knappast kan betraktas som offentlig person. Att det är just Expressen som gör det torde förvisso inte förvåna. Det är trots allt Expressen som gått i spetsen för att luckra upp den syn på personlig integritet som svensk press tidigare hade som gemensam.

Men vad betyder då allt det här? Kort sagt betyder det att ursprungsstatusen hade större poänger än de flesta sannolikt insåg. Även om man håller med om att den nya liberala kurs som ”vågar ta debatten” är en starkt bidragande orsak till det sanhällsklimat som fått igång asylbränderna och bidrog till morden i Trollhättan, så tvivlar jag på att särskilt många insåg att Weidmo Uvells nätföljare med allra största säkerhet är ungefär samma grupp som följer Avpixlat, och liknande sidor. Inte heller tror jag många kunde gissa att uthängningar på en liberal blogg ger samma effekt som en uthängning på en fascistisk blogg.

När delar av den liberala kretsen sträckte ut handen till fascisterna, utan att de trodde någon såg dem, så tog fascisterna handen med glädje. Nu visar de sin tacksamhet genom att bidra med just den typ av aktivitet de kan bäst, nätpöbelns skrämseltaktik för att tysta de obekväma och oliktänkande.

Kombinationen är skrämmande. Bloggare som Weidmo Uvell har oerhört starkt kapital i ryggen. De har tillgång till några av de mest inflyteslerik plattformarna som över huvud taget finns i det offentliga sverige. Om det nu skulle visa sig att hon inte är ett undantag, utan att även andra med hennes politiska ställning har fått stöd av Avpixlatmobben så har vi ett riktigt obehagligt politiskt klimat. Ett klimat där högern till slut hittat en metod att tysta även de röster som inte släpps in där en tjock plånbok är kravet för att få synas. Allianser mellan liberaler och fascister är inget nytt, men de är lika obehagliga varje gång de förekommer.

0 1277
Waldorf
Waldorf
Waldorf

En trevlig, och inte särskilt vanlig, cocktail är Waldorf. Den är ett exempel på de cocktails som delar namn med helt andra cocktails. Med andra ord är det flera bartenders som skapat olika drinkar, och döpt dem till samma sak utan att vara medvetna om att drikens namn är upptaget.

Vi på Punschverandan föredrar dock föga förvånande den Waldorf som innehåller just punsch som vi som vanligt hämtat från den ypperliga Cocktailboken.

Så ett tips är att på vägen hem från jobbet passa på att ta vägen via Apoteket Gröna Skylten och få med sig de ingredienser som inte redan finns i hemmet, för att så här på fredagen koppla av efter veckans slit med en tevlig ny bekantskap.

Waldorf

2 delar punsch
1 del gin
1 del pressad citron
Skaka och sila

0 803
Inte fullt så stora lastbilar som kan förekomma idag.
Inte fullt så stora lastbilar som kan förekomma idag.
Inte fullt så stora lastbilar som kan förekomma idag.

De senaste dagarna har sociala medier översköljts av poster om en cyklist i bibelbältets spänne Jönköping som morskt, och tämligen tjurskalligt, vägrat flytta på sig för en lastbil. Posterna har sedan följts av en strid ström av invektiv riktade antingen till lastbilschauffören, eller lastbilscaufförer i allmänhet, eller mot cyklisten, eller cyklister i allmänhet. En absolut majoritet försöker sig på någon form av juridisk diskussion vad gäller trafikregler för att stärka sin position. Problemet är ju att bägge var ute och cyklade juridiskt. Förvisso hade cyklisten förkörsrätt, men cyklisten befann sig på körbanan trots att där fanns cykelbana tillgänglig, samt att han när situationen uppstod inte gjorde sitt yttersta för att lösa situationen(Vilka bägge tillhör trafikens grundregler. Man framför fordon på anvisad körbana samt löser uppkomna situationer så smidigt som möjligt).

Det som slår undertecknad är dock inte de tämligen fåniga juridiska spetsfundigheterna, utan det faktum att så oerhört många verkar vara helt omedvetna om under vilka förhållanden de absolut flesta av våra yrkeschaufförer jobbar idag. Låga löner, ackord, pressade tidtabeller, usla fordon och en rad andra faktorer gör att vi faktiskt måste räkna med, och acceptera, att det blir fel lite nu och då. Till det så måste fler lära sig hur förbaskat farliga stora fordon är, även om chauffören gör allt för att hålla hög trafiksäkerhet. I just det här fallet gick det förvisso utan problem att se cyklisten för chauffören, men långt ifrån alltid syns andra trafikanter för någon som framför ett tungt fordon.

En annan sak som många imiterar Herr Patrik över, är hur yrkerschaufförer parkerar, framförallt inne i större städer. Åter igen är det här läge att tänka på arbetsmiljön och de förutsättningar som yrkeschaufförer har. Tunga lyft, fulla lastplatser och illa anpassade lokaler gör att det enda alternativ som inte sliter sönder kroppen för den som transpoterar de varor du sen vill konsumera, är att ställa sig på ett mindre lyckligt sätt.

Var kommer då vett och etikett-biten in i den här texten? Jo, det handlar givetvis om att man som revolutionär gentleman och privattrafikant måste inse och acceptera att yrkeschaufförer långt ifrån alltid kommer följa trafikreglerna till punkt och pricka, samt att man då ser till att trots det underlätta för dem som faktiskt sliter sönder sin kropp till låg betalning. Att alltid underlätta för sina medtrafikanter i trafiken är geivetvis ett generellt tecken för hur gentlemannen framför sitt fordon, men att vara extra uppmärksam på våra medtrafikanter som förtjänar sitt dagliga bröd utmärker just den revolutionära gentlemannen. Släpp in chaufförerna när de vill ut från lastning eller lossning och du sitter i en kö. Ställ dig inte på lastplats om du inte faktiskt lastar tungt, ens för att ”bara köpa en kaffe” eller vad det nu må vara. Men framförallt, håll inte tjurskalligt på vad du tycker är din rätt när någon gjort fel och det smidigaste sättet att lösa situationen är att du ger dig.

0 957
Henrik Borelius
Henrik Borelius
Henrik Borelius

I dagarna så kommer det upprörd artikel efter upprörd artikel om hur riskkapitalister utnyttjar det pågående flyktingkrisen genom att trissa upp priserna på de flyktingboenden de hyr ut till Migrationsverket. Upprördheten är med all rätt stor och både den ena och den andre tävlar i beströrtning över hur dessa riskapitalister ”missbrukar systemet” och ”utnyttjar systemfel”.

Kruxet är att det inte alls är det som riskkapitalisterna gör. Tvärt om är det så att Henrik Borelius och hans likar gör precis det som förväntas av dem. För det system vi idag har, som går ut på att lägga så mycket offentlig verksamhet som möjligt på privata aktörer, har faktiskt som grundidé att flytta så mycket av det offentliga kapitalet som möjligt till några få, redan överfulla, privata fickor. Det var liksom det som var poängen med privatiseringstalibanernas plan, när de började sälja ut all offentlig verksamhet.

Som de flesta vet är ju det här beteendet inte något som bara förekommer i hanteringen av flyktingkatastrofen. Gång på gång har vi sett hur det har resulterat i vanvård och till och med flera dödsfall inom vård och omsorg. Det har resulterat i att vi idag har ett fullständigt livsfarligt järnvägsnät, där det bara är en tidsfråga innan den första stora olyckan med många dödsoffer sker. Det har resulterat i att gymnasieelever inte får gå klart sin utbildning eftersom ägarna inte tyckte att det gav tillräcklig vinst. Listan kan göras i det närmast oändligt lång.

Det är just det att poängen med privatiseringen av det offentliga inte var att det skulle bli bättre för oss medborgare, som gör att exemelvis Stefan Löfvéns upprördhet över riskkapitalister som drar in hutlösa pengar på flyktingkrisen, ter sig så falsk och hycklande. För när många av dem som kritiserar Attendo och Aleris för deras agerande i den här frågan, samtidigt inte har några problem med att låta riskkapitalister stå för stora delar av vår offentliga service, så rimmar det illa. För att de inte ser kopplingen mellan privatiseringarna och profiterandet kan nog egentligen bara bero på en av två olika alternativ. Det ena är givetvis att de spelar med falska kort, de är inte alls upprörda, utan visar bara upp en passande fasad för folket. Det andra alternativet är att de faktiskt är så pass tappade bakom en vagn att de inte ser sambanden. Vad som är värst är svårt att avgöra. Å ena sidan är det illa att ha lögnhalsar som håller i våra offentliga finanser, har tillgång till våra mediekanaler och är allmänt upphöjda så det uppmärksammas när de spelar upprörda. Å andra sidan är frågan om det verkligen är bättre att de är så förbaskat korkade att de inte fattar något som en absolut majoritet av befolkningen fattar?

Hur som helst är upprördheten över riskkapitalisternas profiterande på flyktingkrisen lite som att bli upprörd över att det är så mycket getingar på picknicken när man dragit ett spår med sockerlag mellan picknickfilten och getingbot.

0 1397
Filmaffisch från filmen Gröna Hissen med Sickan Carlsson och Max Hansen från 1944.
Filmaffisch från filmen Gröna Hissen med Sickan Carlsson och Max Hansen från 1944.
Filmaffisch från filmen Gröna Hissen med Sickan Carlsson och Max Hansen från 1944.

Gröna Hissen är en av de där drinkrna som idag är omöjlig att blanda ordentligt, då en av huvudingredienserna inte existerar längre och en annan är synnerligen svår att få tag på.

Drinken är skapad som en hyllning till pjäsen med samma namn som Gösta Ekman gjorde success med under 1920- och 30-talen. För att knyta an till namnet så gjordes den grön och det ska vara ett litet russin i som av kolsyrebubblornas lyftkraft får åka upp och ner i drinken.

Ursprungligen så användes läskedrycken Pomril till Gröna Hissen, men tillverkningen av drycken las ner av Apotekarnes 1965. Dock återupptog Vasa Bryggerier tillverkningen under några år i slutet på 90-talet, men Pomril lyser åter med sin frånvaro på läskeblaskhimlen. Under många år ansågs Merry, fram till sitt uttåg från läskbackarna, vara den dugliga ersättningen till Pomril i en Gröna Hissen, något som är lite udda eftersom Merry snarare var en s.k. vuxen variant av Fruktsoda med sina citrustoner. Pomril var som namnet skvallrar om en äppeldryck, och gav bl.a. inspiration till namnet hos den idag vanligaste ersättaren i Gröna Hissen, nämligen Pommac.

En "Inte-fullt-så-Gröna-Hissen" där Grön Curaçao är ersatt med Cointreau. Smaken ypperlig, men den ser tyvärr tämligen tråkig ut.
En ”Inte-fullt-så-Gröna-Hissen” där Grön Curaçao är ersatt med Cointreau. Smaken ypperlig, men den ser tyvärr tämligen tråkig ut.

Det andra problemet som uppstår när man ska blanda en Gröna Hissen är den omständigheten att Grön Curaçao idag är stört omöjligt att få tag på. Antingen får man genom idogt letande hitta en tillverkare och dess kontaktuppgifter, för att sedan traska iväg till systembolaget och göra en direkt import. Eller så får man surfa runt på otaliga utrikiska spritförsäljningshemsidor för att till slut hitta en som både skickar till Sverige och har något udda märke av Grön Curaçao i sitt sortiment. När man kommit så långt så får man bara hoppas att deras leveranspriser inte ruinerar en helt, och att flaskan håller hela vägen till spritskåpet.

Men det går att höfta om man inte är petig. Grön Curaçao är rent tekniskt en Triple Sec och kan därmed smakmässigt ersättas med en dylik, som exempelvis Coitreau eller vad man nu föredrar. Eller varför inte hälla upp en ”Blå Hissen” istället med Blå Curaçao? Väljer man en färglös Triple Sec eller Curaçao är dock färgfrågan lätt löst med vanlig karamellfärg. Vilket ändå är färgsättaren i en absolut majoritet av alla Grön Curaçao på marknaden.

Gröna Hissen är en läskande drink. Det är nog förvisso helt felt årstid att tipsa om den, då den passar bättre en varm sommareftermiddag är en kulen höstdag, men ni får stå ut med det och testa den vid lämpligt tillfälle trots den lite knepiga årstiden. Vi får helt enkelt följa de gamla visdomsorden ”skulle man inte för att det är höst, få följa sin innersta röst?”.

Gröna Hissen

I highballglas
2 delar gin
1 del Grön Curaçao(eller ersättning efter smak och tillgång)
1 russin
Några isbitar(Inte många. Kom igåg att det ska finnas utrymme för russinet att flyta upp och ner)
Fyll på med Pomril(eller snarare dess ersättning som undertecknad rekommenderar till Pommac eller Champis efter smak)

0 848
Kung Oscar II
Kung Oscar II
Kung Oscar II

Som ni säkert märkt så postas det lite gammal skåpmat här på bloggen lite nu och då. Nu är det dags för hedniska betraktesler som en av våra medarbetare gjorde sig skyldig till för nästan ett decennium sedan. Texten kommer från en blogg som kallades H.R.A. – Hedniska Republikanska Armén. Ett experiment som gick ut på att se om det skulle gå att fejka en vänsterhednisk militant organisation enbart genom att posta revolutionära och våldsromantiska texter med tydlig hednisk vänsterprägel. För att ge trovärdighet så utgick skribenterna från sina egna ståndpunkter, men vred upp dem några snäpp. Testet kördes inte till slut då skribenterna upptäckte att de texter som skrevs i för hög grad representerade deras egna ståndpunkter som de var, och då vart hela experimentet ohållbart. Så bloggen las ner och försvann. Nu har dock vi möjlighet att göra några av texterna tillgängliga ånyo. Vi börjar med en betraktelse om monarkin som skrevs i augusti 2006.

Om Monarkin! 15/8 -06

Kungamakten dyker med jämna mellanrum upp på tapeten. Oftast är det gnälliga medelklassliberaler som tycker det är orättvist att det inte är de själva som får bo på Drottningholm samtidigt som de inte ens höjer på ögonbrynet åt de mer grundläggande orättvisor löneslaveriet medför.

Bör vi då inte enligt socialistisk princip avskaffa arvskungadömet och avsätta släkten Bernadotte från tronen? Som svar på det kan vi bara svara att det har socialdemokratin redan gjort när de genomdrev den fulla kognatiska tronföljden. När H.K.H. Kronprinsessan Viktoria i en avlägsen framtid faller ifrån kommer sveriges regent inte längre vara av släkten Bernadotte, eftersom vi räknar släktskap agnatiskt. Således ser det just nu ut som att regenten, om sisådär 70 år, kommer vara av släkten Westling från Ockelbo.

Kungaval vid Mora Sten
Kungaval vid Mora Sten

Enligt de mallar som i det offentliga samtalet används idag så är ju släkten Bernadotte tillsatt enligt demokratiska principer 21 augusti 1810. Något som inte gäller släkten Westling. Därmed ser vi det som orimligt att behålla arvkungadömet. Enda sättet att försvara ett arvkungadöme vore att riva upp grundlagsändringen från 1980 avskaffa den fulla kognatiska tronföljden mot en mer logisk ”vanlig” kognatisk tronföljd och därmed ge H.K.H. Prins Carl-Philip kronprinstiteln. Men att ett dylikt beslut skulle komma är ju föga sannolikt så vi förespråkar därför ett avskaffande av arvkungadömet, som ju ändå med sin knappt 500-åriga historia bara är en historisk parantes, och ett återinförande av det mer traditionella valkungadömet! Mora Sten är ju nu med allra största sannolikhet återfunnen och därmed är ett val åter möjligt.

I samband med att man återinför denna urminnes tradition bör man även styra upp drottens uppgifter. Som det ser ut idag kan man ju lätt få för sig att Konungens, Drottens, uppgift alltid varit att styra över folket. Något som inte kunde vara mer felaktigt. Kungens uppgift är att representera folket gentemot Makterna samt att organisera försvaret av det landområde där folket givit honom drottskapet. Kungens uppgifter är således enbart sakrala och militära. Något som de också bör vara. Med det lilla tillägget att Kungens primära uppgift skall vara att tjäna folkets, och inte som idag storföretagens, intressen.

Kung Domalde uppfyller sina plikter gentemot folket
Kung Domalde uppfyller sina plikter gentemot folket

Vilka sakrala uppgifter talar vi då om? Jo, givetvis bör Kungen åter ta upp traditionen med nioårsblot. Även om hela folket inte är hedniskt, så är delar av folket det. Och därmed bör han av tradition leda detta blot vars syfte är att främja landets väl de närmaste nio åren. Häri ligger också förklaringen till att Kungen har de privilegier han idag har. Eftersom han ansvarar för hela folkets och landets väl så måste han även stå till svars om nioårsblotet inte tas emot av Makterna på önskat vis. I värsta fall får han likt Domalde ge det yttersta offret för folkets väl. Inga privilegier bör delas ut om de inte åtföljs av plikter som motsvarar privilegierna. Och de privilegier som Drottskapet åtföljs av är av sådan karaktär att andra plikter än de yttersta inte är att vänta.

Så vår ståndpunkt är som följer: Då kortsynta socialdemokrater redan avskaffat arvkungadömet så bör det sakrala valkungadömet återupprättas vid H.K.H. Kronprinsessan Viktorias avlägsna frånfälle!

Till Års och Frid
– H.R.A.

0 914
Gutta På Skauen
Gutta På Skauen
Gutta På Skauen

Idag får ni göra en ny bekantskap. Signaturen ”Skogsvandraren” presenterar sig med sin första recension. Han kommer fortsättningsvis fungera som vår recencent av diverse alster som dyker upp och kan vara av intresse för er läsare.

Att bekämpa fascister ska vara roligt!

När man tänker på det kulturella utbudet, sångerna, dikterna, minnet av att bekämpa fascismen så är det är en ganska dyster historia. Steget från rent religiöst martyrdyrkande till plikttrogen gnolande på Bella Ciao i någon snuskig punkversion är inte långt. Det kulturella flödet är minst sagt smalt och stagnerat när det gäller antifascistisk kultur. Framförallt är det präglad av en form av modernitet som i sig själv dragit socialrealismen gråare än själva Ken Loach. Det är inte roligt, det är deprimerande. Det är inte upplyftande, det är allvarligt och grått. Det är betong, snutar och blod.

Måhända att den verkliga världen med ett tilltagande tryck från moderna fascister är ganska grå och allvarlig, men varför ska det avspegla vårt kulturskapande? Är det inte mer förnuftigt att möta allvaret med humor och uppfriskande sånger som lyfter och stärker humöret och kampviljan? Sen när är det en vettig idé att förstärka en negativ känsla?

Här sticker en skiva från Norge ut ur mängden. Det handlar om “Illegala sanger 1940-45” av norska folkbandet Gutta På Skauen (en referens i sig till antifascistska partisaner) en fartig swingplatta med inslag av jazz och andra populära musikstilar på tidiga 1900-talet, det är helt enkelt ett förevigande av de gamla partisansångerna i modern tappning. Den som nu förväntat sig politiska rabbellåtar eller begråtande patriotiska låtar om stygga tyskar misstar sig. Här pratar vi 40-tals swing, full fart, rökiga lokaler i olagliga pubar övergående till lugna ballader passande älgskog ute i skog och mark. Men aldrig tråkigt. Aldrig ens en liten känsla av att ge upp. Det är musik som stärker. Det är helt enkelt något man sjunger med i eller tar en liten grogg till och bara avnjuter.

Texterna skrevs av norska motståndmän under kriget som sattes i tyska koncentrationsläger. Låtar som överlevt genom norska befolkningens goda minne. När de stod slagna och med en grinande nazist med k-pist framför sig så sjöng, sjöng, sjöng de ut sin trots – till stöd för kamraterna i skogar och fjäll som angrep, om och om igen, den nazistiske ockupanten. Resultatet blev en platta så textmässigt radikal så nog en hel del folk även i den moderna vänstern i Sverige skulle dra åt sig öronen. I kombinationen snabb swing med kostym i en rökfylld stuga så hyllas militära överfall på nazister. I låten “Pang pang pang” (väldigt uppenbar i sitt syfte) deltar själv en gammal partisan, en krigsveteran, på huvudrefrängen. Som låten pekar på så är det en ren hyllning till – just det – att anfalla nazister. Skoningslöst. Med handgranater och pistoler. Och det låter…roligt! Trevligt! Stärkande! Och det låter helt självklart, nödvändigt. En inställning idag som problematiserats bort till förmån för någon form av tvekan inför en uppenbar motståndare.

Det kan för många idag ses eller kännas absurt, men alla som hör låten, eller skivan i stort, förstår också dess allvar. Den kontext som skapade dessa låtar var allvarlig. Texterna följde i spåren av brutala mord och förföljerser i Norge av SS och inhemska nazistpartiet. I fjällbyar mellan norge och sverige, i västerbotten och norrbotten, skapades en kultur som knappast kan kallas tolerant mot “nazistiske pack”. Självklart finns det också ett antal allvarligare låtar, än de dansanta swinglåtar jag nämnt, men med en uppputsning av norskan, så är det dock föga någon reträtt eller desperation vi hör i rösten. Utan allvarliga uppmaningar att inte ge upp. I synnerhet låten “Til ungdomen” som handlar om oss. Vi här idag. Vårat ansvar.

Skivan rekommenderas. Som historiskt dokument, men också som samtida milstolpe (skivan färdigställdes samtidigt som Utöya – skivan vill påminna om vikten att kämpa för demokrati och frihet) och framförallt pekar den på att man behöver inte vara slokörad för att föra fram ett nödvändigt, allvarligt, budskap. Utan vi kan dansa till det, sjunga med, le. De kan aldrig ta vår glädje ifrån oss. Låt oss updatera vårat kulturella utbud. Låt oss dansa, sjunga fram vårt trots.

Och sen är det ju fruktansvärt trevligt med norska också.

6 3596
Vill vi ens veta vad Skans skulle säga om Anton Nilsson? Överklasslyngel kanske?
Vill vi ens veta vad Skans skulle säga om Anton Nilsson? Överklasslyngel kanske?
Vill vi ens veta vad Skans skulle säga om Anton Nilsson? Överklasslyngel kanske?

Så har en väsnterpartist åter skämt ut sitt parti. Den här gången är det gruppledaren i Malmös kommunalfullmäktige Anders Skans som med ett historielöst och proggdoftande uttalande trampar så rejält i klaveret att man nog mest bara ska skratta åt det.

Det handlar förstås om det föga genomtänkta i att avfärda kavajpåbudet i samband med Malmö Symfoniorkesters invigningskonsert på Malmö Live. Ett avfärdande som dels missar att kavaj, och kostym, under stora delar av arbetarrörelsens existens har varit en klädsel som i hög grad symboliserat jämlikhetssträvandet samtidigt som det knappast hadlar om att falla till föga för överklassen när man klär upp sig i samband med festligheter.

Till att börja med. Kostym och kavaj är knappast en symbol för överklassen om man inte råkar tillhöra en synnerligen mossig och övervintrad del av proggrörelsens mest inpyrda kollektivboenden. Tvärt om var kostymen under långa tiden en symbol för jämlikheten. Både rik och fattig klädde sig i kostym. Under den period i historien som vi kommer ihåg som mest proggressiv och framstegsrik så var kostymen det plagg som alla bar. Det var plagget för folket, och plagget för de ägande. Sen kom 50- och 60-talen och ungdomsmodet som så småningom suddade ut detta ypperliga plagg från stora delar av arbetarklassens garderober. För min del gissar jag att det i hög grad handlade om att den ägande klassen ville att det skulle synas att de var lite finare, och därför hejade man på en utveckling där arbetarna övergav det ståtliga plagg som August Palm gjort sig känt för att så skickligt kunna framställa.

August Palm med överklassens signum kostym, eller hur det nu var.
August Palm med överklassens signum kostym, eller hur det nu var.

Sen är det ju så här. När man går på festligheter så klär man upp sig. Det handlar inte om att man ger efter för några sorts överklasslater, det handlar om att visa respekt för övriga gäster, samt dem som arrangerar och jobbar på festligheten. Genom att inte komma drällandes i blåställ så visar man att man uppskattar de ansträngningar som de som slitit med festligheten gjort.

För att förklara för en arbetarromantiker som Skans, det handlar om att visa respekt för de som jobbar med serveringen, som ljudtekniker, hon som spelar andrafiol i symfoniorkestern och alla andra ur arbetarklassen som där och då anstränger sig för att han ska ha det trevligt en stund.

Har man inte råd att köpa en kavaj för ett tillfälle som detta så ser man i alla fall till att klä upp sig så gott man kan, så länge man anstränger sig är allt i sin ordning. Dock misstänker jag att det i Skans fall inte handlar om att han inte har råd att slinka in på Stadsmissionen och köpa sig en kavaj, utan om något helt annat.

2 1690
Frälsis
Ingen ska vara beroende av frälsis grytor. Det måste vara en grundläggande tanke, annars är det inte längre tal om ett värdigt samhälle.

Igår nåddes vi av nyheten att det i Stockholm, troligtvis Rågsved, kommer öppnas en speciell matvaruaffär dit ekonomiskt svaga kan gå och handla till extra låga priser. Det läggs fram som en satsning från Stadsmissionen där man tar vara på varor som annars skulle ha slängts i den vanliga handeln.

Det låter ju bra. Eller?

Det finns dock ett litet problem. Initiativet är i grund och botten ett initiativ från en av landets rikaste, Antonia Ax:on Johnson. Ax:on Johnson har under många år varit noga med att poängtera sitt engagemang i Stadsmissionen och deras välgörenhetsarbete. Vad gör då det här värre än vanligt välgörenhetsarbete med dess inbyggda ovanifrånperspektiv? Är det inte bra att fattiga har möjlighet att köpa billigare mat?

Givetvis är det bra om det kommer finas billigare mat tillgänglig för dem som har det knapert. Problemen är dock flera. Genom att låta privata aktörer lösa matförsörjningen för dem som har det sämst så flyttar man ännu mer av vårt gemensamma ansvar till privata aktörers välvilja. Något som märks redan i den inledande texten där man konstaterar att för att man ska få handla för de låga priserna så ska man ”söka medlemskap” dvs. genomgå kontroll för att bevisa att man är tillräckligt fattig för att vara värdig hjälp. Det handlar alltså om att privata initiativ kräver ytterilgare kontroll av en grupp som redan utsätts för en sanslöst integritetskränkande kontrollprocess av det offentliga. Välviljan är alltså villkorad, samtidigt som det, som en följd av att det inte är en offentlig verksamhet, saknas insyn enligt de regler som lagen stipulerar i offentlig verksamhet. Ansvar för människors försörjning skjuts alltså i praktiken över från en relativt kontrollerbar offentlig verksamhet, till en i praktiken godtycklig och sluten privat verksamhet.

Grubbens
Grubbens, det sena 1800-talets motsvarighet till FAS3

Det faktum att det är Ax:son Johnsons Axfood som står för finansiering och större delen av butikens varor luktar också illa. En av de mäktigaste i landet, som alltså tillhör dem som har mest att säga till om vår sysselsättningsgrad, lönebildning och sociala skyddsnäts utformning. En av dem som rent tekniskt ser till att många löntagare har usla löner genom lönesättningen på hennes företag. En av dessa som har tjänat mest på de ökade klyftorna de senaste åren, väljer alltså istället för att jobba för minskade klyftor, att lösa problemet med matsvinn i sina butiker genom att skapa en ny marknad där ekonomiskt svaga, som klarar kontrollen, ska betala för det hon annars själv fått betala för att bli av med. Samtidigt bygger hon upp bilden av sig och sina företag som goda filantroper som tänker på de svaga i samhället. Hyckleri kallas det för i andra sammanhang.

Att skapa privata intitutioner för att lösa det som ska vara vårt gemensamma ansvar cementerar dessutom ytterligare ett samhälle där klyftor är en självklarhet. Ett samhälle där vissa matvaror, de färska, fräscha och fina, reserveras för de rika och de kantstötta, halvgamla och ratade matvarorna ska gå till de fattiga.

Det är som sagt bra att ekonomiskt svaga får tillgång till billigare varor samt att matsvinnet där användbar mat kasseras minskar. Men den här satsningen luktar cyniskt samvetsköpande i kombination med smart avfallshantering från Johnsonsfärens ledning.

1 1058
Axel Holmström som 1906 dömdes till fängelse för sin antimilitarism
Axel Holmström som 1906 dömdes till fängelse för sin antimilitarism

Nationaldagen övergår så smått i kväll och vi kan se tillbaka på en dag som i år gått mer än vanligt i nationalismens tecken. För nu ska vi göra något som vi oerhört sällan gör här på Punschverandan, vi ska ge Sverigedemokraterna och deras svans av Avpixlattroll och våldspsykopater rätt. Det är bara Sverigedemokraterna och de än mer exterma i samma falang som fattat vad nationalism är. Nationalism är exkluderande, anti-intellektuellt och till för att försvara de besuttna klassernas privilegier. En linje som SD med anhängare följer till punkt och pricka.

Nationalismen är ju som de flesta vet ett påfund från 1800-talet som i hög grad kom till för att ersätta Gud och Konungen som symbol för vilken vanlig folk skulle gå i döden om någon höjdare fick för sig att det behövdes lite krigande. Folk i gemen hade ju börjat tappa tilltron till Konungen som symbol, och Gud, i egenskap av kyrkan, började tappa greppet till förmån för frimicklare, spiritister och till och med ateister! Så nationalismen kom som ett strålande verktyg för diverse potentater att kunna trumma ihop lite fanatism så knegare skulle ta livet av knegare om så behövdes för att potentaterna skulle kunna dra om lite streck på några kartor.

Vi som lever med 1900-talet i backspegeln vet dessutom hur totalt det spårade ur när nationalismen blev renlärig och total i stater som Tyskland, Italien, Spanien och Portugal.

Antimilitarismen var under den tidiga arbetarrörelsen inte som man idag gjärna tror i första hand pacifistisk, utan antinationalistisk. Man kunde tänka sig krig för klassen, men inte för nationen.
Antimilitarismen var under den tidiga arbetarrörelsen inte som man idag gjärna tror i första hand pacifistisk, utan antinationalistisk. Man kunde tänka sig krig för klassen, men inte för nationen.

Med den insikten är det inte heller förvånande, men inte mindre avskyvärt, att på just nationaldagen först mötas av nyheten att någon på fashionabla Östermalm i Stockholm kastat syra på ett romskt tiggande par, så den romske mannen fått syran i ansiktet. Hatet mot tiggande romer hänger starkt ihop med den växande nationalistiska strömningen, så ett mer logiskt sätt att ”fira” nationaldagen är svårt att finna. Ja det skulle väl vara att som för detta Migrationsminister och sittande vice talman vräka ur sig floskler om tacksamhet värdiga ett genomsnittligt Avpixlattroll, när en skribent som kommit som flykting till sverige för snart 30 år sedan, påpekar att det finns en djup dubbelmoral i de kommunala ”välkomstceremonierna”. För även om det kräk som kastat syra på de tvä människorna i Berzelii Park har orsakat en omedelbar skada som vi i nuläget inte vet omfattningen av, så är Billströms kommentar faktiskt värre. För Billström ger i praktiken den som kastade syran rätt. Han eldar, från en av landets politiskt högsta positioner, på de nationalistiska tankegångarna om hur otacksamma utbölingar kommer hit och fördärvar vår nation.

Tydligare än så vill vi nog inte ha nationalismen förevisad på nationaldagen.