Författare Inlägg avJ. Cederlund d.y.

J. Cederlund d.y.

178 INLÄGG 37 KOMMENTARER

0 568

Det har hänt något tråkigt med vad som förr kallades en ”evergreen”. Det som hänt är att den försvunnit ur medvetandet för de yngre generationerna. Musikminnet sträcker sig på sin höjd tillbaka till några 80-talshits och Nirvanas klämmiga bitar på 90-talet, så länge man inte vistas med människor med ett odlat intresse för en viss genre. Det här är synd, för det innebär att det gemensamma i begreppet ”evergreen” gått förlorat. Under min uppväxt kunde min mor eller farmor brista ut i en kort sångtrudelutt, ”nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!” när man hade gjort något småstyggt. Folk generellt kunde sången och förstod var den kom ifrån. Om någon brast ut i frågan ”Vilken Kalle” så kom alltid svaret från någon; ”Jo Kalle, Kalle, Kalle på spången!”. Visst är det fånigt, det ligger i sakens natur, men det innebar också att det fanns en gemensam kulturell kontext vars spann täckte fler generationer. Något som bidrog till att skapa en känsla av gemenskap. Jag tror att förpassandet av den generationsmässigt obundna kulturen till minnesbankarnas bakvatten hänger ihop med nöjesindustrins vilja att få oss att konsumera. Genom att förkorta perioden ev viss trudelutt är populär kan mer musik pressas ut och därmed hålla uppe den övergripande försäljningen. Om man istället riktade in sig på återbruk skulle ungar i högre grad än idag rota reda på sina föräldrars och mor- och farförldrars musikskatter och på så sätt påverka, förvisso tror jag hyfsat marginellt, försäljningssiffrorna.

Försäljningshysterin samt den alltmer krympande tid den moderna konsumenten klarar att hålla uppe sitt intresse har lett till att mycket oerhört bra musik håller på att glömmas bort. Givetvis är detta något som undertecknad tycker är oerhört sorgligt. Därför inleddes redan igår lite på smyg en serie inlägg där trevliga musikstycken som riskerar att glömmas bort presenteras. Formatet kommer med allra största säkerhet vara YouTube för det mesta.

Idag är det istället för Gösta Ekman d.ä. den första för mig kända och tillgängliga inspelningen av Puttin’ on the Ritz. En klassiker som i första hand förknippas med Fred Astaire och 80-tals debaclet Taco. I den här videon får vi också se ett tidstypiskt scenframträdande. Stadens segregation illustreras med att dansarna är segregerade, vilket inte på något sätt ses som konstigt. Vi måste komma ihåg att, när videon spelades in, var det fortfarande över trettio år till dess medborgarrättsrörelsen kommer igång och det var bara 65 år sedan Amerikanska Inbördeskriget tog slut.

0 537

Idag är det exakt 85 år sedan de två anarkisterna Sacco och Vanzetti mördades av det amerikanska rättssystemet. De var del i en lång process från amerikansk överklass att helt slå ut arbetarrörelsen. En process de i hög grad lyckades med.

Ferdinando Nicola Sacco och Bartolomeo Vanzetti var två italienska anarkister som i en sällan skådad rättsfars dömdes till döden för ett rånmord som begåtts av det s.k. Morelli-gänget. En grupp som t.o.m. tog på sig rånmordet innan avrättningen av Sacco och Vanzetti verkställdes. Men i ett utbrott av främlingsfientlighet och hat mot arbetarrörelsen så vägrade domaren riva upp domen och den 23 augusti 1927 så avrättades de två i elektriska stolen.

Urdrag ur Arbetaren – En fri tidning, om Sacco och Vanzetti

2 778

Behovet av vett och etikett gör sig gång på gång påmint. Inte bara då man dagligen ser hur dörrar släpps i ansiktet på efterföljande, hur människor tränger sig i köer, hur ointresserat man bemöts av okända och så vidare. Det märks även på hur populära frågespalter om vett och etikett är. Jag tänker i först hand på Magdalena Ribbings frågespalt på Dagens Nyheters hemsida.

Men det finns även en hel del som ryggar tillbaka för vett och etikett. Man har hört sägas att det är ett sätt att markera vem som tillhör rätt klass och på så sätt stänga dem ute som inte behärskar vilken gaffel som används till vilken rätt.

Till viss del har ju etikettkritikerna rätt. Etikettregler används alltför ofta som en markering gentemot dem som inte kan dem. Det man då måste komma ihåg är två saker. Dels att det inte på något sätt är etikettreglernas syfte. Dels att det är ett grovt etikettsbrott att vända omedvetna etikettsbrott mot den som gör missen. God etikett är att acceptera och på sin höjd privat och på ett vänligt sätt påpeka missen och föreslå hur man kan göra istället.

Poängen med etikettregler är istället att göra samvaron med andra så bekväm och trevlig som möjligt. De är ett smörjmedel för att få saker och ting att gå smidigt. Kom ihåg var de kommer från så blir det på en gång enklare att förstå deras funktion. Etikettregler kommer från överklassen. Vi vet, som en följd av en rad undersökningar de senaste decennierna, att det inom överklassen finns en tendens till lägre empati, högre grad av narcissism och en rad andra beteendestörningar som till vardags kallas ”sociopata”. Tänk då att alla de här människorna, med sina störningar, måste umgås. Samtidigt är det av rent egoistiska skäl av högsta vikt att man inte ryker ihop titt som tätt, något som genom århundradena visat sig svårt att undvika. Men för att eliminera risken att man stöter sig med varandra av misstag, enbart för att man med sina diagnoser inte begriper när man beter sig illa, så skapar man en uppsättning regler att förhålla sig till. Regler som gör att så länge man följer dem så får alla det lagom trevligt, oberoende sällskap. Reglerna är alltså till för att en drös empatistörda skitstövlar ska kunna umgås utan att ha ihjäl varandra. Det är nu vi kommer till det intressanta. Det fungerar! Så länge folk håller sig till etikettreglerna och inte gör medvetna avsteg så är det i det närmaste omöjligt att av misstag hamna i gräl med någon.

Det här är också en av anledningarna till att jag förespråkar undervisning i vett och etikett, redan från tidig ålder. Bland den svenska manliga befolkningen så räknar man med att cirka 20% har en neuropsykiatrisk problematik som oftast klassas som ADHD, asperger eller näraliggande diagnoser. Ett av problemen som de här människorna ofta upplever är att de inte vet hur de ska bete sig bland folk. Jag har fått just den frågan från vänner med den problematiken, ”Hur beter man sig bland folk?”. Jag har dessutom upplevt behovet av en referensram i samlivet med andra under mitt yrkesliv då jag jobbat med människor med just neuropsykiatriska diagnoser. Det råd jag skulle vilja ge dem är att uppsöka en charmskola. Tyvärr finns det i princip inga charmskolor kvar här i landet och om det skulle finnas någon så är kostnaden sådan att ingen dödlig har råd. För tyvärr går det inte i dagsläget att klassa som behandling och på så sätt få hjälp av Landstinget med sin problematik.

Det här är också ett av skälen till att jag tycker man ska vara strikt och noga om man hamnar i en situation då man ska ge råd om vett och etikett. Det här är ett av mina återkommande klagomål på t.ex. Magdalena Ribbing som med jämna mellanrum kommer med det urbota korkade rådet att ”man kan göra lite som man vill”. Om någon frågar om etikettråd så beror det på att man som frågeställare faktiskt är osäker på vad som passar sig och vad som inte passar sig. Om osäkerheten beror på att man kommer från en miljö där den aktuella situationen är helt okänd eller om man har någon av ovan nämnde diagnoser så kan ”gör som du vill” betyda att man, helt omedvetet, beter sig extremt opassande och på så sätt får en mycket oangenäm upplevelse. Etiketten kan brytas, men bara om man vet vad man håller på med.

Att kunna etikettens påbjudna regler stärker också individen. Man känner sig betydligt säkrare på sig själv i nya situationer. Man vet hur man ska bete sig och kan falla tillbaka på ett generellt beteende som gör att man i alla fall inte framstår som otrevlig. Den självsäkerheten är värd mycket och är en stor del av det som Pierre Bourdieu kallar kulturellt kapital. Att ha den självklara självsäkerheten som kommer med medvetenheten om att man kan uppföra sig är i många lägen gud värt.

För att denna kunskap inte ska hållas instängd bland de högre skikten så kommer det här på Punschverandan erbjudas en hel del små texter om vett och etikett. Det finns även möjlighet att fråga om råd. Gå in på den Facebooksida som är kopplad till bloggen och skriva en rad. Så småningom kommer även andra kontaktmöjligheter dyka upp. Men nu i inledningsfasen är det tyvärr bara Facebook som erbjuds.

0 1115

Efter gårdagens korta inpass om Ribbings oförmåga att känna igen en rökrock kan det vara läge för en lite mer ingående text om plagget. Rökrocken är nämligen ett mycket trevligt plagg som tyvärr i hög grad fallit ur modet.

Rökrockens ursprung är de sidenrockar som under 1600-talet blev moderna i samband med att importen från orienten av tobak, kryddor och siden tog fart. Sidenrockarna var speciellt moderiktiga att ha på sig när man porträtterades. Det var så pass moderiktigt att det till och med förekom att folk hyrde sidenrockar enkom för att ha dem på sig när deras porträtt målades.

Under krimkriget blev så den turkiska tobaken a’la mode, som man säger, och rökandet i sig blev omåttligt populärt. Det skapade ett behov av lösningar för att de näpna kvinnorna inte skulle störas av den starka tobaksdoften. Givetvis handlar det om en försköning, sannolikt handlade det mer om att upprätthålla könsbarriärer och att skapa ett forum under bjudningar där karlarna kunde berätta fräckisar för varandra. Hur som helst började männen efter middagen intagits dra sig till herrummet, eller rökrummet, och damerna drog sig tillbaka till salongen, där man efter herrarnas tobakseskapader också återsamlades lite senare på kvällen. Väl i rökrummet, eller minst lika ofta biblioteket som fick agera ersättningsrum då många inte hade råd med ett separat rum enbart för rökning, var det dags att plocka fram tobaken. För att undvika att få aska på middagsstassen samt slippa tobaksrök kom den gamla sidenrocken till användning. Man tog helt enkelt av sig fracken och drog på sig rocken. Under den här eran, andra halvan av 1800-talet, var det inte helt ovanligt att bättre hem höll sig med ett flertal rockar till gästerna. En liten rökmössa förekom också, om än att den inte var lika vanlig som rökrocken. Rökmössan påminde om en mjuk och hyfsat låg fez. När man då åter drog sig ut till damerna i salongen så bytte man även tillbaka till frack.

Sedan dess har rökrockens användning i högre grad fått funktionen av ett plagg att bäras i högst informella sammanhang samt ett plagg för avslappning i hemmet. Utanför det egna hemmet är det i princip informella herrmiddagar, i någon annans hem, samt herrklubbar där rökrocken anses passande. Detta då Hugh Hefners, och sedan igår även Magdalena Ribbings, vilja att få den accepterad som en mindre formell smoking inte ska bemötas som annat än trams.

Rökrockens utformning följer på dess utveckling från sidenrocken. Den är i något tjusigt tyg som siden eller sammet. Längden kan variera, men för det mesta är den något längre än en smokingjacka. Men längre förekommer, såpass långa att det i princip bara är material och kvalité som skiljer dem från en morgonrock. Slagen ska numer vara av sjaltyp och den ska ha ordentliga slag på ärmarna. Slagen sägs vara en rest från tiden då lånerockar var vanligt och man tog i vad gällde storleken för att de skulle passa så många som möjligt, vilket ledde till att de flesta fick vika upp ärmarna. En rökrock kan ha snörmakerier, knappar eller enbart ett sidenskärp. Det genomgående är att det är ett bekvämt och trivsamt plagg i vilket man ska kunna slappna av.

Den tidigare nämnde Hugh Hefner har bidragit till att ge rökrocken ett oförtjänt dåligt rykte som ett plagg enbart för misogyna lättingar, något som är oerhört beklagligt. En misstanke om att rökrocken successiva försvinnande sedan 50-talet åtminstone delvis är kopplad till det dåliga ryktet och Hefners vulgära publikation, är nog inte helt missriktad.

Men under de senaste decennierna har dock en viss ljusning kunnat skönjas. Rökrocken har lyckats skaffa sig en viss stofil aura, speciellt här i landet. Detta inte helt utan hjälp av den eminente serietecknaren Joakim Lindengren som mer än en gång avporträtterat sig själv iklädd rökrock och fez. Lindengren har ju många gånger förespråkat en tillbakagång till en mer sansad era än den vi lever mitt i.

0 740
Rökrock
Rökrock eller på engelska smoking jacket

Rökrock
Rökrock eller på engelska smoking jacket
Magdalena Ribbing har än en gång visat att hennes krona som etikettdrottning måste ha förvärvats på minst sagt oförtjänt vis. I dagens frågespalt rekommenderar hon en frågeställare att på smokingmiddag ikläda sig rökrock! För det är just en rökrock som frågeställaren beskrviver. En sammetsjacka i mörkgrönt med snörmakerier är ingen smoking. Det är en rökrock. I dagens samhälle då kunskap om propra plagg är en kunskap på utdöende är dock misstagen förståeligt, rökrock kallas på engelska ”smoking jacket”. Ett misstag som Ribbing borde ha rättat till. Istället gör hon saker och ting värre.

En rökrock bärs icke vid middag, däremot är det fullt acceptabelt att efter maten på en bjudning i någons hem, eller på klubb av engelskt snitt, byta smokingjackan mot rökrock. Detta då det är tillfället som rökrocken tagits fram för. Rökrocken är till för att skydda den stilige gentlemannens kläder mot den röklukt som annars riskerar att fastna i smokingjackan. Efter maten var det ju tidigare kutymt med könsseparatistiskt mingel direkt efter maten, ett mingel där männen traditionellt går in i rökrummet för att just röka. Genom att ha rökrock i rökrummet, men smokingjacka i övrigt, riskerar man inte att irritera damerna med röklukt när man kommer tillbaka i blandat sällskap.

0 633

För er som missade de olympiska spelens tävlingar i florett för damer så kan jag härmed trösta er med en kort och trevlig liten film från de franska mästerskapen i just florett för damer 1918.

2 906

Under sisådär 20-25 år såg man knappt en hatt på stadens gator och torg. I samband med att de sista riktiga gråa gubbarna gick bort så försvann också hatten. Den har dock fått ett visst uppsving de senaste tio åren i samband med att diverse populärmusikanter med västsvensk brytning börjat bära hatt. Dock verkar det som om det enbart är den hyfsat tråkiga trilbyn som kommit tillbaka. Förvisso är det lätt att förstå då det var just trilbyn som var a’la mode hos de äldre herrarna under sent 70-tal och tidigt 80-tal, då den sista riktigt hattbärande generationen tågade ut. Därmed torde det vara så att trilbyn fått sin återkomst bland de fashionabla eftersom den helt enkelt varit lättast att få tag på. Något jag beklagar då den definitivt är en av de tråkigare hattarna. Trilbyn är, tillsammans med den lite för korta trenchcoaten och bandyportföljen, liksom en symbol för den tillbakadragne och lite gråa man som lätt desillusionerad accepterar att det inte blir bättre än det socialdemokratiska folkhemmet.

Som revolutionär gentleman går man givetvis inte med på att trilbyn ska vara det enda valet för huvudbonad om man vill undvika den sportiga kepsen.

Men om vi börjar från början. Vad är då en hatt? Det är en huvudbonad bestående av en styv kulle samt ett brätte som går runt hela hatten. Är kullen mjuk är det en mössa. Kullen får dock icke vara hård, då är det en hjälm. Går inte brättet hela vägen är det inte heller en hatt. Då är det en keps eller mössa. Viss förvirring kan dessutom uppstå då det engelska ordet ”hat” inte bör översättas med det svenska ”hatt” utan med ”huvudbonad”.

Även om hatten länge torde ha verkat som ett odödligt plagg, då den suttit käckt på svaj ända sedan 1500-talet, så inledde den sin tillbakagång under 50- och 60-talet för att nästan helt ha försvunnit under mitten på 80-talet. Orsaken till dess tillbakadragande från herrarnas huvuden är omtvistad, men automobilens minskade takhöjd är en av de populäraste teorierna. Under 50- och 60-talen så minskade takhöjden i framförallt amerikanska bilar märkbart, vilket ledde till att hattar med hög kulle blev synnerligen opraktiska att bära under färd. Något som sannolikt var en starkt bidragande orsak till trilbyns popularitet, då den har en relartivt låg kulle. 

Ett problem som man ställs inför som bärare av hatt är att till skillnad från t.ex. stenmarksmössan och baseballskepsen så är behovet att matcha hatten med övrig klädsel hyfsat stort. Vissa hattar kan enbart bäras till specifika kläder, som tydligast exempel har vi stormhatten, eller cylinderhatten, som sedan tidigt 1900-tal, då bonjour och jacket slutade vara vardagsplagg, enbart bärs till högtidsdräkt. Lättast att matcha är fedoran och trilbyn. Dock vill jag höja ett varningens finger för trilbyn då användande av trilbyn till annat än kostym har en tendens att sända tankarna till västkustens populärmusiker.