Hvar8_Tsarbesöket2
Hvar 8e Dags redogörelse för Tsarbesöket

För sisådär ett år sedan lovade undertecknad i samband med återpubliceringen av det lilla häfte som skrevs i samband med 100-årsminnet av Wångska attentatet att vi skulle komma med en uppföljning och fördjupning i ämnet. Vi är ännu inte klara med vår undersökning och det är fortfarande många stenar kvar att vända på, men en liten bit ytterligare har vi kommit. Det är dessa halvväga fynd vi nu tänkte redogöra för så här på 105-årsminnet av den blodiga affären i Kungsträdgården.

Det Wångska attentatet

Det Wångska attentatet är omtalat då det är ett av få exempel på den metod som kallats Handlingens Propaganda vi sett här i landet. Det är dock inte det enda exemplet, som vissa vill göra gällande, det är inte heller det ena av två där Amaltheabombningen ses som det andra, som andra vill göra gällande. Amalthea sprängdes som ett led i en facklig konflikt och var icke att se som tillhörande Handlingens Propagandas strategi.

Det vi faktiskt vet om själva attentatet är mindre än man kan tro, detta då uppgifterna i den samtida pressen går isär. Det som säkerställts är att Generalmajor Otto Ludwig Beckman och Kommendör P. Dahlgren klockan kvart över tolv på natten mellan den 26 och 27 juni 1909 befann sig i Kungsträdgården någonstans i närheten av Arsenalsgatan. Där blir de beskjutna av den 22-årige anarkisten Hjalmar Wång. Beckman blir dödligt sårad i lungan. Ytterligare skott avfyras och en förbipasserande Fältskär Hj. Levander, som går på Arsenalsgatan, blir träffad i höften. Av någon anledning tycker pressen det dessutom är viktigt att nämna att fältskären bor på Sibyllegatan. Wång skjuter sedan sig själv och avlider på Serafimerlasarettet under förmiddagen den 27 av skadorna. Beckman körs av en föbipasserande automobil till Serafimerlasarettet men han är redan vid framkomsten död.

Det är allt vi vet om själva attentatet, sen börjar uppgifterna gå isär.

Hvar8_TsarensJakt
Tsarens jakt Standrad på redden i Stockholm

Om kontexten vet vi dock lite mer. Samma dag som de två militärerna tar sin promenad i Kungsträdgården så har den ryska Tsar Nikolaj II anlänt på storstilat statsbesök. Officiellt är det som en hedersbetygelse som en följd av giftemålet mellan Prins Wilhelm av Sverige och Tsar Alexander IIs barnbarn Maria Pavlovna av Ryssland året innan. Kejsarparet anlände under dagen till logårdstrappan där festligheter med bankett på slottet tog vid efter sedvanlig kortege genom staden och en stunds avkoppling för Tsarparet. Kejsarparet var dock, trots eftermiddagens avkoppling, trötta och drog sig tillbaks till sin jakt Standard för att sova vid ett relativt tidigt klockslag.

Tsarens besök hade föregåtts av ett idogt arbete hos den svenska detektivpolisen för att se till att inget olyckligt skulle hända Tsaren under hans besök. Det var framförallt den stora grupp exil-ryska revolutionärer som vistades i Stockholm som man oroade sig över. Under den här perioden fanns det mellan 400 och 500 ryska flyktingar i landet, de flesta i Stockholm med omnejd. De var ständigt påpassade av detektivpolisen och hade bland annat anälningsplikt en gång i veckan hos nämnda poliser.

Hvar8_TsarbesöketVasaorden
Vasaorden lägger till vid logårdstrappan med Kejsar- och Kungapar

Detektivpolisen hade fått upp ögonen för en grupp ryssar som under en period gått misstänkt ofta på de publika visningarna på slottet. En kort tid innan statsbesöket genomförde man razzior mot en stor del av exilryssarna i staden. Fredagen den 25 juni slog man till mot gruppen som setts på slottet och låste in åtta personer för säkerhets skull. Bland deras tillhörigheter hittades bland annat porträtt av Amaltheamännen Anton Nilsson och Algot Rosberg, något som ansågs synnerligen suspekt. En av de inlåsta var Hjalmar Wångs rumskamrat Paul Pruss. Gripandet av de åtta gjordes dock i all tysthet, och vid tiden för tsarbesöket pekar allt åt att deras vänner och anhöriga inte visste att de var inlåsta, utan många misstänkte tvärt om att de av en eller annan anledning sjappat. Fortfarande den 2 juli uppfattade pressen det som att de gripna inte fanns i fängsligt förvar, utan var försvunna.

Den svenska detektivpolisen hade dessutom nära kontakt med sin ryska motsvarighet. Bland annat så genomfördes ett uppmärksammat gripande fredagen den 25. Två synnerligen välväxta och välskräddade ryska herrar ankom till skeppsbron med fartyget Oihonna från St. Petersburg. När de klev iland så identifierades de av en rysk detektiv som signalerade till sina svenska kollegor. När de två ryssarna tog en taxameterdroska slängde sig de två svenska detektiverna i en annan och bad denna på riktigt hollywoodmanér att ”följa den där droskan”. När den efterföljande droskan satt igång kastar sig den ryska agenten upp i nämnda droska i farten, och jakten tar vid. Tidningarna meddelar inte exakt hur gripandet av de två misstänkta ryssarna går till, men de låter göra gällande att det hade med Tsarens säkerhet att göra.

CarlLindhagen
Borgmästare Carl Lindhagen

I samband med statsbesöket blåser ytterligare en skandal upp. Stockholms borgmästare, socialisten Carl Lindhagen, går ut och förbjuder flaggning för Tsaren på rådhuset och andra officiella byggnader, då Tsaren och det ryska imperiet inte på något sätt är okontroversiella. Lindhagens beslut övertrumfades dock av ett magistratssammanträde där han röstades ner, och när det till slut var dags så flaggades det för fullt på Stockholms gator och torg. Men en sur följetång av insändare om Lindhagens tilltag följer i stockholmspressen.

Kvällen den 25 juni hölls också ett apellmöte mot tsarbesöket av Stockholms Arbetarekommun där bland andra Hjalmar Branting högljutt protesterade mot det opassande besöket.

Så ser alltså kontexten runt skotten i Kungsträdgården ut. Ett kontroversiellt statsbesök där vänner till attentatorn redan låsts in av detektivpolisen.

Det är när det gäller det exakta händelseförloppet den 26e som uppgifterna går isär. Om vi börjar med den skjutne och hans sällskap. Generalmajor Beckman hade med en rad andra militära högdjur varit på banketten på slottet. När den avslutades tidigare än de tänkt sig så bestämmer sig några av dem att rumla vidare. Åtminstone Generalmajor Beckman, Kommendör Dahlgren och en Kommendörkapten Hermelin bestämmer sig för att gå på Grand Hôtel. Enligt vissa vittnesmål verkar de ha varit en betydligt större grupp, som inte bara bestod av militära dignitärer utan även av damsällskap. Dock utelämnas det helt av Dahlgrens senare vittnesmål i pressen. Runt midnatt bryter sällskapet upp från Grand och åtminstone Hermelin lämnar Beckman och Dahlgren. Enligt de första rapporterna som media får från detektivpolisen är det en grupp med de båda militärerna och några damer, samt eventuellt några till, som rör sig genom Kungsträdgården när skotten brinner av. Dahlgren vill dock i de senare vittnesmålen till media göra gällande att det bara var han och Beckman som var på väg hem. Ytterligare förvirring råder om exakt var i Kungsträdgården allt sker. Det mesta pekar på att Beckman och Dahlgren befinner sig i allén längs med Kungsträdgårdsgatan när de stöter på Wång. Men tidiga vittnesmål gör gällande att de sneddat över Karl XIIs torg och efter det utbryter skottlossningen, detta sätter dock myror i huvudet på den som har ett hum om Stockholms geografi i allmänhet, och Kungsträdgårdens geografi i synnerhet. Varför skulle man behöva snedda över Karl XIIs torg om man går från Grand Hôtel och slutar vid Kungsträdgårdsgatan? Om de nu faktiskt var vid Kungsträdgårdsgatan. Dahlgrens version gör gällande att han och Beckman ensamma och i tystnad går från Grand till hörnet vid Palmeska Huset, där diskuterar de om de ska gå under lindarna i Kungsträdgården eller längs trottoaren på Kungsträdgårdsgatan. Beckman ska ha förespråkat en promenad under träden och vinner diskussionen. Enligt Dahlgren hinner de knappt ta några steg i allén innan Wång skjuter Beckman i ryggen. Sedan följer en rent fantastisk historia om hur Dahlgren likt en superhjälte slänger sig undan de två följande skotten som avfyras av Wång, mot Dahlgren, innan han skjuter sig själv med två skott varav minst ett i huvudet. Dahlgren hinner dessutom, enligt egen utsago, titta till Beckmans skada innan han slänger sig undan de vinande kulorna. När skottlossningen är över transporteras Beckman med bil som stannat av oljudet till Serafimerlasarettet, där han konstateras vara död.

PENTAX Image
Hjalmar Wång

Det som gör att alla bitar inte passar in är givetvis den lite väl tillrättalagda historien från Dahlgren. Hans egen heroiska insats är rent ut sagt löjeväckande, men kan nog ses i skenet av en hög militärs självbild. Frågan om hur många de var i sällskap är intressantare och kan inte beläggas med annat än att vi ger oss hän till spekulationer. Det mesta lutar åt att Dahlgren helt enkelt inte talar sanning om att de faktiskt hade sällskap. Det mest troliga är väl att det faktum att Beckman var gift med sex barn var en komplicerande detalj i det hela. Att spankulera runt med främmande damer mitt i stockholmsnatten var väl inte det tjusigaste man kunde göra när man hade en fru som satt hemma och väntade. Beckman verkar dessutom ha haft lite av ett rykte som vänstrande. C.J. Björklund kommer nämligen in på ämnet i sina memoarer och nämner där att ett tidigt rykte efter skotten gör gällande att Wång inte alls sköt av politiska skäl, utan av personliga. Wång skulle nämligen enligt detta rykte vara ett oäkta och förskjutet barn till Beckman. Enligt ryktet skulle han helt enkelt hata sin biologiska fader eftersom han lämnat honom vind för våg. För att stärka tesen hänvisar Björklund till Wångs och Beckmans porträttlikhet, något i alla fall undertecknad har svårt att se. Men det är såpass mycket som pekar på politiska motiv att ryktet om den försmådde sonen kan läggas därhän. Däremot pekar det på att Beckman kan ha haft rykte som kvinnokarl, något som kan ge en förklaring till det decimerade sällskapet, samt eventuellt också den något udda väg som andra än Dahlgren uppgett, den vägen över Karl XIIs torg.

De flesta uppgifter tyder på att Beckman blir skjuten i ryggen. Det finns förvisso skribenter som hävdar att Beckman och Dahlgren mötte Wång, men det får nog mest ses som en missuppfattning av skribenter som tolkat skeendet genom flera på varandra följande källor. Hur de följande skotten avlossas finns det några små frågetecken om. Eller rättare sagt om det andra skottet var ämnat för Dahlgren eller Beckman, samt om det fjärde skottet gick mot Dahlgren eller var riktat mot Wång själv. Det verkar råda total samstämmighet om att det första skottet träffar Beckman i ryggen och skadar hans lunga dödligt. Det skjuts två skott mot Dahlgren och det sista skottet avlossar Wång mot sitt eget huvud. Det råder också samstämmighet om att det skjuts fem skott. Det är turordningen på det femte skottet som är lite förvirrat, om än underordnat. Vissa vittnen gör gällande att det sköts mot Beckman direkt efter det första skottet och endast en kula avlossades av Wång mot honom själv. Andra gör gällande att endast en kula avlossas mot Beckman och Wång slutligen skjuter sig själv med två skott. C.J. Björklund hävdar att två kulor hittats i Wång, en i Beckman, en i den olycklige fältskär Levander och ytterligare en i en tidningspacke där det hamnat efter att först ha passerat kolportörens rock-krage! Exakt i vilken ordning Wång avlossat skott och mot vem är dock av underordnad vikt. Att han däremot avlossat fem skott verkar de flesta ense om. Något som kom att ställa till det då det redan efter en dryg vecka visar sig att revolvern som användes hade fem kammare, men det var en oavlossad patron i en av kammrarna! Uppgifterna sprider sig i media i början av juli och även Björklund pekar på det mystiska med den extra kulan.

När det gäller den olycklige fältskärn Levander, bodene på Sibyllegatan 6, som blir träffad i höften så går även här uppgifterna isär. Enligt vissa uppgifter är skadan endast ytlig och han får hjälp hem till Sibyllegatan där han plåstrar om sig själv. Andra uppgiftslämnare vet att berätta att även han transporteras med förbipasserande bil till Serafimerlasarettet och är såpass illa tilltygad att operation under måndagen den 28 måste genomföras. Det mest sannolika verkar dock vara att han körs till lasarettet då det är en version som återkommer.

Trots att det knappast är rusningstid och bilismen inte på långa vägar nått den nivå vi ser idag så verkar det ha varit hyfsat mycket biltrafik runt Kungsträdgården den aktuella natten. Som vi sett så körs både Beckman och Levander till Serafimerlasarettet. Även attentatorn Wång körs dit med hjälp av förbipasserande bilist. När Wång kommer fram till lasarettet är han vid liv och den bestörte läkaren hinner fråga honom om han menade att skjuta Generalmajoren. Wång svarar ”ja” på frågan, och det är sannolikt det sista han någonsin säger. När detektivpolisen under tidig morgon kommer till lasarettet för att förhöra honom är han redan sanslös och omöjlig att kontakta. Han avlider under förmiddagen.

Hvar8_BeckmanPorträtt2
Generalmajor Otto Ludwig Beckman

Detektivpolisen under ledning av en stadsfiskal Lidberg inleder sitt arbete redan på natten mot söndag. Bland annat stormar de klockan fyra på morgonen in på tidningen Brands redaktion på Ölandsgatan i jakt på framförallt Hinke Bergegren, men de frågar även efter förre bagaren Axel Holmström. Bägge var dock utflugna och fanns inte att finna i Stockholm över huvud taget, Hinke var inte ens i landet. Han var i Norge. Så att snärja in dem i konspirationsåtal gick åt pipan. Dock förekommer uppgifter om att det förutom Wång skulle ha anhållits yttelrligare en person. Vem det skulle vara har dock inte kunnat redas ut, om detta anhållande verkligen ägt rum. Dock beklagar man sig i pressen om att Ungsocialisterna inte är hjälpsamma i utredningen. Tvärt om möter de detektiverna med hån eller tystnad.

Hjalmar Wång idetifieras nästan omedelbart, hur är lite osäkert. Detektivpolisen finner enligt tidiga uppgifter i hans fickor några nummer av tidningen Brand, revolvern han använt samt en lapp på vilken det enligt Dagens Nyheter står ”Öfvergifven af mina kamrater och då jag ej får skjuta tsaren, gör jag detta”.

Adolf Hjalmar Wång föddes 19 februari 1887 i Lillkyrka i Närke. Hans mor dog när han var 12 år och hans far gifte så småningom sig på nytt. Hjalmar bodde kvar i föräldrahemmet fram till han var 15. Han klarade sig genom folkskolan och började sedan jobba. Han stretade på utan att väcka uppmärksamhet. Tvärt om var det goda vitsord om den blivande ungsocialisten som hans tidigare kontakter gav om honom till pressen. Han var engagerad i kyrkliga sällskap och var ”skötsam och duglig”.

1908 flyttade Hjalmar till Stockholm. Han blev inneboende hos en Brita Blomkvist på Hanteverkaregatan 52 och fick snart jobb som hantlangare åt en vedhandlare vid namn Gustafsson på Fridhemsgatan. I Stockholm kom han i kontakt med en grupp ryska flyktingar, de var alla anarkister och många av dem hade blivit gripna vid de på den tiden välkända kravallerna på Gärdet 1908. Av någon anledning upphör Wångs anställning och han flyttar under 1909 till en lägenhet fyra våningar upp på Upplandsgatan 8. Lägenheten delade han med en av de ryska flyktingarna, Paul Felixoff Pruss, även om värdinnan i huset inte var så förtjust i det. Wång hade även börjat hanka sig fram genom att som kolportör sälja tidningen Brand, något som inte var helt ovanligt i arbetslöshetens Stockholm vid den här tiden. Man vet även att han tillbringade mycket tid på möten med Stockholm Norra Socialisters Ungdomsklubb. Wång var av allt att döma nykterist och djupt engagerad i den antimilitaristiska frågan. Han hade suttit på anstalt några månader för värnpliktsvägran, något som var tämligen vanligt i ungsocialistiska kretsar. Värnpliktsvägran var något som pressen senare hakade upp sig på. De kunde inte begripa hur någon kunde vägra försvara fosterlandet och kalla det för ”mördande av sina bröder”, men ändock mörda sin ”broder och landsman”.

I samband med utredningan om mordet gör man flera förfrågningar hos Brand och dess medarbetare. Varken Holmström eller Begregren säger sig känna till Wång, men hans rumskamrat Pruss hade de ett vagt minne av som någon som tidigare frågat om ekonomiskt bistånd, men nekats. Det var inte helt ovanligt att ungsocialister om det såg bra ut i Brands kassa kunde få ett litet bidrag om det var alltför knapert på hemmafronten. Här är det dock något som är lite konstigt. Wång var ju nämligen både kolportör och skribent åt Brand. Förvisso krävde inte kolportörskapet direktkontakt med Holmström eller Bergegren. Inte heller var Wång en flitig skribent i Brand. Men att han skulle vara alldeles okänd verkar trots det osannolikt.

Pressen är givetvis nyfikna på den bloddrypande attentatorn och ser till att få tillträde till Wångs lägenhet på Upplandsgatan. Mycket tyder på att de tar sig in där innan ens polisen vet var Wång bodde. Där hittas bland annat korrespondens från vilken valda delar publiceras. Bland annat ett brev till en kamrat med följande lydelse publiceras:

Kamrat. Död och djäflas vet sont samhälle. (Hur) jag skall skrif-
va till dig, det vet dät knappast, ty jag är så
förbannad på (hela) tillvaron så om jag kunde skulle jag spränga
hela vår planet i småstycken, som utan lif skulle sväfva omkring i
rymden i evig natt …
…Jag har godt och väntat att arbetarnas tålamod en dag skulle
brista, men den dagen tycks jag ej få (upp)lefva – fast (nog) skulle
där (vara) trefligt att (vara) med när (gat)orna blodströmmar
dricka, och allt lyser flammande rödt. – För att vi på något annat
sätt skall få bättre dät tror jag icke. Jag skulle vilja skrifva en hel
lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man
alla arbetares historia på en gång.
Död åt samhället!
Fram för revolutionen!
Hälsningar Hjalmar Wång

Även Hjalmars far låter sig intervjuas och säger att han fått brev av Hjalmar den 19 juni med mycket upprört innehåll där Hjalmar förbannar allt och alla. Hans far lägger enligt tidningen skulden på Hinke Bergegren som han anser har förgiftat den unge Hjalmars sinne.

Efterspelet till mordet är inte heller det ointressant. Generalmajorens begravning, förrättad av hovpredikant Genzell, sker den 2 juni i Skeppsholmskyrkan. Det är stor militär begravning med alla tänkbara ärebevis. Även kungaparet är på plats. Det lyfts till och med röster för att Beckman ska få statsbegravning, men det visar sig att det finns alldeles för många byråkratiska hinder för detta. Så man får nöja sig med det näst bästa. Han gravsätts efter procession genom hela stockholm på Norra Begravningsplatsen. Beckmans änkas ekonomiska situation utreds i all hast och man beslutar sig för att öka på Beckmans pension så fru Beckman får en väl tryggad framtid.

Hvar8_BeckmanBegravning1
Processionen med Beckmans kista på Skeppsholmen

Samma dag som Beckman begravs sker även Wångs begravning. Wång begravs dock i all hemlighet. Bara kyrkogårdens arbetare och prästen är närvarande och han läggs i en gemensamhetsgrav på samma begravningsplats som Beckman. Pressen gör dock stor sak av att ingen kom på Wångs begravning och utmålade det hela som att ingen ville ha med ”den gruvlige mördaren” att göra. Att den skedde i hemlighet glömmer de dock nämna.

Hemlighetsmakeriet åtgärdas dock den 11 juni då ungsocialisterna samlas på Norra Begravningsplatsen för att ta farväl av Wång, något de nekats till vid hans gravsättning. Kungsholms Socialistiska Ungdomsklubb organiserade kransnedläggning och tal vid gemensamhetsgraven. En krans med röda band och texten ”Med kamratliga hälsningar – Kungsholms Socialistiska Ungdomsklubb” lades jämte det senaste numret av Brand på graven. Ernst Holmén höll ett brinnande tal till Wångs minne där han hyllade attentatet. Med ord som ”Det Wång har gjort skall alltid framstå för oss som det mål vi strävar efter” och ett avslutande leve för Hjalmar Wångs ”förhånade och smutskastade minne” genomför Holmén sitt tal. Så fort han är klar angrips dock samlingen av polis, både till fots och häst, och Holmén grips. Under gripandet försöker en K. E. Hj. Fahlström överräcka en revolver till Holmén varvid även nämnde Fahlström grips. Efter förhör släpps de och vid en senare rättegång döms Holmén till tre månaders fängelse för ”prisande av brottslig handling och uppmaning till våldsdåd”.

De åtta ryssar som greps innan tsarbesöket utvisas under juli och deras öde är okänt. Mycket talar dock för att de sändes bort till sibiriska gruvor eller helt sonika avrättades. Paul Pruss lämnade däremot efter sig en gammal kosackvaggvisa som han gett en ny text. En svensk översättning lyder:

Som en terrorist skall du se ut
men till förståndet skall du vara nihilist
Jag går ut för att följa dig
och du viftar farväl med din näsduk
huru många bittra tårar kommer jag inte
att ljuta den natten

Jag skall giva dig med på vägen
en revolver af stål
och om du vädrar någon fara
så frukta ej för fiendern
gör dig beredd på den farliga kampen
ladda geväret,
gå framåt med lidelsens leende på läpparna.

Sov min älskling, sov min vackre,
vyssj, vyssj.

Stormen rasar i fjärran och ute är det mörkt
en ondskefull spion med rynkade ögonbryn
tittar in till oss genom fönstret
din fader har blivit skjuten under kampen på barrikaderna.

Ungefär ett och ett halvt år efter skotten i Kungsträdgården släpper detektivpolisen en rapport som ofta förbisetts av senare kommentatorer. Varför är lite osäkert, men det kan helt enkelt vara så att de inte haft kännedom om den. Det framkommer då genom en O. Lundberg, som rekrytertas av detektivpolisen som uppgiftslämnare, att mycket tyder på att attentatet hetsats fram och underlättats av en provokatör från ryska säkerhetspolisen vid namn Ornet. Denne Ornet ska även enligt Lundberg ha sett till att Wång fått tillgång till den dyra revolvern, trots Wångs minst sagt ansträngda finanser. Ornet ska innan uppdraget i Stockholm befunnit sig i Paris för att där hetsa ryska anarkister till sprängdåd med dynamit som han försetts med av den ryska polisen. När uppdraget i Paris misslyckats tar han sig istället till Stockholm för att här snärja revolutionära exilryssar och deras svenska kamrater. Det är också från Lundberg som uppgifterna om att Wång trodde det var en ryss han sköt kommer. Då Lundberg en dryg timme innan attentatet träffade Wång och Ornet i Kungsträdgården hade Wång förklarat att många ryska militärer under dagen använde sig av svenska uniformer. Dels som hedersbetygelse, dels för att inte väcka uppmärksamhet. Detta ledde till att Lundberg misstänkte att Wång trodde sig skjutit en rysk officer.

Avslutningsvis kan sägas att undertecknad än så länge bara skrapat på ytan runt det Wångska attentatet. Det är fortfarande mycket kvar att gräva i och förhoppningsvis finns tid och möjlighet till det framöver. Det mest intressanta som dykt upp sedan publiceringen 2009 är givetvis uppgifterna från Lundberg om en rysk provokatör. Mycket av frågetecknen runt Wångs agerande kan förklaras med det.

3 KOMMENTARER

    • Bra fråga. Ingen aning. Beckman är ju inte ett helt ovanligt namn. Men helt omöjligt är det ju inte även om jag inte skulle sätta pengar på det.

  1. Intressant blir det när man läger samman förberedelserna för tsarens besök i Stockholm – ett nära samarbete med den svenska detektiva polisen och den ryska säkerhetsdetaljen som metodiskt använde sig av provokationer, mord och påtryckningar mot statsledningar. Hjalmar Branting var kritisk mot den svenska polisens agerande redan 1906 i fallet med Tscherniak, men han var något mer återhållsam 1909 och gick inte längre än att kritisera Lars Stendahl, som inte längre var ansvarigt polisbefäl. Jag tycker att man borde lyfta fokus från Hjalmar Wångs attentat och se det större sammanhanget. Den förmodade provokatören Edvard August Ornet förekommer redan 1906 i pressklippen och återkommer 1914 i en rättegång där också ett av de ”oskyldiga” vittnena från utredningen om Hjalmar Wång är med i mindre smickrande sammanhang. Jag har samlat lite av uppgifterna i en skrift ”Alternativet som inte fanns” för den som är intresserad av frågan. Dick Harrison tog upp fallet Wång och den ryska terrorismens långa historia i sina krönikor i Svenska Dagbladet. Man borde koppla samman dem.

Kommentera