Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.
Karl XI, en karl som kunde det där med att styra upp offentlig verksamhet.

Egentligen behöver den här texten inte alls handla om den rådande flyktingsituationen. Den skulle lika gärna kunna handla om snöröjning i Stockholm, akutsjukvård, hemtjänsten eller någon annan av alla de offentilga funktioner som konstant går på knäna och med jämna mellanrum kollappsar helt. Men just nu har vi ovanligt mycket flyktingar som behöver skydd och hjälp, samtidigt som till och med annars rätt sansade vänsterdebattörer börjar yra om ”volymer” och ”flyktingstopp”. Så en pånminnelse om var ett av de större problemen som orsakat ”kaoset” finns torde vara på sin plats.

Men först är det läge att konstatera en till synes självklar grej. Sverige har råd att ta emot de flyktingar som kommer, det är inte så att sverige ”är fullt”. På samma sätt finns det inga hållbara argument för att sverige inte skulle införliva de EU-migranter, som dagligen utsätts för rasistiska övergrepp, i samma sociala skyddsnät som resten av oss får tillgång till. Sverige som helhet är inte fattigt. Det saknas inte pengar, inte på långa vägar. Det handlar bara om fördelning. Pengarna har som vi alla väl vet vid det här laget bara flyttats från det gemensamma till det privata. De pengar som egentligen borde gå till att bygga billiga bra bostäder till unga, befinner sig istället på mer eller mindre hemliga bankkonton på Caymanöarna, eller är undansmusslade på annat sätt.

Det jag vill rikta strålkastaren mot idag är dock en annan del än skattesmitande och rasistisk retorik. Det jag vill att vi ska komma ihåg är en generell princip som de senaste decenierna blivit en sorts mantra inom den offentliga verksamheten, och idag är en starkt bidragande orsak till att parasiter som Jan Emanuel Johansson och Bert Karlsson kan profitera på det faktum att vi har en uppgång vad gäller antalet anländande flyktingar.

Det handlar om en rad s.m.s ”managementidéer” som har det gemensamt att man ska driva offentlig verksamhet på en nivå som är att jämföra med en konstant svältgräns. De är kända under namn som ”lean”, ”new public management” och en massa annat dravel men har i grund och botten en sak gemensamt, att pressa produktionen till det yttersta och kunna ta ut så mycket vinst som möjligt. Kortfattat kan man säga att det handlar om att bygga upp en verksamhet så att den precis fungerar under de bäst tänkbara förhållandena. I nerförsbacke, med solen i ryggen och medvind så klarar man precis att komma fram i rätt tid.

Problemet är ju att verkligheten inte bjuder på mest gynnsamma förhållanden så ofta. Istället ger oss verkligheten personal som går in i väggen eftersom de pressats till det yttersta månad efter månad, sjuksköterskor som tar semester under sommaren, mer än två milimeter snö i Stockholm och en rad andra saker som spräcker den ”slimmade” planen som nån managementnisse hittat på.

För det handlar om att plocka bort alla reserver, att se till att det inte finns någon som helst beredskap utifall det skulle hända något oplanerat, just för att man fått för sig att det sparar pengar. Och det är klart, händer det inget oplanerat så kostar det inget extra, kruxet är ju som sagt att det i verkligheten alltid händer en herrans massa extra. Eller ja, extra och extra. Det händer sånt som man förr räknade med skulle hända lite nu och då och därför hade byggt upp reserver inför. Som att det med några års mellanrum faktiskt kommer bra med snö i Stockholm. Under 80-talet räknade man fortfarande med det och gatukontoret hade plogar och vägrakor stående i beredskap för att kunna rulla ut de vintrar som det behövdes. Sen i skiftet mellan 80- och 90-tal fick nån räknenisse för sig att det är bättre att lägga ur snöröjningen på entrepenad, och man sålde av alla maskiner. Så nu finns det inga plogar och vägrakor i reserv alls. Vilket märks så fort det kommer lite snö, för det är dessutom alltid så att det är det företag som tar minst betalt som får kontraktet för att forsla bort snön från stadens gator, och ni kan ju gissa själva hur det kommer sig att de är billigast. Inte är det för att de har massor med plogar och vägrakor stående i reserv i alla fall.

I grund och botten är det samma sak som händer nu. Det offentliga har sålt ut verksamheter och fastigheter så det står härliga till de senaste decennierna. Verksamheter och fastigheter som verkligen hade varit bra att ha nu när det kommer lite fler flyktingar än vi räknat med. För allvarligt, jämfört med flyktingströmmarna under mitten på 1900-talet så är det här inte mycket att hänga i julgranen. Skillnaden är att nu har vi ingen offentlig beredskap. All offentlig verksamhet ligger och balanserar på svältgränsen, så minsta ansträngning får löjliga effekter. För det var faktiskt inte i första hand ovilja från socialkontorens och migrationsverkets sida som gjorde att frivilligorganisationer var de som räddade situationen när flyktingströmmen tilltog nyligen. Det var det enkla faktum att organisationerna var så pass bantade att de inte hade kapacitet för utökad verksamhet. På samma sätt handlar det eviga problemet med flyktingförläggningar ute skogen om att det inte finns kapacitet till annat, eller ens till att informera de flyktingar som bussas dit om vart de ska och vad som kommer hända härnäst. Något som ju lett till mer än en onödig konflikt.

Att migrationverket inte har egna lokaler, samtidigt som, allmännyttan sålts ut, inga nya bostäder byggts och en drös andra offentliga fastigheter sålts av, gör att privata hyresvärdar kan ta en månadshyra om dagen för att hyra ut vanliga lägenheter till Migrationsverket för att placera ensamkommande flyktingbarn. Det finns nämligen ingen reserv vad gäller bostäder heller, något som alla som söker bostad i landets städer är väl bekanta med.

”Flyktingkaos”, ”snökaos” och förra sommarens ”brandkaos” handlar med andra ord egentligen om ett ”NPM-kaos” eller ”lean-kaos”. Det är inte flyktingar, snö eller ens skogsbränder som ställer till med kaoset, det är att den offentliga organisationen är svältfödd och inte kan göra annat än fungera på sparlåga. Det är när det kommer lite påfrestningar som det blir uppenbart att det gemensamma inte kan drivas efter affärsmetoder där nedläggning är en del av alternativen. Om inflytandet av flummiga managementidéer visar sig skada en avdelning på Toyota på ett så allvarligt sätt att det inte går att reparera, så lägger man ner avdelningen och slickar sina sår. Så funkar inte det offentliga, vi kan inte lägga ner sjukvården. Vi behöver sådant som brandförsvar, sjukvård och en fungerande flyktingmottagning. Vi måste dessutom ha det även vid tillfällen då allt inte fungerar som planerat. Akut sjuka på Gotland måste kunna nå akutsjukhus även om det är ett vulkanutbrott på Island, och inte som nu då det varken finns tillräcklig vård på Gotland eller flygtransporter som klarar att flyga dem till fastlandet trots vulkanaska.

Det är dags att förpassa de här fantasifortren till ”styrning”, till den plats där de hör hemma. Historiens skräphög. När vi bygger upp och driver offentlig verksamhet kan inte fokus ligga på sparade slantar och liberala principer om ”fritt företagande”. Offentlig verksamhets primära fokus måste vara funktion, att klara att fullfölja de uppgifter som medborgarna kan förvänta sig. Om det blir dyrare än man tänkt sig så får man helt enkelt lösa penningfrågan på annat sätt. Själv har jag länge förespråkat Karl XIs lösning, räfst och reduktion!

Och då har vi inte ens börjat titta på vad ”lean” och ”NPM” ställt till med inom järnvägen och postväsendet.

7 KOMMENTARER

  1. Jag anser att det inte är Lean som är problemet, det är deras skruvade variant av Lean. I grunden handlar Lean om att optimera flöden och eliminera flaskhalsar, inte om att leva på svältgränsen. En flaskhals som återkommer med jämna mellanrum är en ytterst dålig sak i Lean. Det är faktiskt mycket bättre i Lean att ha en person som gör ingenting en period än att det ska uppstå en flaskhals när det är kritiskt att komma vidare.
    Men i deras värld har ledningen, som vanligt, tagit konceptet som en intäkt för att skära ner utan tanke på effekterna. Om Toyota hade jobbat på det sättet hade de antagligen aldrig klarat av att återkalla miljontals bilar pga bromsfel. Vilket de ju klarade.
    Så skulden ska gå till den inkompetenta ledning som tvingat igenom detta. Dessutom, för att Lean ska funka så är det folket på golvet som är de man frågar om hur saker ska optimeras, och jag kan garantera att ingen frågade tjänstemännen hur de tyckte det borde hanteras (eller så ignorerade man deras svar för att ekonomernas åsikt vägde tyngre). Det är helt enkelt typiska fall av att pressa igenom en förändring uppifrån istället för att bygga upp den med de som utför arbetet.

    • Som det mesta annat kan även Lean förvanskas. Det betyder ju inte nödvändigtvis att Lean i sig är feltänkt. Tvärtom är det en sund inställning att inte förbruka mer resurser än nödvändigt för att producera en sak eller en tjänst. Sedan är det i verkliga livet inte sällan svårt att avgöra vad som är nödvändigt. Att köpa in en massa extra traktorer för att klara en snömängd som kanske inträffar vart tionde år känns dock mer planekonomiskt än effektivt. De andra nio åren kanske pengarna skulle göra mer nytta i sjukvården. Ett optimeringsproblem alltså. Att skylla svårigheterna på politiserade idéer om NPM o liknande är att göra det lätt för sig.

  2. Håller med Kalle, det är inte Lean i sig som är problemet. Ekonomi definieras som hushållandet av resurser, av det följer att det alltid finns en nytta i att optimera nyttjandet av resurser. Men att optimera är inte samma sak som att använda så lite som möjligt, om människor inte kan ta sig till vård, skola, omsorg eller arbete för att vägarna inte kan snöröjas så har man inte optimerat resurserna, tvärtom. Precis som att det inte skulle kallas optimering om Toyota köper in skruvdragare så att det bara räcker till varannan person på monteringslinan.

  3. Jo. Det är Lean som är problem i och med fokusen på en avgränsad slutprodukt. I verksamheter med ett mer komplext helhetsansvar leder detta nästan ofelbart till de problem artikeln beskriver.

    Jag vill dock påpeka att bakgrunden till kaoset inte gör kaoset mindre reellt. Oavsett vad vi vill göra så har vi nu och för överskådlig framtid ett NPM-system. Inom detta system är de nuvarande volymerna av flyktingar väldigt svåra att hantera. Vi har byggt ett samhälle utan marginaler och har därför ett sådant.

    Vi kan drömma och arbeta för en annan ordning men det är egentligen inte ett argument mot de vänsterdebattörer som artikelförfattaren kritiserar i inledningen. De talar om de konkreta materiella förhållandena i samtiden och inte om vad som skulle kunnat vara i ett annat Sverige.

  4. Jag håller med Kalle, att optimera flöden, där de närmast kund/produktion är de som bestämmer (dessa fall då sjuksköterskor och den personal som går på knäna) är Lean. Att optimera handlar inte om att pressa utan att hitta den mest effektiva lösningen, dock inte genom att enbart hålla nere kostnader.

    All politik och alla frågor handlar om fördelningen av resurser, i grund och botten pengar. Jag skulle väl snarare säga att bakgrunden till kaoset är att Lean inte implementerats fullt ut. Att pengar och resurser används på helt andra vis än det mest effektiva.

    Problemet är inte att Bert Karlsson tjänar ohederligt mycket pengar på flyktingströmmarna. Problemet är att han KAN tjäna ohederligt mycket pengar. Jag tycker inte att Bert inte ska kunna gå med vinst på att hjälpa till (har inte den tilltro till hans goda vilja). De vinster Bert gör hade kunnat användas till mycket viktigare saker, alltså mer effektiv fördelning av resurserna.

    Hade det funnits en någorlunda kunnig ”managementnisse” som haft friheten att bygga funktionella och flexibla flöden, hade resursfördelningen sett helt annorlunda ut.

    Men när vi har ett system som direkt motsätter sig att resurser ska kunna fördelas flexibelt och effektivt, ett system som förhindrar möjligheterna att i varje unik situation välja den den lösning som passar bäst, faller vi.

    När ett privat företag förhandlar om lösningar med leverantörer växer ofta helt nya lösningar fram. Kanske eftersom beställaren inte alltid har full kompetens eller i när förhandlingar inleds kan hitta en synergi, ett partnerskap med leverantören. Alltså ett effektivt sätt att fördela resurser i ett långsiktigt perspektiv.

    Har offentliga verksamheter samma möjligheter? sorgligt nog, nej. Här ska allt bestämmas på förhand, allt ska vara spikat och sedan börja en budgivning. En utdragen process som med största säkerhet kommer kväva alla möjligheter till ett effektivt och långsiktigt samarbete. Utöver alla begränsningar, spenderas det horribelt mycket tid, pengar och administration för att dra runt arrangemanget. Tillslut när allt lagt sig och den bästa (läs billigaste) leverantören vunnit, inleder en dålig förlorare en process för att överklaga beslutet. Vi lägger ännu mer värdefull tid, mer pengar och resurser för att komma fram till att det vinnande alternativet ändå inte var lika illa. Låter det som något som kommer i närheten av en ens nästan effektiv fördelning av resurser.

    Lägg sedan till att när problemen knackar på dörren, och resursfördelningen redan är ohållbar, kommer paniken krypandes. Nu kan Bert Karlsson bara gnida sina händer luta sig tillbaka och se pengarna rulla in.

Kommentera