Gutta På Skauen
Gutta På Skauen

Idag får ni göra en ny bekantskap. Signaturen ”Skogsvandraren” presenterar sig med sin första recension. Han kommer fortsättningsvis fungera som vår recencent av diverse alster som dyker upp och kan vara av intresse för er läsare.

Att bekämpa fascister ska vara roligt!

När man tänker på det kulturella utbudet, sångerna, dikterna, minnet av att bekämpa fascismen så är det är en ganska dyster historia. Steget från rent religiöst martyrdyrkande till plikttrogen gnolande på Bella Ciao i någon snuskig punkversion är inte långt. Det kulturella flödet är minst sagt smalt och stagnerat när det gäller antifascistisk kultur. Framförallt är det präglad av en form av modernitet som i sig själv dragit socialrealismen gråare än själva Ken Loach. Det är inte roligt, det är deprimerande. Det är inte upplyftande, det är allvarligt och grått. Det är betong, snutar och blod.

Måhända att den verkliga världen med ett tilltagande tryck från moderna fascister är ganska grå och allvarlig, men varför ska det avspegla vårt kulturskapande? Är det inte mer förnuftigt att möta allvaret med humor och uppfriskande sånger som lyfter och stärker humöret och kampviljan? Sen när är det en vettig idé att förstärka en negativ känsla?

Här sticker en skiva från Norge ut ur mängden. Det handlar om “Illegala sanger 1940-45” av norska folkbandet Gutta På Skauen (en referens i sig till antifascistska partisaner) en fartig swingplatta med inslag av jazz och andra populära musikstilar på tidiga 1900-talet, det är helt enkelt ett förevigande av de gamla partisansångerna i modern tappning. Den som nu förväntat sig politiska rabbellåtar eller begråtande patriotiska låtar om stygga tyskar misstar sig. Här pratar vi 40-tals swing, full fart, rökiga lokaler i olagliga pubar övergående till lugna ballader passande älgskog ute i skog och mark. Men aldrig tråkigt. Aldrig ens en liten känsla av att ge upp. Det är musik som stärker. Det är helt enkelt något man sjunger med i eller tar en liten grogg till och bara avnjuter.

Texterna skrevs av norska motståndmän under kriget som sattes i tyska koncentrationsläger. Låtar som överlevt genom norska befolkningens goda minne. När de stod slagna och med en grinande nazist med k-pist framför sig så sjöng, sjöng, sjöng de ut sin trots – till stöd för kamraterna i skogar och fjäll som angrep, om och om igen, den nazistiske ockupanten. Resultatet blev en platta så textmässigt radikal så nog en hel del folk även i den moderna vänstern i Sverige skulle dra åt sig öronen. I kombinationen snabb swing med kostym i en rökfylld stuga så hyllas militära överfall på nazister. I låten “Pang pang pang” (väldigt uppenbar i sitt syfte) deltar själv en gammal partisan, en krigsveteran, på huvudrefrängen. Som låten pekar på så är det en ren hyllning till – just det – att anfalla nazister. Skoningslöst. Med handgranater och pistoler. Och det låter…roligt! Trevligt! Stärkande! Och det låter helt självklart, nödvändigt. En inställning idag som problematiserats bort till förmån för någon form av tvekan inför en uppenbar motståndare.

Det kan för många idag ses eller kännas absurt, men alla som hör låten, eller skivan i stort, förstår också dess allvar. Den kontext som skapade dessa låtar var allvarlig. Texterna följde i spåren av brutala mord och förföljerser i Norge av SS och inhemska nazistpartiet. I fjällbyar mellan norge och sverige, i västerbotten och norrbotten, skapades en kultur som knappast kan kallas tolerant mot “nazistiske pack”. Självklart finns det också ett antal allvarligare låtar, än de dansanta swinglåtar jag nämnt, men med en uppputsning av norskan, så är det dock föga någon reträtt eller desperation vi hör i rösten. Utan allvarliga uppmaningar att inte ge upp. I synnerhet låten “Til ungdomen” som handlar om oss. Vi här idag. Vårat ansvar.

Skivan rekommenderas. Som historiskt dokument, men också som samtida milstolpe (skivan färdigställdes samtidigt som Utöya – skivan vill påminna om vikten att kämpa för demokrati och frihet) och framförallt pekar den på att man behöver inte vara slokörad för att föra fram ett nödvändigt, allvarligt, budskap. Utan vi kan dansa till det, sjunga med, le. De kan aldrig ta vår glädje ifrån oss. Låt oss updatera vårat kulturella utbud. Låt oss dansa, sjunga fram vårt trots.

Och sen är det ju fruktansvärt trevligt med norska också.

INGA KOMMENTARER

Kommentera