Tikibar
En traditionell tiki-bar enligt konstens alla regler.

Vad passar bättre under nuvarande stekheta omstädigheter än en lång och sval drink innehållande mycket fruktsafter? Gärna till lagom tillbakalutade toner av Yngve Stoors Hawaii-kvintett. Tikin är ju sedan några år åter i ropet och bartenders i de hippa kvarteren tävlar om mest nyskapande tiki-drink.

Enligt förståsigpåare, som exempelvis textförfattare på det interaktiva uppslagsverket Wikipedia, får tiki-kulturen sitt avstamp 1934 när en före detta s.m.s. bootlegger öppnade Don’s Beachcomber Cafe i Hollywood. Långt tidigare fanns dock en vurm för söderhavets lockelser och ovan nämnde Yngve Stoors Hawaii-kvintett såg till exempel dagens ljus redan sex år innan cafét i Hollywood öppnade sina portar. Men den första tiki-vågen fick i alla fall moment i mitten på 30-talet.

Tiki i den form vi känner den idag är helt och hållet en kommersiell produkt som konstruerats av några krögare i Kalifornien. Don Beach var en av dem, men den mest kände kom att bli Victor Bergeron, men känd under sitt nome de plume Trader Vic. Trader Vic’s, som hans restaurang hette, kom att bli en av de allra första konceptkedjorna att öppna restauranger med samma tema på flera olika platser runt om i världen.

Soderhavstoner
Omslaget till ett häfte notblad av Yngve Stoor

Mellankrigstiden må ha varit tikins ungdom, men storhetstiden infann sig efter Andra Världskriget. USA hade plötsligt en generation med engna minnen från söderhavet, kanske inte så trevliga minnen, men ändock minnen. Denna generation fick också tillgång till det välstånd som kom den amerikanska medelklassen till del. De kunde konsumera och det ytliga och sorglösa med tikin var precis vad 50- och 60-talet behövde.

Då tikin genomgående är ett påhitt så kan man inte säga att det finns en ”riktig” bakgrund i form av riktiga arkitektoniska, symboliska eller andra kuturella förebilder. Namnet Tiki kommer förvisso från en gud som stammar från söderhavet och då fyller funktionen som den ursprungliga människan. Trader Vic använde en maorisk träskulptur av Tiki på omslaget till en meny i sin restaurang. Ett bildspråk som redan petats på hos de söderhavsvurmande krögarna då de redan sen tidigare använt sig av bland annat träskulpturer från polynesien för att skapa den eftersträvade söderhavskänslan i sina etablissemang.

De två arketyper som användes som förebild var dels den kvarlämnade och lyckliga sjömannen som framlevde sina dagar i en hydda på stranden på någon söderhavsö, the beachcomber, dels var det handelsmannen som bytte och handlade med de lättklädda och primitiva söderhavsborna, the trader. När man skapade de första tiki-barerna, som då gick under namnet polynesiska restauranger, ville man eftersträva känslan av att vara antingen hemma hos beachcombern i hans hydda, eller hos tradern i hans handelsbod. Man använde sig av bambu och rotting för att skapa en ”primitiv” känsla, man slängde in maritima föremål för att skapa känslan av att det var byggt av drivved och man försökte dölja allt vad betong, glas och stål hette.

Tikimeny
En traditionell meny för tiki-drinkar från ”Cannibal Room”. Här ses bl.a. en stor variation på de s.k. tikimuggarna.

Nästa steg var menyerna. Maten skulle vara exotisk, och det mest exotiska en amerikan visste i matväg var kinesisk mat. Så de flesta restaurangerna serverade kinesisk mat, men slängde i lite ananas och kallade maten Hawaii. Mycket på samma sätt som allt möjligt i det sveksa köket kallades Hawaii under 70-talet genom att man hällde i lite ananas. Att maten var en genoskinlig bluff som säkert till och med gästerna genomskådade spelade dock mindre roll. De första tikibarerna dök nämligen upp strax efter att förbudstiden tagit slut, vilket gjorde att det var drycken man gick på lokal för att komma åt, inte maten.

Direkt efter förbudstiden fanns det väldigt god tillgång till billig rom. Rom var ju lite exotiskt i och med sin karibiska koppling, så dessa kreativa ”traders” och ”beachcombers” blandade ihop långa och fruktiga drinkar. För att få dem ”mer söderhavsaktiga” så använde de tidigare oanade mängder och varianter av juicer och sockerlag. De smaksatte sockerlagen, använde juice från tidigare oprövade frukter och bär, som givetvis ananas, och ur det kom klassiska tiki-drinkar som Mai-Tai och Zombie. Just Mai-Tai bråkas det om än i denna dag angående vem som kom på. två alternativ finns, och det är givetvis Dan Beach och Trader Vic. Vem som verkligen var först lär vi aldrig få reda på.

För att få den där primitiva känslan så lämnade man de traditionella glasen till drinkarna och införde det som idag kallas tiki-muggen. Tikimuggen, som i sig sannolikt är den västerländska kulturens mest vulgära men ändå lyckade påfund, utformades för att se både primitiv och exotisk ut. Den utformades som en polynesisk träfigur, en döskalle, en kokosnöt, en lättklädd söderhavsmö eller som en ananas, konstigt vore väl annars. I och med en rad nya tillverkningstekniker och framstegen inom den amerikanska industrin gick muggarna att göra oerhört billiga, vilket ledde till att i priset för drinken ingick ofta muggen som då gästen kunde ta med sig hem, givetvis med reklam för den aktuella baren på ett lagom synligt ställe. Något som gör att de idag är eftertraktade samlarföremål.

Tiki_bar
Stora och sannolikt fruktiga drinkar har här serverats av den blomprydda bartendern.

Men tikins stora genombrott kommer först när den bryter sig loss från restaurangvärlden och sipprar ut i det övriga amerikanska samhället. när bowlinghallar, hotell, bilhanldare och folks hem börjar fyllas med tikiaccessoarer under början av 60-talet måste det nog ändå betraktas som att tikin når sin höjdpunkt. Men under andra halvan av 60-talet imploderar alltihop. En ny generation tonåringar växer upp, de bryter helt med sin föräldrageneration, och med det slängs också tikin på sophögen. Att det exotiska med fjärran östern helt försvinner i det amerikanska medvetandet i och med katastrofen Vietnamkriget gör inte läget för tikin bättre och under 80-talet finns knappt några spår av detta jättemode som exploderade bara 20 år tidigare.

Som gentleman kan man betrakta tikin med viss skepsis. Det är trots allt höjden av vulgaritet, samtidigt som de år som passerat sedan dess period av zenit ger ett visst förlåtande töcken åt det hela. Generellt kan väl sägas att tiki-drinkarna trots allt är utsökta en dag som denna. En välplacerad tiki-bar är varma sommardagar ett ypperligt tillfälle att dagtid lufta linnekostymen och kvällstid dra på sig den gräddvita smokingkavajen. För även om en hawaiiskjorta idag är en snygg accessoar för män i nedre medelåldern som inte vill släppa sin ungdoms rockigare toner, så är den inte ett lämpligt plagg om man vill uppnå den flärd som bara kan omge en gentleman. Så nöj er med tiki-muggen och dess innehåll, låt heta vax från Yngve Stoor strömma från grammofonen, men gå icke för långt!

Liknande artiklar

1 1649

0 1026

INGA KOMMENTARER

Kommentera