Verkligt politiskt våld. Avrättningar av kommunarder i de blodiga efterdyningarna av Pariskommunen 1871. Det finns även fotografier som visar det mycket påtagliga våldet, men de är alldeles för obehagliga att visa, så vi nöjer oss med en konstnärlig avbildning.
Verkligt politiskt våld. Avrättningar av kommunarder i de blodiga efterdyningarna av Pariskommunen 1871. Det finns även fotografier som visar det mycket påtagliga våldet, men de är alldeles för obehagliga att visa, så vi nöjer oss med en konstnärlig avbildning.

Det är facinerande hur borgerligheten, som i vanliga fall skryter om den till sitt kulturella kaptital knutna förmågan att kunna urskilja subtexter, undermeningar, djup och dolda meningar i tämligen avancerad litteratur, helt förlorar den förmågan när det kommer till politiska budskap. Föga förvånande är det igen Birgitta Ohsson, den liberala skenhelighetens drottning, som den här gången förfasar sig över två paroller från årets 1:a majdemonstrationer. Den ena vädrade en ungdomlig, revolutionsromantisk vilja att rikta sin desperation uppåt i klassamhället(”Det finns en snara för varje chef”). Ett budskap som för någon som enbart förstår sig på bokstavliga budskap sannolikt kan vara skrämmande samt i hög grad likna ett hot. Men det kräver som sagt att man har en komplett oförståelse för underliggande meningar, samhällets faktiska styrkeförhållanden och det faktum att paroller ofta överdriver rätt kraftigt för att få fram en poäng.

BirgittaOhlsson
Birgitta Ohlssons upprörda inlägg på Facebook om de hemska, hemska banderollerna på 1:a maj.

Att hon reagerar på den andra bilden är än mer skrattretande. Detta då den föreställer en banderoll som sarkastiskt kommenterar just Birgitta Ohlssons vanvettiga klassificering av Syndikalistiska Ungdomsförbundet som ”våldsbejakande”. Den lyder kort och gott ”Våldsbejakande extremist? – Javisst!”. Ett budskap som är ytterst svårt att missförstå för alla som ens varit i närheten av att följa den senaste tidens debatt om Ohlssons initiativ att bekämpa just den typ av extermism som Ohlsson själv inte tycker om.

Det är intressant att Ohlssons upprördhet kommer dagen efter att polisen ytterligare en gång använt en bil för att köra rakt in i människor, och några dagar efter att domstol fastslagit att den kavallerichock vi tidigare nämnt här på bloggen, inte föregicks av ett våldsamt upplopp som polisen hävdat. Våld visar sig därmed ha helt olika tyngd beroende på vem som utövar det. I min naivitet så trodde ju jag att någon som hela tiden poängterar att hon faktiskt var demokratiminister, skulle se att det är milsvid skillnad på att poliser åter medvetet skadar människor, och faktiskt riskerar deras liv, och att ett gäng ungdomar uttrycker sig radikalt på banderoller. Eller det är kanske det hon ser, de ”våldsamma” banderolelrna är i Ohlssons värld ett oerhört mycket större hot mot demokratin är det våld som gång på gång utövas av polisen.

På samma sätt tider hon still när hennes tidigare regeringskollegor går ut och kräver kriminalisering av fattigdom, vilket är vad kravet på ”tiggeriförbud” rent tekniskt är. Med andra ord så accepterar hon att man öppnar upp för att fängsla och låsa in människor som är fattiga, men drar långsamt åt snaran runt friheten att yttra sig radikalt och slagkraftigt, om man riktar sitt budskap åt fel håll.

Redan 1908 förfasade sig högern om fanor och banderoller i 1:a majtågen.
Redan 1908 förfasade sig högern om fanor och banderoller i 1:a majtågen.

Det liberala hyckleriet når här oanade höjder. Polisiärt övervåld, där Sverige dessutom fått allvarlig internationell kritik för hanterandet av de efterföljande utredningarna, är ett av de allvarligaste hoten vad gäller människors förtroende för den parlamentariska staten och dess legitimitet. Om man, som jag är säker Birgitta Ohlsson gör, sätter likhettecken mellan den parlamentariska staten och demokrati, så torde det vara av yttersta vikt att bevara förtroendet för statens våldsmonopol, och göra sitt yttersta för att åtgärda minsta hot mot det förtroendet.

Men vi ska inte hyckla själva. Vi inser ju också att det faktiskt är skllnad på våld och våld, samt hot och hot. Avsändare, kontext och förmåga att sätta hotet i verket spelar en oerhörd roll när det kommer till bedömandet av våld och hot. Om en fyraåring värker ur sig ”Jag ska döda dig” under leken med en knallpulverpistol, så kanske man ska ta sig en funderare över var ungen lärt sig det sättet att uttrycka sig, men man blir knappast rädd för sitt liv. Om den som yttrar orden däremot är ett frustande 130 kilos anabolamonster med ett cricketträ i handen, så är det nog få som inte skulle känna sig hotade på riktigt. Orsaken är givetvis att fyraåringen dels inte kan sätta hotet i verket, dels att det är uppenbart att det inte är på allvar. På samma sätt är det när ett gäng ungdomar har en banderoll där de hotar att hänga alla chefer och när några av landets tyngsta och mest betydelsefulla politiker hotar att staffa alla som är så pass fattiga att de inte ser någon annan möjlighet än att tigga. När Beatrice Ask och Tomas Tobé i förlägningen hotar att låsa in alla tiggare, så menar de verkligen att de ska försöka genomföra hotet. De har dessutom en oroande stor möjlighet att sätta hotet i verket då de faktiskt är rätt tunga beslutsfattare, som beslutsfattare har de dessutom det offentligas hela våldsapparat tillgänglig. Några kids med en banderoll däremot, de har ingen stor våldsapparat, inget inflytande och menar med allra största sannolikhet inte allvar med sitt hot, utan uttrycker sig troligtvis så för att uppmärksamma den konflikt som faktiskt finns inneboende i lönearbete.

Vilket våld och vilket hot man reagerar på visar tydligt var man står, och vems ärenden man går. Om man väljer att fokusera på några ungdomars frasradikala banderoll samma dag som det brinner i en flyktingförläggning, dagen efter polisen skickat ungdomar till sjukhuset efter att åter med berått mod kört in i en folkmassa, några dagar efter att det bränts upp husvagnar för romer och polisen blivit påkomna med att hitta på våldsamma upplopp för att få rida ner antifascister, om man då väljer att fokusera på den banderollen så har man ganska tydligt visat att det är skillnad på våld och våld, och våldet underifrån är det farliga våldet för någon som tar den ståndpunkten.

Uppdatering:
Det har visat sig att den bild som föreställer banderollen med snaran är från 2011. Birgitta Ohlsson har alltså försökt sig på den fina finten att få folk att tro att den bild som hon tydligen använt för att ursäkta sin teori om SUFs ”våldsextermism”, var tagen igår för att få gråta ut om den replik mot henne SUF faktiskt levererade på en banderoll igår.

1 Kommentar

  1. Dessutom så spreds den hopklippta bilden från kvällstidningsjournalisten Niklas Svensson. Bilden från 2011 som han visste var en gammal bild, för han hade tio månader innan lagt upp den på sin instagram. Det är anmärkningsvärt när människor som sitter på makten att skriva exakt vad de vill och sprida det till hela svenska folket, använder sin makt att på detta sätt ge sej på ungdomar i ett ungdomsförbund, vars enda sätt att påverka opinionsbildningen, är med ett budskap på en banderoll. Ett budskap som dessutom skall tolkas bildligen. Att inte folk bryr sej mer i hur en del journalister agerar är för mej en gåta. Det kändes nästan korrupt att göra på det sättet. Att någon som dessutom är vuxen, i nåt slags maktställning insinuerar saker mot unga ej vuxna människor. Det är maktmissbruk. Att dessutom publicera denna ihopklippta bild i anslutning till 1a maj, utan att informera att en av bilderna är en gammal bild, är dessutom medvetet. En journalist vet att en bild säjer tusen ord, och att förneka till att man känner till den psykologiska påverkan med en bild om man är journalist och låtsas som att man inte fattar hur bilden verkar när man publicerar den så pass nära 1a maj, ja då ljuger man. Så det var ett jävligt lågt sätt av journalisten och sen de politiker som hakade på, och politikerna källgranskar nog inte vad journalister lämnar ifrån sej. Lågt gjort också att använda den manipulerade bilden i sin egen kampanj och för att marknadsföra sin egen politik. Vill påpeka att jag själv inte är suf, så detta är inte ett försvarstal, utan jag är en vuxen människa som såg det nedriga i beteendet hos kvällstidningsjournalisten och somliga politiker.

Kommentera