Frälsis
Ingen ska vara beroende av frälsis grytor. Det måste vara en grundläggande tanke, annars är det inte längre tal om ett värdigt samhälle.

Igår nåddes vi av nyheten att det i Stockholm, troligtvis Rågsved, kommer öppnas en speciell matvaruaffär dit ekonomiskt svaga kan gå och handla till extra låga priser. Det läggs fram som en satsning från Stadsmissionen där man tar vara på varor som annars skulle ha slängts i den vanliga handeln.

Det låter ju bra. Eller?

Det finns dock ett litet problem. Initiativet är i grund och botten ett initiativ från en av landets rikaste, Antonia Ax:on Johnson. Ax:on Johnson har under många år varit noga med att poängtera sitt engagemang i Stadsmissionen och deras välgörenhetsarbete. Vad gör då det här värre än vanligt välgörenhetsarbete med dess inbyggda ovanifrånperspektiv? Är det inte bra att fattiga har möjlighet att köpa billigare mat?

Givetvis är det bra om det kommer finas billigare mat tillgänglig för dem som har det knapert. Problemen är dock flera. Genom att låta privata aktörer lösa matförsörjningen för dem som har det sämst så flyttar man ännu mer av vårt gemensamma ansvar till privata aktörers välvilja. Något som märks redan i den inledande texten där man konstaterar att för att man ska få handla för de låga priserna så ska man ”söka medlemskap” dvs. genomgå kontroll för att bevisa att man är tillräckligt fattig för att vara värdig hjälp. Det handlar alltså om att privata initiativ kräver ytterilgare kontroll av en grupp som redan utsätts för en sanslöst integritetskränkande kontrollprocess av det offentliga. Välviljan är alltså villkorad, samtidigt som det, som en följd av att det inte är en offentlig verksamhet, saknas insyn enligt de regler som lagen stipulerar i offentlig verksamhet. Ansvar för människors försörjning skjuts alltså i praktiken över från en relativt kontrollerbar offentlig verksamhet, till en i praktiken godtycklig och sluten privat verksamhet.

Grubbens
Grubbens, det sena 1800-talets motsvarighet till FAS3

Det faktum att det är Ax:son Johnsons Axfood som står för finansiering och större delen av butikens varor luktar också illa. En av de mäktigaste i landet, som alltså tillhör dem som har mest att säga till om vår sysselsättningsgrad, lönebildning och sociala skyddsnäts utformning. En av dem som rent tekniskt ser till att många löntagare har usla löner genom lönesättningen på hennes företag. En av dessa som har tjänat mest på de ökade klyftorna de senaste åren, väljer alltså istället för att jobba för minskade klyftor, att lösa problemet med matsvinn i sina butiker genom att skapa en ny marknad där ekonomiskt svaga, som klarar kontrollen, ska betala för det hon annars själv fått betala för att bli av med. Samtidigt bygger hon upp bilden av sig och sina företag som goda filantroper som tänker på de svaga i samhället. Hyckleri kallas det för i andra sammanhang.

Att skapa privata intitutioner för att lösa det som ska vara vårt gemensamma ansvar cementerar dessutom ytterligare ett samhälle där klyftor är en självklarhet. Ett samhälle där vissa matvaror, de färska, fräscha och fina, reserveras för de rika och de kantstötta, halvgamla och ratade matvarorna ska gå till de fattiga.

Det är som sagt bra att ekonomiskt svaga får tillgång till billigare varor samt att matsvinnet där användbar mat kasseras minskar. Men den här satsningen luktar cyniskt samvetsköpande i kombination med smart avfallshantering från Johnsonsfärens ledning.

2 KOMMENTARER

  1. Jag har svårt att tro att detta kan löna sig.

    Matvarubranchen är speciell på det viset att alla obönhörligen måste ha mat för dagen vare sig de vill eller inte. Pengar till mat för dagen måste skakas fram, om inte annat via staten i form av socialbidrag och dylikt. Vilken butik man väljer spelar mindre roll för en stor distributör. I slutänden går pengarna ned i axfoods ficka, oavsett vilken väg de tagit för att komma dit.

    Köper den fattige billig mat i ”fattigbutiken” så köper han inte mat i den vanliga butiken som han annars hade gjort.

    Och hanteringen låter dyr. Lokalkostnader, hantering av matvaror med kort hållbarhetstid och medlemsskapshantering. Svårt att tro att inkomsterna ska motsvara utgifterna. Billigare och förmodligen mer lönsamt vore att bara slänga maten.

Kommentera