Påskkravallerna1943_1
Polisen skyddar nazisterna i SSS och SO vid Påskkravallerna i Uppsala 1943. Då hette det att antifascister kastat tusentalts gatstenar mot polis och nazister – vid Uppsala Högar…

Den här gången kom de inte undan. Malmöpolisen, som egentligen förtjänar ett helt eget kapitel i boken om övergrepp utförda av lagens väktare, bet av lite för stor tugga när de drog till med några grova lögner för att försvara sitt fullständigt barocka beteende i lördags. En rad journalister från ett flertal håll började fatta misstannke och inledde en granskning av allt existerande foto- och filmmaterial, de tog sig iväg till platsen för kavallerichocken och de kontaktade ansvariga för ambulans och sjukhus.

Det hela måste dock ses som ett undantag, inte att vår ordningsmakt far med osanning, utan att representanter för tredje statsmakten verkligen tar sig tid att kontrollera de uppgifter som konstaplarna kommer med i sina yttranden. Det finns en djupt rotad naivitet i rapporteringen hos våra största mediakanaler. När situationer som den i lördags uppstår, att det skett någon form av sammandrabbning där polisen varit inblandad och tagit till våld, så behandlas polisens uppgifter i det närmaste alltid som ett neutralt utlåtande av objektva fakta. Problemet är att så fort polisen tar till våld i större utsträckning så är de part i målet. Så fort våld används finns nämligen frågan om det var befogat samt om de använt för mycket våld. Det gör att polisen inte, från det att de lyft handen för att använda våld, längre kan betraktas som annat än part i målen med eventuellt syfte att förvränga bilden av verkligheten.

Göteborgskravallerna är nog den händelse som de flesta tänker på när man talar om att polisen ljugit och hittat på, med bland annat en avslöjad manipulerad film som bevisning står de rättegångarna som en fyrbåk av mygel och bedrägeri i rättsstatens historia. Detta då rätten i det närmaste genomgående trodde på de mest barocka berättelser från de uniformerade vittnena. Att en polis skulle kunna ljuga fanns inte med i rättens bedömning av det som lades fram. Att åklagaren som fick polisernas brott på sitt bord i ett tidigt skede förklarade att det inte skulle gå att föra några poliser till åtal, då just poliskårens vägran att delta i utredningarna ledde till att knappast någon av de misstänkta poliserna gick att identifiera, då man redan då använde sig av praktiken att dölja sitt tjänstgöringsnummer som tydligt ska synas på hjälmen, spelade inte in i bedömningen av polisens trovärdighet. Förfarandet med att dölja tjänstgöringsnumret är trots allt i praktiken att jämföra med att demonstranter bryter mot det omdiskuterade maskeringsförbudet. Här i efterdyningarna av Göteborgskravallerna ville polisen i första hand dölja att det var de som, på samma sätt som i Malmö i helgen, var den part som inledde våldsamheterna. De gigantiska kravaller som böljade över Avenyn var resultatet av att polisen stormat en fredlig demonstration, som dock var förberedd som en följd av polisens tidigare befängda attack och belägring av Hvitfeldtska Gymnasiet. Hur våldsamheterna som ledde till skottlossningen i samband med Reclaim The Streets också de låg helt på polisen var man knappast heller så sugen på att det skulle framkomma, eller hur många skott som avlossats rakt in mot en folkmassa. Polisen hade många skäl att ljuga.

Men ur det perspektivet är knappast kravallerna i Göteborg 2001 unika. Dödsskjutningen som utlöste förra sommarens kravaller i Husby och en rad andra förorter omgavs också den av ett tätt nät av lögner och bedrägligt beteende från ordningsmaktens sida, något som i minst lika hög grad som själva dödsskjutningen blev den utlösande faktorn till de påföljande upploppen. Här handlade det förstsåss om att dödsskjutningen sannolikt var att betrakta som grovt övervåld, på gränsen till dråp. men säkra kan vi inte vara, för det nät av lögner som vävts av polisen gör det svårt att veta vad som egentligen hände.

TyskPolis
Bara för att det inte gått så här långt, så betyder det inte att polisen inte har en agenda.

Ett annat uppmärksammat tillfälle var när polisen i samband med Salemmarschen 2008, i strid med alla möjliga förordningar och lagar, stängde in stora grupper antifascister i ett pendeltåg och sprutade in peppar- och tårgas i vagnarna. Inledningsvis nekade man helt, men var tvungen att backa och påstå att det var befogat att gasa instängda människor, där framförallt gråhåriga pensionärer uppmärksammades i media. Att man utan vidare den dagen också avvisade en buss norrmän i strid med gällande mellanstatliga avtal, var även det ifrågasatt. Lögnerna var dock inte lika bisarra vid den avvisningen som när polisen, i samband med att VAM höll möte i Göteborg 1993, avvisade en buss danska antifascistiska aktivister och stolt i media visade upp en 12-kilosbomb de hittat på bussen! Eller ja, de flesta av oss som såg bilderna tyckte bomben var misstänkt lik ett bussbatteri.

Anekdoterna skulle kunna bli hur många som helst, men mönstret är det samma. Har polisen använt våld eller andra tvångsmetoder kan man inte längre se dem som annat än part i målet, och behandla deras uppgifter därefter. Då gärna med deras historia av att avvika från sanningen i bakhuvudet. När händelser som de i Malmö i helgen kommer upp på dagordningen måste man förstå att polisen inte gärna vill ta på sig skulden. Tvärt om drar de oftast igång en vältränad PR-maskin med extremt tolkningsföreträde för att flytta fokus från polisens övergrepp till dem som blivit utsatta för övergreppen. Man förminskar och bagatelliserar metoderna som polisen själva använt och målar samtidigt upp en bild av dem som utsattes för polisens våld som avhumaniserade våldsverkare med mord i blick. Under den senaste tiden har också lagstiftningen om våldsamt upplopp använts av polisens talesmän för att ursäkta att man misshandlat människor som faktiskt inte gjort något ont alls. Man pekar på den nyligen etablerade tolkningen att alla som är i en folkmassa som kan misstänkas vara del av ett våldsamt upplopp är att betrakta som skyldiga, och därför är det berättigat att använda våld mot dem. En tolkning som ligger nära den mobb av liberala och konservativa tyckare som helt tappar konceptet när media kablar ut polisens version av skeendena. De får för sig att polisens roll inte bara är att upprätthålla ordningen, utan att polisen på något konstigt sätt fått en straffande funktion. Utan vidare uttrycks de mest absurda åsikter om att det är rätt att polisen likt Judge Dredd ingriper och, gärna våldsamt, straffar helt utan rättegång.

Undetecknad vågar påstå att det finns ett samband mellan pressens naivitet och tyckarskarans blodtörstighet. För om man hela tiden rapporterar polisens bild av onda antifascister som kastar bomber och granater runt sig, så blir människors verklighetsbild därefter. Människor som enbart läser medias raportering får en bild av polisens agerande vid situationer som kravaller, där polisen med aldrig svikande omdöme likt en kavalleritropp i en western med John Wayne rider in och räddar den oskyldige läsaren från den annalkande fara som de hemska element polisen slog ner utgör. Att situationen i verkligheten varit en helt annan, och oerhört ofta är en helt annan, spelar i det läget ingen roll. Slaget om verklighetsbilden har polisen redan vunnit i och med att media ställer sig helt okritiska till deras utsagor.

Att media den här gången avslöjat polisen med byxorna nere är bra, men väldigt sent. Polisens aktiva arbete med att utmåla gruper av människor som av en eller annan anledning inte behagar polisen, må det vara antifascister, förortsungar eller fotbollssupportrar, som annalkande horder av plundrande orcher och uruk-hai har redan lett till att uppfattningen är etablerad. Inte ens med så tydliga bild- och filmbevis som i lördags blev det i det allmänna medvetandet tydligt vem som bar skulden till att unga människor med allvarliga skador skickades till sjukhus.

Det här är allvarligt. Frågan är vem som bär skulden och vem man kan trycka på för att det ska ske en förändring. Givetvis vore den självklara önskan att polisen ändrade sitt beteende och rakryggat tog ansvar när de gått för långt, men det vore naivt att tro att polisen utan vidare skulle ändra sig. Kårandan är på tok för djupt rotad. Då är det press och läsare kvar. Bägge är svåra att nå, och bägge har sina egna problem när det gäller att genomskåda polisens lögner. Pressen har länge dragits med nedskärningar och krav på snabba nyheter. Att varje gång kontrollera om polisen ljuger på ett adekvat sätt blir kostsamt och tidskrävande, så man väljer att se åt andra hållet och trycka polisens version för att det helt enkelt är enklast. Läsaren å andra sidan har problemet att när nyheten når denne så har nyheten redan passerat en rad filter vilket gör det svårt att bedöma sanningshalt. Både polis och press har lagt till sitt filter för att nå önskad effekt, det krävs en uppmärksam och skärpt läsare för att genomskåda de konstigheter som av olika skäl rapporteras. Men slutligen landar vi ändå där, med en ärlig önskan och uppmaning till press och läsare att tänka efter en gång extra varje gång det dyker upp ett uttalande från polisen. Att med sedvanligt källkritiskt öga särskåda polisens uttalande och se om det kan finnas skäl för dem att vinkla, dölja, lägga till eller rent ut ljuga. Då kanske vi långsamt kan demontera den monsterbild som målats upp av oss alla som är del i folksamlingar. Oberoende om det är din son nere på torget, din dotter i fotbollspubliken eller du själv i demonstrationen mot fascism. För det är trots allt så det ligger till. De folkmassor som av polisen utmålas som ett annalkande hot av kaos och upplösning utgörs av oss, det är vi alla som bor här i landet som av olika skäl en dag kan stå i den där folkmassan som polisen får fnatt på och attackerar.

INGA KOMMENTARER

Kommentera