En bild som initialt kan ge ett nostalgiskt skimmer, men som i praktiken avbildar djupa klassklyftor.
En bild som initialt kan ge ett nostalgiskt skimmer, men som i praktiken avbildar djupa klassklyftor.

Som Stockholmare och användare av Facebook så faller det sig tämligen naturligt för någon som undertecknad att även följa grupper som exempelvis Det Gamla Stockholm. Grupper där man postar bilder från förr och sedan i gemytlig ton diskuterar bilderna och de associationer de ger. Med jämna mellanrum dyker det upp ståndpunkter om att det var så mycket bättre förr. För det mesta handlar det givetvis enbart om en estetisk ståndpunkt, där man i grund och botten sörjer att Norrmalmsregleringen blev ett stort misslyckande då man ännu inte kunde förutse de negativa konsekvenser omdaningen av city skulle komma att få.

Men det dyker också upp nostalgiska drömmanden om ett Stockholm där det man sörjer i grund och botten var ett resultat av ett hårt klassamhälle. Ett foto på skoputsare renderade exempelvis kommentarer om hur bra det var med dessa underbetalda sysslor. Sysslor som fanns enbart som ett resultat av de sanslösa inkomstklyftorna, för ytterst få skulle kunna tänka sig att betala vad det egentligen skulle kosta att få sina skor handputsade om det skulle vara riktiga löner och vettig arbetsmiljö för den som utför arbetet.

Det som, slutligen fick eder skribent att sätta sig ner och författa den har texten var dock ett foto på den gamla Katarinahissen runt sekelskiftet, ett foto som åtföljdes av en kommentar om att gamla, gamla Slussen var att föredra framför de förvirrade planer för området som nu föreligger. Det var ingen konstig kommentar, då den var helt och hållet inriktad på de estetiska och visuella lösningar som fanns under sekelskiftet. Men det drog trots det igång de små grå cellerna, och de gjorde omedelbart små krumbukter och problematiserade alldeles i onödan, kan man tycka.

Katarinahissen vid sekelskiftet.
Katarinahissen vid sekelskiftet.

Slussen anno dazumal var liksom idag inte ett ställe man i första hand hade som resmål, utan var på samma sätt som idag en plats man passerade på väg någon annastans. De som i första hand passerade Slussen var Stockholms arbetarklassbefolkning som var på väg till eller från sina arbeten, om de hade något. Det var pigor och bodknoddar på väg till de norra stadsdelerna, det var daglönare på väg till Stadsgården eller Skeppsbron och en rad andra underbetalda. Till saken hör också att den befolkning vi talar om vid den här tiden också led av stora problem med alkoholmissbruk, så bland dem sm inte var på väg till arbete så var det många som helt enkelt var ute efter en sup. Kanske på Pelikan som då låg nere vid Slussen.

Men oberoende detta så hade den som postade bild och kommentar om Slussen en poäng. Katarinahissen, Katarinavägen och hela Slussenområdet var förbaskat mycket snyggare än idag. Stadsplaneringen var bättre anpassad efter promenerande människor. Bostäder och verksamheter var blandade på ett sätt som gjorde att man inte fick döda platser. De av alla partier så omtalade småföretagarna var betydligt vanligare än idag och servade i hög grad dem som bodde i närheten och var inte beroende av kunder från andra sidan Stockholm eller kranskommunerna. De flesta bodde och arbetade så pass nära att pendling till fots eller cykel var det smidigaste, vilket också bidrog till att det var mycket vanligare att man kände dem som rörde sig i kvarteret och man inte kände samma alienation som idag. Närheten gjorde också att behovet av långa persontransporter, med bil eller kollektivtrafik, var betydligt lägre vilket i sin tur gjorde att behovet av överfulla motorleder genom citykärnan var ickeexisterande.

Den här bilden från Bäcklunds Herrekipering visar på den typ av butiker vi skulle vilja se mer av. Snygga kläder, intim miljö och personlig service.
Den här bilden från Bäcklunds Herrekipering visar på den typ av butiker vi skulle vilja se mer av. Snygga kläder, intim miljö och personlig service.

Den här insikten om att det finns bra och dåliga sidor med i princip alla tidsepoker ligger också till stor del till grund för Punschverandan. För är det något man kan anklaga oss för så är det ju just att framställa genom historien tidigare förekommande företeelser i en nostalgisk dager. Men det torde vara en bättre beskrivning av oss att kalla oss anakronister, än nostalgiker. Då vi förfäktar att ta det bästa ur varje epok och matcha till något som är bättre, och snyggare, än både igår och idag. Vi vill ha dagens forskningsläge, det sena 30-talets syndikaliströrelse, 70-talets sociala skyddsnät(med dagens forskningsläge som bas), 1900-talets första halvas mode och sekelskiftets och det sena 1800-talets arkitektur. Vi vill ha dagens billiga informationsteknik, dagens matpriser, men till 60-talets kvalité och 30-talets personliga service. Men det viktigaste av allt är att vi vill att alla ska ha tillgång till det.

Vi är fullständigt medvetna om att det vi vill göra kan betraktas som att plocka russinen ur kakan. Men se det hellre som att plocka isär en rad maskiner som fungerar halvdant och av delarna bygga en maskin som fungerar i det närmaste felfritt.

För det vi vill med det här blandandet av historiska pusselbitar är att visa på att något annat är möjligt, för de senaste decennierna har utvecklingen i mångt och mycket gått åt fel håll, även om det finns områden som får betraktas som undantag. Vi saknar idag en bild av vad vi vill nå, och utan den bilden så är det svårt att få fart på en utveckling mot det bättre. Så att se bakåt och se vad som fungerat bra ser vi helt enkelt som en uppmaning att ta ett steg tillbaka för att välja den andra vägen vid det vägskäl där vi i den aktuella frågan valde fel förra gången.

I dagsläget står vi dock i hög grad och stampar, om det inte är så illa att vi backar. Men vi backar från en position som generationerna innan oss kämpat sig till. En position som gör att när vi backar, så är det fortfarande en bra bit kvar till dess det är fullt så illa som det var innan arbetarrörelsen förde hela samhället framåt. Men att utvecklingen idag i hög grad gör det vi talar om, att man annammar företeelser från tidigare epoker, men väljer helt galna företeelser som pigor och vetenskapsfientligt, nationalistiskt flummande, gör att vi ändå får falla tillbaka på vårt bittra motto.

”Det var inte bättre förr, men det är värre nu”.

INGA KOMMENTARER

Kommentera