Polisstationen på själagårdsgatan i Stockholm.
Nikolai polisstation i Stockholm.

Vi har tidigare bland annat pratat om det problematiska med polisens repressiva beteende i samband med antirasistiska protester samt hur de ofta är part i målet i medias rapportering. Probblemet med polisen är dock betydligt större än så. Det handlar inte om ett ifrågasättande av att det behövs en ordningsmakt i den typ av parlamentariskt styrda samhälle som vi lever i idag, det handlar om att den ordningsmakten måste uppfylla vissa grundkrav för att inte bli ett större problem än de är en tillgång.

Grundkravet är givetvis att de ska lösa brott. Redan här stöter vi på det första problemet med dagens poliskår. Polisen löser inte brott. Inte i så hög utsträckning som man skulle kunna kräva i alla fall, och löser de brott så är det i hög grad inte brott som av allmänheten ses som angelägna att lösa. Dagens svenska poliskår är helt enkelt inkompetent. Polisen har idag idag de sämsta resultaten vad gäller s.k. ”presonuppklarade brott” på tio år. Personuppklarade brott är alltså brott där polisen lyckats hitta en person som anses så pass mycket misstänkt att det går vidare till åtal. Detta samtidigt som antalet poliser ökat med över 20% och antalet civilanställda ökat med c:a 30% sedan millennieskiftet. Tidigare har polisen haft personalbrist som den primära ursäkten, men det håller inte när de fått ett sådant tillskott av personal. Ett tillskott som jag, utan att kontrollera med statistik, vågar påstå helt saknar motstycke inom den offentliga sektorn. Det fascinerande är att de har så dålig statistik trots att det gång på gång kryper fram att de ”jagar pinnar”, dvs. riktar in sig på brott som är lätta att klara upp och föra in i statistisken som lyckade. Exempelvis att gripa och lagföra narkotikapåverkade personer, oberoende om de varit ett problem eller inte.

Samtidigt som polisen visar på en minst sagt bekymmersam inkompetens så blir det allt mer tydligt att de i hög grad faktiskt står över den lag de är satta att upprätthålla. Gånggång bryter polisen i sig eller enskilda poliser mot lagen och slipper påföljd. Ibland handlar det om grova överträdelser, ibland om småsaker. Ibland handlar det om något de gjort i tjänsten, ibland privat. Genemsamt är dock att du som polis har väldigt mycket större chans att klara dig utan påföljd än någon som inte jobbar inom rättsväsendet. Det här är betydligt allvarligare än många vill låtsas om, i alla fall om man försvarar den samhällsordning vi har idag. Att polisen följer lagen är ett måste om vi ska ha någon som helst legitimitet i statens våldsmonopol. Om man inte kan lita på att statens företrädare, och framförallt de delar som hanterar dess våld, faktiskt agerar efter de gemensamma regler som finns i egenskap av lagarna, så finns det ingen annan anledning än rädsla för repression för medborgarna att också följa lagen. Om en lagstiftning bara följs av dem som hotas till det, så är den inte försvarbar.

Polisen visar här en total oförståelse för sin roll i en ökad repression och får för sig att det ska var trevligt att bidra till att än fler flyktingar kommer dö och fara illa.
Polisen visar här en total oförståelse för sin roll i en ökad repression och får för sig att det ska var trevligt att bidra till att än fler flyktingar kommer dö och fara illa.

Samtidigt är det anmärkningsvärt att det bara är vissa lagar som polisen bryter med god vilja från sina kollegor. När det gäller tveksam lagstiftning som för vårt samhälle mot en mer repressiv stat och inskränkningar mot individen, så är polisen oerhört snabb att peka på att ”de bara gör som de blir tillsagda”. ID-kontrollerna vid gränsen är det senaste mest makabra exemplet på en poliskår som lyder blint utan att se till konsekvenserna i stort.

Men där kommer vi in på ett ytterligare problem, som vi varit inne på tidigare. Inom polisen finns det ett problem med högertotalitära och rasistiska sympatier. Det råder det inget tvivel om. Det har också varit så sedan polisen bildades i sin nuvarande form. Nedslag i polisens historia visar på så skilda, men ändå åt samma håll pekande, vidrigheter som mordbranden på Norrskensflamman, Baseballigans dödsmisshandel av Rolf Machnow, civilpolisernas utpressning av Jesper Nilsson och kavalleriattacken mot de antifascistiska demonstranterna i Lund. Alla är de en del av ett återkommande mönster som inte åtgärdas i grunden, sannolikt för att det inte finns någon riktig vilja inom kåren.

Polisen i Lund visar åter på sanslöst dåligt omdöme då de som en "rolig grej" skriver om vad som faktiskt är en grov överträdelse, om än inte avsiktligt.
Polisen i Lund visar, i ett nu borttaget inlägg, åter på sanslöst dåligt omdöme då de som en ”rolig grej” skriver om vad som faktiskt är en grov överträdelse, om än inte avsiktligt.

Till det verkar polisens egna bild av sin verksamhet ha förändrats i och med det ökade individfokuset i samhället. Både myndighetens och individuella polisers närvaro i sociala medier visar på en total oförståelse för sin roll i samhället. Enskilda hängs ut, man drar förhastade slutstatser om utredningar, man ”skämtar” på ett djupt opassande sätt och en rad andra opassande övertramp sker dagligen på olika polisers officiella och semi-officiella konton på sociala medier. När kritik hörs, så blir svaret ofta ett kränkt ”ni måste ju förstå att poliser också är människor”.

Visst är det så att polisen också fyller en funktion. När det inte är en situation som på ett eller annat sätt riskerar att bli knepig, så gör de ofta sitt jobb. Men råkar den som misstänks vara kompis eller någon polisen beundrar, råkar brottet vara ”osexigt”, råkar brottet ske på fel plats eller något annat som krånglar till det, då är det inte längre säkert att mötet med polisen blir en positiv upplevelse för medborgaren. Samtidigt som den kritik som ändå kommer mot polisen bortförklaras coch sopas under mattan. Polisen är på något sätt den offentliga sektorns motsvarighet till Carl Bildt. Det spelar ingen roll hur mycket vidrigheter de gör sig skyldiga till, de får ändå fortsätta som om ingening hade hänt.

Vi har sannolikt inte ännu nått den nivå att polisens inkompetens, lagöverträdelser och skeva självbild gör mer skada än de faktiskt gör nytta i sitt dagliga arbete som inte uppmärksammas. Men nivån på skada de faktiskt gör är så pass hög att vi på allvar måste betrakta polisens beteende som ett problem, innan polisen som helhet övergår till att i första hand bli ett problem, och i andra hand någon som fyller en samhällsfunktion.

Mer och mer pekar på att det inte handlar om ”enskilda rötägg”, utan att de poliser som sköter sig och gör sitt jobb är de som sticker ut. De som protesterar mot sina kollegors övergrepp och övertramp verkar av allt att döma vara de som inom kåren faktiskt betraktas som rötägg, och inte de poliser som hotar slår och kränker.

Vad vi ska göra åt saken inom ramarna för det samhälle vi har idag är en bra fråga, men att sänka kraven för intagningen på polisutbildningen är säkert något av det minst vettiga att göra. Återkommunalisering och andra organisatoriska omdaningar har förts på tal, och kan kanske vara en del av lösningen. Men det första är att vi i hela samhället får sjukdomsinsikt vad gäler just vår ordningsmakt. Vi måste börja inse att det här är ett problem som måste diskuteras innan det är för sent.

Vi måste börja prata om polisen!

INGA KOMMENTARER

Kommentera