Författare Inlägg avJ. Cederlund d.y.

J. Cederlund d.y.

177 INLÄGG 37 KOMMENTARER

0 367

Så var det dags! Punschverandan tar ett kliv in i den analoga världen med att komma ut i pappersform. Något våra följare på Facebook redan vet om, samt de som redan hunnit knipa ett exemplar på något av de försäljningsställen i Stockholm som fick tidningen i fredags.

Vi kommer under veckan fortsätta skicka ut tidningen till olika näringsidkare runt om i landet, så den finns tillgänglig även utanför huvudstaden. Men om ni inte vill vänta, eller helt enkelt inte har råd med de 20 kronor vi satt som pris, så kan ni redan nu ladda ner en PDF-version av Punschverandans första nummer.

För er som följt bloggen är det inga nyheter. De första numren kommer bestå av texter som tidigare publicerats på bloggen och vi på det här sättet hoppas kunna nå en ny publik för. Men det lutar åt att vi efter det kommer skriva en hel del direkt för pappers/PDF-versionen. Så håll ut!

Framsida_1

0 1049
Inte den aktuella hamnen, men likväl en hamn. Stadsgården 1948.
Inte den aktuella hamnen, men likväl en hamn. Stadsgården 1948.
Inte den aktuella hamnen, men likväl en hamn. Stadsgården 1948.

”De vill bara bråka” och att det handlar om TV-kanaler var det jag hörde i morse när jag lyssnade på två medpassagerare när de talade om konflikten i Göteborgs hamn, samt den nyligen tillsatta utredningen om begränsningar i strejkrätten.

I vanliga fall hade jag bara ruskat på huvudet och insett att Svensk Näringsliv hade lyckats med sin propaganda. Jobbigt men sant. Problemet är att medpassagerarna diskussion inleddes med att mannen berättade att han fått ett nytt uppdrag. Han hade precis blivit utsedd till Regeringens utredare om begränsningar i strejkrätten. Det är alltså han som ska utreda hur, inte bara strejkrätten, utan även hur föreningsfriheten i praktiken ska begränsas.

Kvinnan han talade med undrade inledningsvis hur man går in i ett sånt uppdrag, han svarade att han får börja med att leta efter de luckor som används och se efter hur man kan täppa till dem. Det är alltså grundinställningen hos regeringens utredare. Att strejk- och föreningsrätten ska begränsas, frågan för honom är bara hur. Inte någonstans under samtalet mellan Stureby, där de bägge klev på, och Gamla Stan, där han klev av, kom det tvivel om huruvida det verkligen var rätt väg att gå, om det verkligen var lösningen på problemen på arbetsmarknaden. Tvärt om så fortsatte han med att prata om Hamn4an i synnerligen nedsättande ordalag. Varför konflikten, eller ”strejken” som han uppenbarligen trodde att det handlar om, ens var aktuell berodde enligt honom på att Hamn4an ”bara vill bråka” och att kraven är trams eftersom de handlar ju bara om ”TV-kanaler”. Till det så upprepade han missförståndet om att det skulle handla om att Hamn4an vägrar skriva på kollektivavtal.

När det går upp för mig vem det är som sitter jämte mig i tunnelbanan händer något anmärkningsvärt. Min kropp reagerade på samma sätt som när man inser att det sitter nazister i samma vagn och man inte kan göra något åt det. Samma stress och samma adrenalinrush. Jag höll mig från att lägga mig i, vilket nog var tur eftersom jag med den mängden adrenalin i blodet knappast hade gjort saken bättre. Men det gjorde en sak uppenbar. Han är i sin position och med sin uppfattning ett påtagligt hot mot mig. Mot mig och en absolut majoritet av befolkningen i det här landet.

För när någon som ska vara någon sorts neutral utredare går in i sitt uppdrag med en inställning som är allt annat än öppen, som är allt annat än att vara ute efter att närma sig sanningen så mycket som möjligt, utan tvärt om är starkt färgad av Svenskt Näringslivs syn på facket som bråkstakar och ett orosmoment på arbetsmarknaden, så har riktningen redan tagits ut. För det var ytterligare en sak jag reagerade på. Ett av kraven han hade haft för att ta uppdraget var att han skulle få en sekreterare som skötte det byråkratiska runt utredningen, något som väl förvisso inte är helt galet, så att han, som han sa, skulle kunna koncentrera sig på att skriva. Hans syn när han pratade om uppdraget var således inte att söka fakta, analysera eller förstå, utan att producera en text. Något som väl förvisso inte förvånar då han uppenbarligen redan hade inställningen klar till vad slutsatsen skulle bli.

Konflikt- och föreningsrätten ska begränsas.

0 548
Svenskt infanteri vintertid.
Svenskt infanteri vintertid.
Svenskt infanteri vintertid.

Med anledning av den återinförda värnplikten så återpublicerar vi ett inlägg från Hedniska Republikanska Armén som skrevs i samband med att värnplikten avskaffades. Texten är ett svar på en text som skrevs av Arbetarens dåvarande chefredaktör Rikard Warlenius. Den publicerades ursprungligen 20/8 -06.

Så har Arbetaren åter yttrat sig i frågor de uppenbarligen inte begriper sig på. Nu vill de skrota värnplikten. Visserligen mumlar de lite om att övergå till någon form av frivilligarmé istället för att helt övergå till en yrkesarmé. Men de har helt missat poängen. Poängen är att vi idag behöver ett försvar. Det vi behöver är dessutom ett värnpliktsförsvar. Allt snack om att världen är tryggare än på länge är inte annat än just snack. Bush är skjutgladare än Reagan någonsinn var och Putin är den första ryska diktator på 50 år som börjar närma sig Stalin när det gäller maktbegär. Till det driver de bägge blodiga och djupt omoraliska krig enbart av egen prestige och vinning. Både Bush och Putin lider av gravt storhetsvansinne och skulle av de mest absurda orsaker kunna få för sig att angripa vem som helst som säger mot dem. Vilket inkluderar ett bortglömt hörn av världen i den kalla nord. Bush med ursäkten att vi minsann är kommunister och Putin med nån floskel om arvfiender.

Uniform m/1910
Uniform m/1910

När vi kommer till frågan om försvarets organisation så ger ledarskribenten Rikard Warlenius två alternativ. Delvis ett rent frivilligförsvar och delvis en lösning där alla får göra gröntjänst, men enbart en grupp frivilliga går vidare och får en komplett utbildning. Det vill säga bägge lösningarna låter i praktiken som en yrkesarmé. Och det är något vi verkligen inte vill ha. Med det samhällsklimat som råder nu vore det katastrof att distansera militären från den övriga befolkningen på det som som ett yrkesförsvar skulle innebära(även i Warlenius version). Det verkar nästan som om skribenten helt missat den upptrappning av våld gentemot arbetarklassen som den senaste tiden blivit allt mer uppenbar. Inte bara i samband med polisens förkastliga angrepp på den fackliga aktionen vid Fosie Stadsdelsnämnd. Utan kanske framförallt i samband med de krav som ställts på uppluckringar i det förbud mot att använda militär mot civila, som infördes efter händelserna i Ådalen, under det senaste året, även från socialdemokratiskt håll.

Nej, det som svenska försvaret behöver är inte en omstrukturering till ett yrkesförsvar eller rent insatsförsvar. Det svenska försvaret behöver är ett ökat medborgardeltagande och en ökad självständighet från andra nationer. Orsaken är enkel. Sverige är befolkningsmässigt och geografiskt funtat på ett sätt som gör det i praktiken omöjligt att försvara landet vid en invasion. Det enda som kan avskräcka lede fi är att det skulle vara för kostsamt(både mänskligt och ekonomiskt räknat) att hålla landet. För att det ska fungera måste hela befolkningen vara förberedda på att göra aktivt motstånd. Alla måste kunna hantera vapen och förstå grunderna i gerillakrigföring. Civil olydnad, sabotage och rena krigsoperationer måste kombineras av ett folk som har kunskapen att driva motståndskamp utan ledning.

Som det ser ut idag kan den här kunskapen bara förmedlas genom allmän värnplikt. En allmän värnplikt för både kvinnor och män. En allmän värnplikt där man dessutom utgår från de individuella förutsättningar som finns. De värnpliktiga bör förläggas så nära hemorten som möjligt eftersom det är där de sannolikt kommer befinna sig i krigstid. Att rutinmässigt förlägga militärer på annan plats är bara en rest från den tid då militären rutinmässigt användes för att slå ner uppor inom landet. Risken för att en småländsk infanterist på 1920-talet skulle vara god vän eller släkt med en norrlänning var ju mikroskopisk. Ett förfarande vi verkligen inte vill ha tillbaka.

Ivar-Lo under beredskapen.
Ivar-Lo under beredskapen.

Efter utbildning bör en viss rustplikt föreligga för kommunerna ute i landet. Så att varje del av landet blir försvarat av den befolkning som är på plats. Att åter dela in landskapen i rotesystem där varje rote håller ett visst antal fullt utrustade soldater redo är den mest logiska lösningen. En lösning där stommen i det militära försvaret är som en kombination av hemvärnet och indelningsverket.

Men försvarsmakten har viat sig besitta kompetens även inom andra områden som är oumbärliga. Sjöräddningen är ett lysande exempel på en verksamhet där militären även fredstid drar sitt strå till stacken för ett väl fungerande samhälle. Tyvärr är det just dessa nyttiga verksamheter som får stryka på foten när omstruktureringarnas tid är här för det militära. Istället för rejäla satsningar på fler helikoptrar för att rädda nödställda så köper man in amerikansk high-techutrustning som aldrig kommer komma till användning och dessutom gör oss beroende av en krigshetsande främmande makt! Ett annat exempel på katastrofala felsatsningar är det faktum att vi inte på kort tid kan bygga upp ett enda fältsjukhus. Något som blev pinsamt uppenbart i samband med tsunamin i sydostasien. Militären bör således även fortsättningsvis vara behjälpliga vid civila krissituationer. Och vi måste prioritera dessa delar framför idiotiska high-techimporter!

För att bibehålla en faktisk alliansfrihet bör vi se till att vår militärrelaterade import hålls till ett minimum. All standardutrustnng ska vara tillverkad och konstruerad inom landets gränser, något som dessutom skulle kunna gynna många mindre orter där tillverkningsindustrin är hotad. Att i frågan om militär utrustning kunna stå på egna ben är ett måste om alliansfriheten ska kunna tas på allvar. Framförallt som just alliansfriheten, med fog, har kunnat ifrågasättas efter åratal av eftergiftspolitik. Först gentemot tyskland och sedan gentemot amerika.

Ett folkligt förankrat och inhemsk utrustat värnpliktsförsvar är ett måste! Alla tidigare reformer och beslut som lett försvaret mot att vara en amerikaledd yrkesarmé måste omedelbart rivas upp!

Ett Väpnat Folk Kan Aldrig Besegras!
– H.R.A.

1 3376
Sjungande ungar vid Adolf Fredrik
Sjungande ungar vid Adolf Fredrik
Sjungande ungar vid Adolf Fredrik

Nu är vi mitt i skolavslutningstider och diskussionerna på digitala medier om huruvida ”Du gamla du fria” ingår i skolavslutningstraditonen eller inte går åter höga. Diskussionen i sig är ju egentligen lappri. Dybecks text till gammal melodi har ju faktiskt aldrig varit del av någon skolavslutningstradition, annat än några lokala undantag. Detta trots vad en drös mordbrännare med tillhörande svans påstår.

Mer intressant är diskussionen om huruvida det är läge att införa traditionen med den sång som faktiskt inte är vår nationalsång vid skolavslutningar. Här synes en nästan skrämmande okunskap om vad det faktiskt är som diskuteras. Genomgående saknas en insikt om att det nationalistiska vurmande som ett sjungande av strofer om den fjällhöga nord utgör, faktiskt är djupt politiskt och ett propagandistiskt grepp av rang.

_journal_66984_L-InternationaleMen om man vänder på det, och föreslår att vi istället ska sjunga Internationalen på skolavslutningen, så blir det ett herrans liv. ”Varför skulle man göra det?” ”Internationalen är ju politisk, ska vi stänga ute alla barn till småföretagare?” En rad ifrågasättanden som faktiskt har viss bäring. Problemet är ju att de som protesterar mot ett införande av Internationalen på skolavslutningen helt saknar förmåga att se att hyllande av nationen är precis lika politiskt, samt att det faktiskt stänger ut betydligt fler än ett sjungande av Internationalen skulle göra.

Nationalismen bygger ju, till skillnad från socialismen, på att man utestänger alla som inte ses som en del av den nationella folkgemenskapen. Framförallt i dagar som dessa är det skrämmande att så få verkar inse vad nationalismen driver för utveckling framåt. Det är ingen slump att det var på den så nya och i det närmaste traditionslösa nationaldagen som det brann ytterligare en byggnad som var tänkt skulle hysa människor på flykt.

Den terrorvåg som idag sveper över landet och inleddes med attacker på tiggande romer, och i dagsläget krävt en rad dödsoffer med offren i Trollhättan som mest uppmärksammade, bygger helt och hållet på den nationalism som man i fallet med skolavslutningssjungande ser som så opolitiskt. Om ett byggande av en ideologisk bas, som bland annat ligger till grund för en terrorvåg, inte är politisk, så är det svårt att se vad som skulle vara politiskt.

0 1148
Polisstationen på själagårdsgatan i Stockholm.
Polisstationen på själagårdsgatan i Stockholm.
Nikolai polisstation i Stockholm.

Vi har tidigare bland annat pratat om det problematiska med polisens repressiva beteende i samband med antirasistiska protester samt hur de ofta är part i målet i medias rapportering. Probblemet med polisen är dock betydligt större än så. Det handlar inte om ett ifrågasättande av att det behövs en ordningsmakt i den typ av parlamentariskt styrda samhälle som vi lever i idag, det handlar om att den ordningsmakten måste uppfylla vissa grundkrav för att inte bli ett större problem än de är en tillgång.

Grundkravet är givetvis att de ska lösa brott. Redan här stöter vi på det första problemet med dagens poliskår. Polisen löser inte brott. Inte i så hög utsträckning som man skulle kunna kräva i alla fall, och löser de brott så är det i hög grad inte brott som av allmänheten ses som angelägna att lösa. Dagens svenska poliskår är helt enkelt inkompetent. Polisen har idag idag de sämsta resultaten vad gäller s.k. ”presonuppklarade brott” på tio år. Personuppklarade brott är alltså brott där polisen lyckats hitta en person som anses så pass mycket misstänkt att det går vidare till åtal. Detta samtidigt som antalet poliser ökat med över 20% och antalet civilanställda ökat med c:a 30% sedan millennieskiftet. Tidigare har polisen haft personalbrist som den primära ursäkten, men det håller inte när de fått ett sådant tillskott av personal. Ett tillskott som jag, utan att kontrollera med statistik, vågar påstå helt saknar motstycke inom den offentliga sektorn. Det fascinerande är att de har så dålig statistik trots att det gång på gång kryper fram att de ”jagar pinnar”, dvs. riktar in sig på brott som är lätta att klara upp och föra in i statistisken som lyckade. Exempelvis att gripa och lagföra narkotikapåverkade personer, oberoende om de varit ett problem eller inte.

Samtidigt som polisen visar på en minst sagt bekymmersam inkompetens så blir det allt mer tydligt att de i hög grad faktiskt står över den lag de är satta att upprätthålla. Gånggång bryter polisen i sig eller enskilda poliser mot lagen och slipper påföljd. Ibland handlar det om grova överträdelser, ibland om småsaker. Ibland handlar det om något de gjort i tjänsten, ibland privat. Genemsamt är dock att du som polis har väldigt mycket större chans att klara dig utan påföljd än någon som inte jobbar inom rättsväsendet. Det här är betydligt allvarligare än många vill låtsas om, i alla fall om man försvarar den samhällsordning vi har idag. Att polisen följer lagen är ett måste om vi ska ha någon som helst legitimitet i statens våldsmonopol. Om man inte kan lita på att statens företrädare, och framförallt de delar som hanterar dess våld, faktiskt agerar efter de gemensamma regler som finns i egenskap av lagarna, så finns det ingen annan anledning än rädsla för repression för medborgarna att också följa lagen. Om en lagstiftning bara följs av dem som hotas till det, så är den inte försvarbar.

Polisen visar här en total oförståelse för sin roll i en ökad repression och får för sig att det ska var trevligt att bidra till att än fler flyktingar kommer dö och fara illa.
Polisen visar här en total oförståelse för sin roll i en ökad repression och får för sig att det ska var trevligt att bidra till att än fler flyktingar kommer dö och fara illa.

Samtidigt är det anmärkningsvärt att det bara är vissa lagar som polisen bryter med god vilja från sina kollegor. När det gäller tveksam lagstiftning som för vårt samhälle mot en mer repressiv stat och inskränkningar mot individen, så är polisen oerhört snabb att peka på att ”de bara gör som de blir tillsagda”. ID-kontrollerna vid gränsen är det senaste mest makabra exemplet på en poliskår som lyder blint utan att se till konsekvenserna i stort.

Men där kommer vi in på ett ytterligare problem, som vi varit inne på tidigare. Inom polisen finns det ett problem med högertotalitära och rasistiska sympatier. Det råder det inget tvivel om. Det har också varit så sedan polisen bildades i sin nuvarande form. Nedslag i polisens historia visar på så skilda, men ändå åt samma håll pekande, vidrigheter som mordbranden på Norrskensflamman, Baseballigans dödsmisshandel av Rolf Machnow, civilpolisernas utpressning av Jesper Nilsson och kavalleriattacken mot de antifascistiska demonstranterna i Lund. Alla är de en del av ett återkommande mönster som inte åtgärdas i grunden, sannolikt för att det inte finns någon riktig vilja inom kåren.

Polisen i Lund visar åter på sanslöst dåligt omdöme då de som en "rolig grej" skriver om vad som faktiskt är en grov överträdelse, om än inte avsiktligt.
Polisen i Lund visar, i ett nu borttaget inlägg, åter på sanslöst dåligt omdöme då de som en ”rolig grej” skriver om vad som faktiskt är en grov överträdelse, om än inte avsiktligt.

Till det verkar polisens egna bild av sin verksamhet ha förändrats i och med det ökade individfokuset i samhället. Både myndighetens och individuella polisers närvaro i sociala medier visar på en total oförståelse för sin roll i samhället. Enskilda hängs ut, man drar förhastade slutstatser om utredningar, man ”skämtar” på ett djupt opassande sätt och en rad andra opassande övertramp sker dagligen på olika polisers officiella och semi-officiella konton på sociala medier. När kritik hörs, så blir svaret ofta ett kränkt ”ni måste ju förstå att poliser också är människor”.

Visst är det så att polisen också fyller en funktion. När det inte är en situation som på ett eller annat sätt riskerar att bli knepig, så gör de ofta sitt jobb. Men råkar den som misstänks vara kompis eller någon polisen beundrar, råkar brottet vara ”osexigt”, råkar brottet ske på fel plats eller något annat som krånglar till det, då är det inte längre säkert att mötet med polisen blir en positiv upplevelse för medborgaren. Samtidigt som den kritik som ändå kommer mot polisen bortförklaras coch sopas under mattan. Polisen är på något sätt den offentliga sektorns motsvarighet till Carl Bildt. Det spelar ingen roll hur mycket vidrigheter de gör sig skyldiga till, de får ändå fortsätta som om ingening hade hänt.

Vi har sannolikt inte ännu nått den nivå att polisens inkompetens, lagöverträdelser och skeva självbild gör mer skada än de faktiskt gör nytta i sitt dagliga arbete som inte uppmärksammas. Men nivån på skada de faktiskt gör är så pass hög att vi på allvar måste betrakta polisens beteende som ett problem, innan polisen som helhet övergår till att i första hand bli ett problem, och i andra hand någon som fyller en samhällsfunktion.

Mer och mer pekar på att det inte handlar om ”enskilda rötägg”, utan att de poliser som sköter sig och gör sitt jobb är de som sticker ut. De som protesterar mot sina kollegors övergrepp och övertramp verkar av allt att döma vara de som inom kåren faktiskt betraktas som rötägg, och inte de poliser som hotar slår och kränker.

Vad vi ska göra åt saken inom ramarna för det samhälle vi har idag är en bra fråga, men att sänka kraven för intagningen på polisutbildningen är säkert något av det minst vettiga att göra. Återkommunalisering och andra organisatoriska omdaningar har förts på tal, och kan kanske vara en del av lösningen. Men det första är att vi i hela samhället får sjukdomsinsikt vad gäler just vår ordningsmakt. Vi måste börja inse att det här är ett problem som måste diskuteras innan det är för sent.

Vi måste börja prata om polisen!

1 1609
Den gode Kapten Stofil upptäcker till sin förfäran en ispinuppa i sin lättgrogg! (Bilden ohemult stulen från http://www.kaptenstofil.net)
Den gode Kapten Stofil upptäcker till sin förfäran en ispinuppa i sin lättgrogg! (Bilden ohemult stulen från http://www.kaptenstofil.net)
Den gode Kapten Stofil upptäcker till sin förfäran en ispinuppa i sin lättgrogg!
(Bilden ohemult stulen från http://www.kaptenstofil.net)

Eftersom vi tar upp olika drink- och cocktailrecept här på bloggen så känns det ju nästan lite skamligt att vi ända fram till nu underlåtit att ta upp den svenskaste av alla drinkar, lättgroggen!

Att lättgroggen är en så oerhört svensk företeelse, förvisso med visst överspill till Finland, har att göra med Brattsystemet, även känt som motbokssystemet. Lättgroggen är resultatet av de serveringsrestriktioner som infördes i och med alkoholbegränsningen 1917. Begränsningen innebar bland annat att man på en restaurang vid ett och samma tillfälle bara fick servera en gäst tre glas med 2,5 cl alkohol, om klockan var före 15.00. Blev det senare så ökade mängden till tre glas med 5 cl. Just lättgroggen fick det dock enbart serveras två av vid ett och samma besök, men i gengäld behövde man inte äta samtidigt som de beställdes, vilket gällde vid den klassiska beställningen en brun och två vita.

Scen från Klara i början av 50-talet
Scen från Klara i början av 50-talet

Detta ger att lättgroggens standardmått för alkohol är 2,5 cl, om man inte får för sig att dricka en dubbel då det blir 5 cl. Till alkoholen tillsattes i ett glas med för ändamålet anpassad storlek virke i form av kolsyrad dryck från en standardflaska på 33 cl. En lättgrogg innehåller därmed i sin standardform 35,5 cl dryck. När människor idag blandar till sig en lättgrogg så är det relativt vanligt att man dessutom har is i glaset, något som dock hörde till ovanligheterna när det begav sig. En lättgrogg på lokal var oftast lite småljummen.

Då lättgroggens storhetstid var motbokens era så talar vi om 1917 fram till 1955. Det här innebär att de vanligaste spritsorter som omtalas i samband med lättgroggen var brännvin, eau-de-vie och blended visky. Gin och rom förekom också om än inte i samma utsträckning. Vad gäller virke så var soda- respektive vichyvattnet det som gick åt snabbast. De relativt nya kolsyrade läskedryckerna fanns givetvis med på ett hörn också. Under större delen av eran var det sockerdricka, fruktsoda och olika äppeldrycker som Pomril, Champis, Pommac och Portello som i första hand förgyllde lättgroggen. Men i sluttampen på dess storhetstid, närmare bestämt 1953, så förändrades reglerna för vad som fick finnas i läskedrycker och Trocadero samt coladrycker som Cuba Cola introducerades.

Lättgroggen serveras i ett högt och stort glas med väldigt tunna väggar. Det är ofta lite större i öppningen än i botten, och framförallt de lite senare har ofta piffiga mönster tryckta på dem.

Det utvecklades givetvis en rad standardgroggar under den här tiden, som också fick sina egna namn. Problemet är att många av benämningarna idag är försvunna i historiens töcken, medan andra debatteras vad de egentligen innebar. Ska vi vara ärliga är det nog nästan bara Silvergroggen som idag är självklart vad den innehöll.

Några standardgroggar som kan tilltala dagens smaklökar är de följande:

Brännvin och sockerdricka, även känd som Silvergrogg

Eau-de Vie och Pommac/Champis, den mest kända av kandidaterna till namnet Mahognygrogg

Brännvin och Champis/Pommac, den andra mer kända kandidaten till namnet Mahognygrogg

Visky och sodavatten

Gin och Pommac/Champis

Eau-de-Vie och Trocadero, en av kandidaterna för namnet Grosshandlare

Eau-de-Vie och sockerdricka, den andra kandidaten för namnet Grosshandlare som förfäktas av restaurangen Pelikan och väl därför får ges lite tyngd i sammanhanget.

Gin och grapefruktläsk, en finsk klassiker som 1952 började säljas färdigblandad av Hartvall på Alko och numer även går att köpa på Systembolaget.

0 1106
Peter Nicolai Arbos Valkyria
Snorres Edda i en upplaga från 1700-talet
Snorres Edda i en upplaga från 1700-talet

Vi fortsätter här publicera texter från den nu avsomnade bloggen Hedniska Republikanska Armén. Den här gången handlar det om det för den bloggen så grundläggande förhållandet mellan vänstern och hedendomen. Texten publicerades första gången 9/5 -06.

Inom vänstern finns en tämligen spridd slentrian-ateism, som ibland gränsar till rabiat ateism, inte helt olik vissa frikyrkliga gruppers inställning till frälsning. Man utgår från att alla inom vänstern ska vara ateister, inte sällan helt ogrundat. Bilden av den religiösa människan utgår helt från frikyrkliga högerspöken som Ulf Ekman och Alf Svensson. Och helt orepresentativa för den kristna högern är de givetvis inte. Snarare tvärt om. Problemet är att frikyrkorna och deras filosofi är föga representativ för vad en religion är och hur den fungerar. Framförallt om man talar om hedendomen. Och det är just hedningar som oftare och oftare dyker upp bland vänsteranhängarna.

Hur kan man då som sociaist vara hedning? Är det inte så att religionen är ett opium för folket? Till viss del är den gamla sentensen sann. Religionen kan i allra högsta grad användas som ett opium för folket om praktiserandet monopolieras av de styrande klasserna. Vissa religioner är dessutom till sin natur uppbygda på ett sätt som föga är lätt att kombinera med en socialistisk livshållning, fast de religionerna är färre än man kan tro. Hedendomen är en av de religionerna som är tämligen lätta att kombinera med en socialistisk hållning. Hedendomen jag talar om är det samma som folktron, folkreligionen eller den forna seden. Många väljer att kalla den asatron, en tämligen missvisande benämning eftersom det enbart sätter fokus på en gudafamilj och ignorerar många andra vitala beståndsdelar i tron. Hedendomen är en religion för folket. Man har ingen mellanhand i kommunikationen med gudarna. Det finns ingen allomfattande organisation som beslutar hur makternas nycker ska tolkas. Det finns ingen doktrin som slaviskt måste följas. Gudarna är inte allsmäktiga och ofelbara. Och poängen med religionen är inte att följa en maktgalen vilja, varken i himlen eller på jorden. Poängen med religionen är istället att förstå världen och att lära sig umgås med och acceptera de makter som finns runt omkring oss, och vare sig vi vill eller inte har inflytande över våra liv. Det är helt enkelt seder och bruk för att underlätta vårt liv här uppe i den kalla nord. Folkreligioner runt om hela världen har samma funktion.

Peter Nicolai Arbos Valkyria
Peter Nicolai Arbos Valkyria

Religion handlar inte, som många fått för sig, om underkastelse. Det handlar om att acceptera saker och ting som de är. Visserligen finns det gudar inom vissa religioner som kräver underkastelse, men det handlar om den specifika gudens lynne och inte om religionens funktion i sig. Att acceptera att en gud har mer makt än du själv innebär inte att man viljelöst lägger sig för den gudens vilja. Precis som man ibland måste acceptera att en annan människa är starkare eller smidigare än du själv är så måste man acceptera att gudar och gudinnor är mäktigare än människor. Det bara är så. Det är varken bra eller dåligt. Det är något vi måste leva med. Därmed inte sagt att vi måste ägna våra liv åt att tillfredställa gudarna eller uppfylla deras vilja. Tvärt om. Vi är här på jorden för att leva våra egna liv, för vår egen skull. Vi är inte här för att gudarna tycker det är skoj, utan därför att de behöver oss. Precis som vi behöver dem. Det är ett samspel.

Vår folkreligion är en förindustriell religion. Den har sitt hem i en värld där människan lever nära naturen och inte har avskärmat sig från sin omgivning i de gigantiska komplex av stål, betong och asfalt vi idag kallar städer. Den har också sitt hem i en värld där människan är medveten om att rovdrift, oberoende om det är av människor eller naturresurser, inte är hållbart. Det här betyder inte att folkreligionen är utvecklingsfientlig. Utveckling är inte negativt i sig. Men man måste vara noga med att se åt vilket håll utvecklingen sker. Och framförallt hur man använder den nyvunna kunskapen. Det här gäller även på det sociala planet. När landet var helt hedniskt så innebar inte det att allt var frid och fröjd. Vi hade även då ett klassamhälle och en betydande ojämlikhet. Men den ojämlikheten var inte gudagiven! Nu kommer någon säkert hänvisa till Rigstula för att visa att jag har fel. Rigstula är en av sångerna som ingår i Eddan där Heimdall avlar de olika klasserna. Men jag hävdar att just Rigstula är ett tydligt exempel på hur överklassen enligt kristen modell försöker hävda att deras privilegier är gudagivna, genom att hitta på en kontrafaktisk del av skapelsen för att berättiga sitt eget beteende. Rigstula återspeglar således inte ett faktiskt mytologiskt skeende, utan är bara en del av överklassens propaganda.

Carl Larssons Midvinterblot
Carl Larssons Midvinterblot

Ett tydligt exempel på att det forna hedendiska samhället inte såg klassamhället som gudagivet är det faktum att det först var överklassen som anammade den nya tron. I kristendomen fanns de besuttna klassernas privilegier förklarade och fastslagna av religiösa dogmer. Något helt nytt för hedningarna i norr. Och dessutom något som passade överklassen som handen i handsken. Om en träl i det hedniska samhället slog ihjäl sin ägare så straffades han enbart av samhället, inte av gudarna. Då en träl som dödat sin ägare sannolikt straffades genom att bli ihjälslagen, så blev gudarnas reaktion att bjuda honom till bords hos Siv och Tor i Trudvang. Något som knapast kan ses som ett straff. Om det samma hände efter kristnandet så straffades trälen även med evig fördömelse av gud. Detta eftersom rätten för rättrogna att äga trälar fastslås av Mose lag, och således är Guds ord. Och om man bryter mot guds lag är det ju som bekannt kört för den kristne. Således en oväntad hjälp för överklassen som utan tvekan inte dröjde att använda detta nya vapen i strävan att skydda och utöka sina privilegier.
I den kristna världen var dessutom kungen oantastlig. Något som kungarna i norr utan tvekan såg som något bra. I det hedniska samhället var nämligen kungens privilegier knutna till en liten förutsättning utan vilken makten aldrig skulle kunnat utövas. Förutsättningen var den att kungen faktiskt tog ansvar för det område han regerade över. Om landet drabbades av missväxt eller annat så var det kungens uppgift att se till att få gudarnas hjälp genom gåvor och blot. Och om inget annat hjälpte var det kungens skyldighet att under nioårsblotet ge sitt eget liv för landet, så som till exempel kung Domalde gjorde. Det här var givetvis otänkbart för en kristen värld där kungen var ”kung av guds nåde”. Således var kungamakten inte sen att påskynda kristnandet av norden.

Inom modern hedendom är starka hierarkier ofta illa sedda och utnyttjande av andra ses inte med blida ögon. Visserligen förekommer det skitstövlar även inom hedniska led. Det gör det överallt. Men de grupper som accepterar dessa kretiner brukar ofta sluta som försvinnande små grupperingar utan fränder.

Således kan vi konstatera att en hednisk livssyn inte går på tvärs med klasskampsretorik. Det är visserligen inte så att våra gudar reservasionslöst ställer upp på arbetarklassens sida. Något som snarare beror på att de tycker vi ska sköta våra egna affärer än något annat. Men de skandinaviska gudarna motsätter sig inte klasskampen på samma sätt som en del andra gudar gör.

Även inom andra områden som brukar ligga vänstern varmt om hjärtat ligger även den hedniska synen nära. Att miljötänkadet kommer som ett brev på posten behöver knappast nämnas. Hedendomen är ju en agrar naturreligion och att man då som hedning värnar om naturen är ju knappast något som förvånar. Kunskapen om att naturen lever på fler sätt än vad den moderna vetenskapen kan förklara leder många hedningar osökt in på ett radikalt miljötänkande. Och det är ju inte så konstigt.

Men att även tämligen radikal feminism utan problem går att kombinera är det inte fullt så många som vet. Inom hedendomen finns en stark fruktbarhetskult. Och i en sådan lyfts kvinnans roll starkt fram. Kvinnans livgivande kropp ses som helig och modergudinnan är den centrala gestalten i kulten. Vissa går så långt att de enbart hyllar Njärd och Freja. Men det är inte enbart i den traditionella rollen som moder vi har kvinnans roll i religionen. Framförallt Freja har generellt sett en framträdande roll, även som krigets gudinna. Och antalet kända gudinnor överstiger antalet kända gudar. De kvinnliga förebilderna som syns i myten är nästan alltid starka kvinnor. Det är sköldmöer, valkyrior, kloka, drottningar och kvinnor som med stark hand själva sköter den egna gården. Det i riddarromaner så ofta förekommande våpet är i det närmaste okänt i det förkristna norden. I det hedniska samhället hade kvinnan en betydligt starkare roll än under de sedan påföljande århundradena. Det är först under 1900-talets senare hälft som kvinnans roll i det offentliga åter nådde den nivå som fanns innan kristnandet. Men nästan tusen år av kristen propaganda har satt sina spår och, framförallt, i hemmiljö har vi långt kvar att gå innan vi når ens den förkristna nivån av jämlikhet. Något som man kan tycka är en miniminivå.

För att här knyta ihop säcken kan väl sägas att syftet med den här lilla texten inte varit att få någon att bli hedning, utan att förklara att hededom och socialism inte går på tvärsen med varandra. Att vara hedning innebär inte med automatik att man är socialist. Men det innebär inte heller med automatik att man inte är det. De hedniska gudarna är så många och har så olika lynnen att det omöjligt går att ge hedendomen en specifik ideologi. Ideologier är mänskliga påfund, skapade för att berättiga eller omkullkasta mänskliga situationer och missförhållanden.

Ätten framför allt!
– H.R.A.

0 1986

anonymous-eiffeltornetNu när det här skrivs är det fortfarande osäkert vilka som ligegr bakom de koordinerade terroristattackerna i Paris under natten mellan fredag och lördag. Men mycket pekar på att det är religiösa fundamentalister med någon form av koppling till IS.

Med både den här och den tidigare attacken i Paris bakom oss så ser vi hur fler och fler börjar undra om det inte är så att rasisterna ändå har lite rätt? För ska vi vara riktigt ärliga så är det ju den enda mer spridda förklaringen till den här typen av terrordåd.

Men till saken hör ju att rasisterna inte har rätt, utan att mer verklighetsförankrade förklaringsmodeller saknas i det mediala flödet. För om man ska förstå attackerna så måste vi inse att det finns ett samband mellan dem och exempelvis de terroristdåd som utförts av Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik. Om det nu är så, som allt pekar på, att det är religiösa fundamentalister som ligger bakom nattens dåd i Paris så måste vi komma ihåg att det är samma andas barn som de rasistiska terrorister som mobiliserat även här på hemmaplan under de senaste åren, med mord och mordbränder på en skala vi knappt sett tidigare.

För hade det varit så som fascisterna i SD påstår, att konflikten står medllan Islam och väst, så är nattens attacker fullständigt obegripliga om man ser till måltavlorna. De människor som utgjorde måltavla i natt är inte de mäktiga. De är inte turister. De är inte heller den grupp som starkast ger stöd åt rasistiska Front National. Det är medel- och arbetarklassens unga. Den från Paris stammade Manu Saadia skriver på nättedningen Fusion en kort men viktig text för att förstå vilka som blivt utsatta för attacken. Han skriver:

This is the land of hipster socialists. These neighborhoods recently elected a female socialist mayor, as well as a slew of Green Party candidates, even as the rest of the country voted for the more conservative and anti-immigration parties on the Right.

The attackers, whomever they may be and whatever their motives, went after the heart of progressive Paris. They did not attack the more touristy Champs-Elysées or Notre Dame, or the more bourgeois and conservative left bank, where most of the government ministries are located.

ghoul_notre_dame_paris_france_1912_vintage_postcardDet är Paris motsvarighet till Södermalm som blivit måltavla för attackerna. Visst är området gentrifierat, men det står, liksom Södermalm, som symbol för upplysningidealens fortsatta politiska kamp. Det är den symboliska kärnan i frihet, jämlikhet, broderskap som man valt att ge sig på. Det är, liksom Petterssons och Breiviks terrorattacker, attacker mot symboler för jämlikhetsträvan och attacker mot det kommande släktet. Det är framtidens strävanden mot ökad jämlikhet som ska kväsas i sin linda.

För att förstå attackerna och dess förövare måste man se att det handlar om djupt reaktionära och konservativa ideologier som finner grogrund som en följd av vårt allt mer osäkra samhälle. På individnivå är det i princip omöjligt att utan personkännedom veta vad som till slut fått dessa terrorister att ta steget fullt ut, men på ett strukturellt plan är det ingen hemlighet. Ökad social otrygghet gör att fler och fler söker sig till konservativa löften om ett påhittat tidigare idealsamhälle. När SD målar upp en bild av Folkhemmet och IS målar upp en bild av Kalifatet, så målar de upp lögner. Men det är lögner som ger trygghet och hopp. Det är hoppet att det en gång ska bli som man föreställer sig att det var förr, med ordning och reda. Men eftersom det är en falsk bild i hög grad byggd på sagans svart-vita dynamik så ger det också att man pekar ut grupper som fiender, på helt galna grunder. Fiender som det återkommande hetsas mot i retoriken, hetsas så mycket mot att det till slut flippar helt för några av lyssnarna. Lyssnare som istället för att tänka efter om det finns någon som helst logik i hetsandet gör praktik av hetsen och hugger ihjäl skolbarn, sparkar in huvudet på två-åringar eller som inatt skjuter vilt med automatvapen på en rockkonsert.

Paris-metro_artDen bild som ligger bakom hetsandet är den bild av det förfutna där var och en vet sin plats, med strikta hierarkier där var och en fyller sin funktion som kugge i hjulet och inte avviker. Det är starkt patriarkala, homogena samhällsbilder där de som genom arv pekats ut som mest lämpade ska styra över populasen, samhällen där makt är rätt, bara det är rätt makt. Samhällen som aldrig funnits och aldrig kommer finnas då de inte utgår från hur männskligheten fungerar. Samhällen som stannat i sin utveckling i en konserverad ögonblicksbild av ett förflutet som aldrig funnits.

Det samhällets största hot är det progressiva, de rörelser och strömningar som bygger på de upplysningsideal som en gång i tiden bland annat låg bakom en rad av de revolter och revolutioner som ägt rum på Paris gator. Frankrikes valspråk, med ursprung i Franska Revolutionen, frihet, jämlikhet, broderskap symboliserar därmed det allra värsta de här rörelserna kan tänka sig. Det är konservativa rörelser som sannolikt hellre skriver under på Vichyregimens kortvariga ersättning för valspråket, även om det inte inkluderar religionen, arbete, familj, fädernesland som trycker på det konservativas kärnvärden. Det är i det här hatet mot jämlikheten vi måste se hur nattens blodbad och blodbadet på Utøya har samma måltavla, de progressiva. Inte de som genom sin existens är en måltavla, som SDs invandrare och IS icke-muslim, utan de som aktivt kämpar mot de konservativa idealen. På så sätt var attacken mot Charlie Hebdo och skolan i Trollhättan på något sätt enklare att förklara och förstå. Där var det terroristens vanliga måltavla, den som hädat Profeten och invandraren, som föll offer. Men här och på Utøya blir det svårare att förstå eftersom terroristernas politiska ideologier i mediabilden ersatts av bilderna av den fanatiskt religiösa och den ensamma galningen. Man måste tänka i två steg för att se varför målen valts. Det är i bägge fall samma grupp man är ute efter, den grupp som av just Breivik kallades ”kulturmarxister”.

Det är därför det nu är oerhört viktigt att inte falla in i ropen på hårdare tag mot flyktingar, inte falla in i hetsen mot islam och att se saker för vad de faktiskt är. Två parallella rörelser, en nyfascistisk och en islamistisk, som strävar åt samma håll och arbetar i växelverkan. De göder varandra med sin terror. För varje nyfascistiskt terrorbrott låter de fundamentalistiska löftena lite mer lockande för några som känner hotet från nyfascismen. För varje islamistiskt dåd låter löftena från nyfascisterna i SD lite mer lockande för några som blir skrämda av fundamentalisterna. Även om de aldrig skulle erkänna det öppet, eller ens kanske för sig själva, så är de här två grupperna tvillingar med snarlika mål. Vilket gör att det bara finns ett sätt att få stopp på dem, och långsiktigt se till att de inte växer igen. Vi måste kämpa för ett jämlikt och rättvist samhälle på sekulär bas, där alla får plats och alla erbjuds trygghet och säkerhet. Ett inkluderande samhälle så det inte längre finns en rekryteringsbas för reaktionär konservatism som spränger självmordsbomber och hugger ihjäl barn med svärd.

7 19212
Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.
Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.
Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.

Egentligen behöver den här texten inte alls handla om den rådande flyktingsituationen. Den skulle lika gärna kunna handla om snöröjning i Stockholm, akutsjukvård, hemtjänsten eller någon annan av alla de offentilga funktioner som konstant går på knäna och med jämna mellanrum kollappsar helt. Men just nu har vi ovanligt mycket flyktingar som behöver skydd och hjälp, samtidigt som till och med annars rätt sansade vänsterdebattörer börjar yra om ”volymer” och ”flyktingstopp”. Så en pånminnelse om var ett av de större problemen som orsakat ”kaoset” finns torde vara på sin plats.

Men först är det läge att konstatera en till synes självklar grej. Sverige har råd att ta emot de flyktingar som kommer, det är inte så att sverige ”är fullt”. På samma sätt finns det inga hållbara argument för att sverige inte skulle införliva de EU-migranter, som dagligen utsätts för rasistiska övergrepp, i samma sociala skyddsnät som resten av oss får tillgång till. Sverige som helhet är inte fattigt. Det saknas inte pengar, inte på långa vägar. Det handlar bara om fördelning. Pengarna har som vi alla väl vet vid det här laget bara flyttats från det gemensamma till det privata. De pengar som egentligen borde gå till att bygga billiga bra bostäder till unga, befinner sig istället på mer eller mindre hemliga bankkonton på Caymanöarna, eller är undansmusslade på annat sätt.

Det jag vill rikta strålkastaren mot idag är dock en annan del än skattesmitande och rasistisk retorik. Det jag vill att vi ska komma ihåg är en generell princip som de senaste decenierna blivit en sorts mantra inom den offentliga verksamheten, och idag är en starkt bidragande orsak till att parasiter som Jan Emanuel Johansson och Bert Karlsson kan profitera på det faktum att vi har en uppgång vad gäller antalet anländande flyktingar.

Det handlar om en rad s.m.s ”managementidéer” som har det gemensamt att man ska driva offentlig verksamhet på en nivå som är att jämföra med en konstant svältgräns. De är kända under namn som ”lean”, ”new public management” och en massa annat dravel men har i grund och botten en sak gemensamt, att pressa produktionen till det yttersta och kunna ta ut så mycket vinst som möjligt. Kortfattat kan man säga att det handlar om att bygga upp en verksamhet så att den precis fungerar under de bäst tänkbara förhållandena. I nerförsbacke, med solen i ryggen och medvind så klarar man precis att komma fram i rätt tid.

Problemet är ju att verkligheten inte bjuder på mest gynnsamma förhållanden så ofta. Istället ger oss verkligheten personal som går in i väggen eftersom de pressats till det yttersta månad efter månad, sjuksköterskor som tar semester under sommaren, mer än två milimeter snö i Stockholm och en rad andra saker som spräcker den ”slimmade” planen som nån managementnisse hittat på.

För det handlar om att plocka bort alla reserver, att se till att det inte finns någon som helst beredskap utifall det skulle hända något oplanerat, just för att man fått för sig att det sparar pengar. Och det är klart, händer det inget oplanerat så kostar det inget extra, kruxet är ju som sagt att det i verkligheten alltid händer en herrans massa extra. Eller ja, extra och extra. Det händer sånt som man förr räknade med skulle hända lite nu och då och därför hade byggt upp reserver inför. Som att det med några års mellanrum faktiskt kommer bra med snö i Stockholm. Under 80-talet räknade man fortfarande med det och gatukontoret hade plogar och vägrakor stående i beredskap för att kunna rulla ut de vintrar som det behövdes. Sen i skiftet mellan 80- och 90-tal fick nån räknenisse för sig att det är bättre att lägga ur snöröjningen på entrepenad, och man sålde av alla maskiner. Så nu finns det inga plogar och vägrakor i reserv alls. Vilket märks så fort det kommer lite snö, för det är dessutom alltid så att det är det företag som tar minst betalt som får kontraktet för att forsla bort snön från stadens gator, och ni kan ju gissa själva hur det kommer sig att de är billigast. Inte är det för att de har massor med plogar och vägrakor stående i reserv i alla fall.

I grund och botten är det samma sak som händer nu. Det offentliga har sålt ut verksamheter och fastigheter så det står härliga till de senaste decennierna. Verksamheter och fastigheter som verkligen hade varit bra att ha nu när det kommer lite fler flyktingar än vi räknat med. För allvarligt, jämfört med flyktingströmmarna under mitten på 1900-talet så är det här inte mycket att hänga i julgranen. Skillnaden är att nu har vi ingen offentlig beredskap. All offentlig verksamhet ligger och balanserar på svältgränsen, så minsta ansträngning får löjliga effekter. För det var faktiskt inte i första hand ovilja från socialkontorens och migrationsverkets sida som gjorde att frivilligorganisationer var de som räddade situationen när flyktingströmmen tilltog nyligen. Det var det enkla faktum att organisationerna var så pass bantade att de inte hade kapacitet för utökad verksamhet. På samma sätt handlar det eviga problemet med flyktingförläggningar ute skogen om att det inte finns kapacitet till annat, eller ens till att informera de flyktingar som bussas dit om vart de ska och vad som kommer hända härnäst. Något som ju lett till mer än en onödig konflikt.

Att migrationverket inte har egna lokaler, samtidigt som, allmännyttan sålts ut, inga nya bostäder byggts och en drös andra offentliga fastigheter sålts av, gör att privata hyresvärdar kan ta en månadshyra om dagen för att hyra ut vanliga lägenheter till Migrationsverket för att placera ensamkommande flyktingbarn. Det finns nämligen ingen reserv vad gäller bostäder heller, något som alla som söker bostad i landets städer är väl bekanta med.

”Flyktingkaos”, ”snökaos” och förra sommarens ”brandkaos” handlar med andra ord egentligen om ett ”NPM-kaos” eller ”lean-kaos”. Det är inte flyktingar, snö eller ens skogsbränder som ställer till med kaoset, det är att den offentliga organisationen är svältfödd och inte kan göra annat än fungera på sparlåga. Det är när det kommer lite påfrestningar som det blir uppenbart att det gemensamma inte kan drivas efter affärsmetoder där nedläggning är en del av alternativen. Om inflytandet av flummiga managementidéer visar sig skada en avdelning på Toyota på ett så allvarligt sätt att det inte går att reparera, så lägger man ner avdelningen och slickar sina sår. Så funkar inte det offentliga, vi kan inte lägga ner sjukvården. Vi behöver sådant som brandförsvar, sjukvård och en fungerande flyktingmottagning. Vi måste dessutom ha det även vid tillfällen då allt inte fungerar som planerat. Akut sjuka på Gotland måste kunna nå akutsjukhus även om det är ett vulkanutbrott på Island, och inte som nu då det varken finns tillräcklig vård på Gotland eller flygtransporter som klarar att flyga dem till fastlandet trots vulkanaska.

Det är dags att förpassa de här fantasifortren till ”styrning”, till den plats där de hör hemma. Historiens skräphög. När vi bygger upp och driver offentlig verksamhet kan inte fokus ligga på sparade slantar och liberala principer om ”fritt företagande”. Offentlig verksamhets primära fokus måste vara funktion, att klara att fullfölja de uppgifter som medborgarna kan förvänta sig. Om det blir dyrare än man tänkt sig så får man helt enkelt lösa penningfrågan på annat sätt. Själv har jag länge förespråkat Karl XIs lösning, räfst och reduktion!

Och då har vi inte ens börjat titta på vad ”lean” och ”NPM” ställt till med inom järnvägen och postväsendet.

1 1910
Högertrollen är i farten igen
Högertrollen är i farten igen
Högertrollen är i farten igen

Den här bloggposten är lite speciell. I vanliga fall länkar vi till de sidor och poster som den här typen av inlägg handlar om, men eftersom det i det här fallet handlar om uthängningar av människor som är att betrakta som icke-offentliga, vad än Weidmo Uvell försöker göra gällande, så saknas de länkar som klargör och visar skeendet tydligare än i själva texten.

De senaste dagarna har tyckarsverige skakats av ytterligare ett pseudogräl mellan tyckare på höger- och vänsterkanten. I stort har det yttrat sig som de flesta s.k. twittergräl där aktiva misstolkningar och fulslängar är legio. Men den här gången finns det en ny dimension.

Det började med att en man, angående morden i Trollhättan, postade ett Facebookinlägg som löd som följer:
”Ivar Arpi, Per Gudmunsson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Rebecca Uvell mördade de här två. Håll rätt personer ansvariga!

Ett inlägg man möjligtvis kan tycka är lite grovt. Man kan också tycka att mannen som postade har fel eftersom man inte tycker att en benhård ekonomisk liberalism har ett smack med vårt samhällsklimat att göra. Vad man dock knappast, utan att helt sakna all vett och sant, kan tolka in är att de uppräknade höll i kniven som tog liven nere i Trollhättan. Men Rebecca Uvell, eller rättare sagt Rebecca Weidmo Uvell, klarar tydligen inte riktigt av den tolkningen. Hon fick nämligen frispel på sin blogg.

Men först får hon ett kort utbrott på Twitter som resulterar i att en av dem hon hoppar på får sitt twitterkonto, googlekonto och en rad andra konton på internet, attackerade under den följande kvällen. Attacker som går så långt att flera konton stängs av för att skydda dem från intrång.

På bloggen börjar hon sedan med att publicera namnen på alla som gillat den här statusen, en status skriven av en man som förvisso har figurerat lite här och där i offentligheten, men inte med någon form av ärlighet i ambitionen kan kallas offentlig person. Vad som står i hennes blogginlägg vid det tillfälle ni mina kära läsare läser det här är lite svårt att veta då hon redigerat inlägget ett flertal gånger sedan den ursprungliga postningen.

Men hon följer sen upp i texten med en uthängning där hon närmre beskriver alla dem hon lyckats googla, inklusive en människa som hon hittat arbetande på en skola, och en ung flicka som bara synts i offentligheten i samband med att hon vunnit pris för att hon stått upp mot mobbare.

Nu händer det som på samma gång är intressant och skrämmande. Aktiviteten sätter igång. Samma typ av attacker som förekommer när någon hängs ut på Avpixlat, och liknande fascistiska hemsidor, dras nu igång. Attackerna följer också exakt samma mönster som när den fascistiska svansen agerar till försvar för ”sina” företrädare.

Det är i första hand de kvinnor som hängts ut som får känna av nätpöbelns reaktion, och då i framförallt de som nätpöbeln uppfattar som ”icke-svenska”. Allra värst råkar de yngsta ut, framförallt den flicka som tidigare fått stå ut med år av mobbing. Den flickan får alltså nu stå ut med samma helvete på nytt, men den här gången är det inte skolgårdsmobbare, utan en mobbare med Avpixlats pöbel och Timbros och Skattebetalarnas Förenings pengar i ryggen.

Det har också gått så långt att flera av dem som hängts ut har fått sina arbetsgivare kontaktade av rabiata högertroll, något som Weidmo Uvell på twitter uttryckt gillande inför. Där hon för övrigt också klargjort att om man muckar med henne på internet, så hängs man ut.

En snabb titt på de kommentarsfält som finns på Weidmo Uvells blogg ger vid handen att den här reaktionen knappast var oväntad. Alla inlägg i kommentarsfälten på hennes blogg är granskade innan de läggs upp, och trots det är nivån märkbart hetsig och till sin natur lik den på exempelvis Avpixlat, även om det inte är lika grovt.

Inte heller är det första gången som Weidmo Uvell är ute och sladdar vad gäller uthängningar, hon är redan polisanmäld för brott mot PUL, i samband med ett annat inlägg, då det i dagsläget verkar lite oklart om hon har utgivningsbevis för sin blogg eller inte.

Den senaste aktiviteten kommer dock inte från Weidmo Uvell, utan från Expressen som i en ledartext även de hänger ut mannen som skrev ursprungs-statusen. Åter igen trots att han knappast kan betraktas som offentlig person. Att det är just Expressen som gör det torde förvisso inte förvåna. Det är trots allt Expressen som gått i spetsen för att luckra upp den syn på personlig integritet som svensk press tidigare hade som gemensam.

Men vad betyder då allt det här? Kort sagt betyder det att ursprungsstatusen hade större poänger än de flesta sannolikt insåg. Även om man håller med om att den nya liberala kurs som ”vågar ta debatten” är en starkt bidragande orsak till det sanhällsklimat som fått igång asylbränderna och bidrog till morden i Trollhättan, så tvivlar jag på att särskilt många insåg att Weidmo Uvells nätföljare med allra största säkerhet är ungefär samma grupp som följer Avpixlat, och liknande sidor. Inte heller tror jag många kunde gissa att uthängningar på en liberal blogg ger samma effekt som en uthängning på en fascistisk blogg.

När delar av den liberala kretsen sträckte ut handen till fascisterna, utan att de trodde någon såg dem, så tog fascisterna handen med glädje. Nu visar de sin tacksamhet genom att bidra med just den typ av aktivitet de kan bäst, nätpöbelns skrämseltaktik för att tysta de obekväma och oliktänkande.

Kombinationen är skrämmande. Bloggare som Weidmo Uvell har oerhört starkt kapital i ryggen. De har tillgång till några av de mest inflyteslerik plattformarna som över huvud taget finns i det offentliga sverige. Om det nu skulle visa sig att hon inte är ett undantag, utan att även andra med hennes politiska ställning har fått stöd av Avpixlatmobben så har vi ett riktigt obehagligt politiskt klimat. Ett klimat där högern till slut hittat en metod att tysta även de röster som inte släpps in där en tjock plånbok är kravet för att få synas. Allianser mellan liberaler och fascister är inget nytt, men de är lika obehagliga varje gång de förekommer.