Snorres Edda i en upplaga från 1700-talet
Snorres Edda i en upplaga från 1700-talet

Vi fortsätter här publicera texter från den nu avsomnade bloggen Hedniska Republikanska Armén. Den här gången handlar det om det för den bloggen så grundläggande förhållandet mellan vänstern och hedendomen. Texten publicerades första gången 9/5 -06.

Inom vänstern finns en tämligen spridd slentrian-ateism, som ibland gränsar till rabiat ateism, inte helt olik vissa frikyrkliga gruppers inställning till frälsning. Man utgår från att alla inom vänstern ska vara ateister, inte sällan helt ogrundat. Bilden av den religiösa människan utgår helt från frikyrkliga högerspöken som Ulf Ekman och Alf Svensson. Och helt orepresentativa för den kristna högern är de givetvis inte. Snarare tvärt om. Problemet är att frikyrkorna och deras filosofi är föga representativ för vad en religion är och hur den fungerar. Framförallt om man talar om hedendomen. Och det är just hedningar som oftare och oftare dyker upp bland vänsteranhängarna.

Hur kan man då som sociaist vara hedning? Är det inte så att religionen är ett opium för folket? Till viss del är den gamla sentensen sann. Religionen kan i allra högsta grad användas som ett opium för folket om praktiserandet monopolieras av de styrande klasserna. Vissa religioner är dessutom till sin natur uppbygda på ett sätt som föga är lätt att kombinera med en socialistisk livshållning, fast de religionerna är färre än man kan tro. Hedendomen är en av de religionerna som är tämligen lätta att kombinera med en socialistisk hållning. Hedendomen jag talar om är det samma som folktron, folkreligionen eller den forna seden. Många väljer att kalla den asatron, en tämligen missvisande benämning eftersom det enbart sätter fokus på en gudafamilj och ignorerar många andra vitala beståndsdelar i tron. Hedendomen är en religion för folket. Man har ingen mellanhand i kommunikationen med gudarna. Det finns ingen allomfattande organisation som beslutar hur makternas nycker ska tolkas. Det finns ingen doktrin som slaviskt måste följas. Gudarna är inte allsmäktiga och ofelbara. Och poängen med religionen är inte att följa en maktgalen vilja, varken i himlen eller på jorden. Poängen med religionen är istället att förstå världen och att lära sig umgås med och acceptera de makter som finns runt omkring oss, och vare sig vi vill eller inte har inflytande över våra liv. Det är helt enkelt seder och bruk för att underlätta vårt liv här uppe i den kalla nord. Folkreligioner runt om hela världen har samma funktion.

Peter Nicolai Arbos Valkyria
Peter Nicolai Arbos Valkyria

Religion handlar inte, som många fått för sig, om underkastelse. Det handlar om att acceptera saker och ting som de är. Visserligen finns det gudar inom vissa religioner som kräver underkastelse, men det handlar om den specifika gudens lynne och inte om religionens funktion i sig. Att acceptera att en gud har mer makt än du själv innebär inte att man viljelöst lägger sig för den gudens vilja. Precis som man ibland måste acceptera att en annan människa är starkare eller smidigare än du själv är så måste man acceptera att gudar och gudinnor är mäktigare än människor. Det bara är så. Det är varken bra eller dåligt. Det är något vi måste leva med. Därmed inte sagt att vi måste ägna våra liv åt att tillfredställa gudarna eller uppfylla deras vilja. Tvärt om. Vi är här på jorden för att leva våra egna liv, för vår egen skull. Vi är inte här för att gudarna tycker det är skoj, utan därför att de behöver oss. Precis som vi behöver dem. Det är ett samspel.

Vår folkreligion är en förindustriell religion. Den har sitt hem i en värld där människan lever nära naturen och inte har avskärmat sig från sin omgivning i de gigantiska komplex av stål, betong och asfalt vi idag kallar städer. Den har också sitt hem i en värld där människan är medveten om att rovdrift, oberoende om det är av människor eller naturresurser, inte är hållbart. Det här betyder inte att folkreligionen är utvecklingsfientlig. Utveckling är inte negativt i sig. Men man måste vara noga med att se åt vilket håll utvecklingen sker. Och framförallt hur man använder den nyvunna kunskapen. Det här gäller även på det sociala planet. När landet var helt hedniskt så innebar inte det att allt var frid och fröjd. Vi hade även då ett klassamhälle och en betydande ojämlikhet. Men den ojämlikheten var inte gudagiven! Nu kommer någon säkert hänvisa till Rigstula för att visa att jag har fel. Rigstula är en av sångerna som ingår i Eddan där Heimdall avlar de olika klasserna. Men jag hävdar att just Rigstula är ett tydligt exempel på hur överklassen enligt kristen modell försöker hävda att deras privilegier är gudagivna, genom att hitta på en kontrafaktisk del av skapelsen för att berättiga sitt eget beteende. Rigstula återspeglar således inte ett faktiskt mytologiskt skeende, utan är bara en del av överklassens propaganda.

Carl Larssons Midvinterblot
Carl Larssons Midvinterblot

Ett tydligt exempel på att det forna hedendiska samhället inte såg klassamhället som gudagivet är det faktum att det först var överklassen som anammade den nya tron. I kristendomen fanns de besuttna klassernas privilegier förklarade och fastslagna av religiösa dogmer. Något helt nytt för hedningarna i norr. Och dessutom något som passade överklassen som handen i handsken. Om en träl i det hedniska samhället slog ihjäl sin ägare så straffades han enbart av samhället, inte av gudarna. Då en träl som dödat sin ägare sannolikt straffades genom att bli ihjälslagen, så blev gudarnas reaktion att bjuda honom till bords hos Siv och Tor i Trudvang. Något som knapast kan ses som ett straff. Om det samma hände efter kristnandet så straffades trälen även med evig fördömelse av gud. Detta eftersom rätten för rättrogna att äga trälar fastslås av Mose lag, och således är Guds ord. Och om man bryter mot guds lag är det ju som bekannt kört för den kristne. Således en oväntad hjälp för överklassen som utan tvekan inte dröjde att använda detta nya vapen i strävan att skydda och utöka sina privilegier.
I den kristna världen var dessutom kungen oantastlig. Något som kungarna i norr utan tvekan såg som något bra. I det hedniska samhället var nämligen kungens privilegier knutna till en liten förutsättning utan vilken makten aldrig skulle kunnat utövas. Förutsättningen var den att kungen faktiskt tog ansvar för det område han regerade över. Om landet drabbades av missväxt eller annat så var det kungens uppgift att se till att få gudarnas hjälp genom gåvor och blot. Och om inget annat hjälpte var det kungens skyldighet att under nioårsblotet ge sitt eget liv för landet, så som till exempel kung Domalde gjorde. Det här var givetvis otänkbart för en kristen värld där kungen var ”kung av guds nåde”. Således var kungamakten inte sen att påskynda kristnandet av norden.

Inom modern hedendom är starka hierarkier ofta illa sedda och utnyttjande av andra ses inte med blida ögon. Visserligen förekommer det skitstövlar även inom hedniska led. Det gör det överallt. Men de grupper som accepterar dessa kretiner brukar ofta sluta som försvinnande små grupperingar utan fränder.

Således kan vi konstatera att en hednisk livssyn inte går på tvärs med klasskampsretorik. Det är visserligen inte så att våra gudar reservasionslöst ställer upp på arbetarklassens sida. Något som snarare beror på att de tycker vi ska sköta våra egna affärer än något annat. Men de skandinaviska gudarna motsätter sig inte klasskampen på samma sätt som en del andra gudar gör.

Även inom andra områden som brukar ligga vänstern varmt om hjärtat ligger även den hedniska synen nära. Att miljötänkadet kommer som ett brev på posten behöver knappast nämnas. Hedendomen är ju en agrar naturreligion och att man då som hedning värnar om naturen är ju knappast något som förvånar. Kunskapen om att naturen lever på fler sätt än vad den moderna vetenskapen kan förklara leder många hedningar osökt in på ett radikalt miljötänkande. Och det är ju inte så konstigt.

Men att även tämligen radikal feminism utan problem går att kombinera är det inte fullt så många som vet. Inom hedendomen finns en stark fruktbarhetskult. Och i en sådan lyfts kvinnans roll starkt fram. Kvinnans livgivande kropp ses som helig och modergudinnan är den centrala gestalten i kulten. Vissa går så långt att de enbart hyllar Njärd och Freja. Men det är inte enbart i den traditionella rollen som moder vi har kvinnans roll i religionen. Framförallt Freja har generellt sett en framträdande roll, även som krigets gudinna. Och antalet kända gudinnor överstiger antalet kända gudar. De kvinnliga förebilderna som syns i myten är nästan alltid starka kvinnor. Det är sköldmöer, valkyrior, kloka, drottningar och kvinnor som med stark hand själva sköter den egna gården. Det i riddarromaner så ofta förekommande våpet är i det närmaste okänt i det förkristna norden. I det hedniska samhället hade kvinnan en betydligt starkare roll än under de sedan påföljande århundradena. Det är först under 1900-talets senare hälft som kvinnans roll i det offentliga åter nådde den nivå som fanns innan kristnandet. Men nästan tusen år av kristen propaganda har satt sina spår och, framförallt, i hemmiljö har vi långt kvar att gå innan vi når ens den förkristna nivån av jämlikhet. Något som man kan tycka är en miniminivå.

För att här knyta ihop säcken kan väl sägas att syftet med den här lilla texten inte varit att få någon att bli hedning, utan att förklara att hededom och socialism inte går på tvärsen med varandra. Att vara hedning innebär inte med automatik att man är socialist. Men det innebär inte heller med automatik att man inte är det. De hedniska gudarna är så många och har så olika lynnen att det omöjligt går att ge hedendomen en specifik ideologi. Ideologier är mänskliga påfund, skapade för att berättiga eller omkullkasta mänskliga situationer och missförhållanden.

Ätten framför allt!
– H.R.A.

INGA KOMMENTARER

Kommentera