Hepburn_Rostov
Natasja Rostova i dansens virvlar

Idag nåddes vi av notiser från en etikettsundervisning i Lerum som verkar gått över styr. Hos Nyheter24 och i Aftonbladet rapporteras om Gerd Riccius, som fått mothugg av vakna gymnasieelever när hon lagt fokus på lätt antikvariska delar av etiekttskomplexet. Det som orsakat reaktioner är föreställingar om att kvinnor bara ska tala med män när de blir tilltalade samt att de alltid måste tacka ja när de blir uppbjudna. Mediabilden kompliceras dock av att Aftonbladets kvinnosatsning Wendela skriver en synnerligen förvirrad text om det hela.

Men vi börjar med Riccius klavertramp. Riccius har under minst tio års tid undervisat avgångsklasserna vid Lerums gymnasium i vett & etikett. Föga förvånande ser vi på Punschverandan på initiativet som sådant som ett gott initiativ. Problemet uppstår när sagda Riccius uppenbarligen inte lyckats uppdatera etiketten med en sundare människosyn. Istället verkar hon missat att vi, sedan arbetarrörelsens giftemål med kvinnokampen för över hundra år sedan, inte längre ser kvinnan som mannens ägodel. Vilket ju är skälet till att kvinnan enligt äldre sed inte skulle tilltala en man utan att själv först blivit tilltalad. I dagens sällskapsliv är den här regeln givetvis föråldrad och ingen som vill bli tagen seriöst lägger någon som helst vikt vid den. Att ta upp den under en etikettkurs på annat sätt än att illustrera just hur umgängesregler förändras är fullständigt barockt.

Den andra regeln som eleverna reagerat på är lite mer komplicerad att förhålla sig till. Framförallt som vi inte vet mer om kontexten för Riccius uttalande. Men generellt är det givetvis så att en kvinna kan tacka nej till en kavaljer som bjuder upp. Att en kvinna inte kan eller vill dansa över huvud taget är givetvis giltiga skäl. Mer komplicerat blir det när det gäller det ofta för tonåringar så känsliga ämnet vem som bjuder upp. Att dansa med någon är inte, som många tror, en del i ett sexuellt förspel. Dans är en umgängesform. Det betyder att det generellt inte är ett godtagbart beteende att tacka nej att dansa med en kavaljer för att omedelbart efter det tacka ja till nästa. Att göra det är lika otrevligt, och till och med snorkigt, som att vägra prata med någon. Att tacka nej för att kavaljeren är fel är en stark social markering som inte ska tas lätt på. Det betyder att det är gott skick att tacka ja till en dans även om det inte är drömprinsen som bjuder upp. I dagens läge, där vi kommit en bit på vägen jämfört med hur läget såg ut när Natasja Rostova virvlade runt i Moskva, så är det dock så att om en kvinna absolut vill dansa med en viss kavaljer, så får hon väl helt sonika bjuda upp själv när väl de dedikerade danserna är avklarade.

UN Personnel Party given by Mrs Vanderbilt at her home, 1946
Ett foto som tydligt illustrerar det olämpliga med utstående armbågar.

När Wendela får nys om Riccius missar så skrivs en påtagligt dåligt informerad text om etikett i allmänhet och det aktuella fallet i synnerhet. Dessutom är det lite otydligt vem som skrivit den, Åsa Erlandsson eller Linda Lindkvist. Textförfattaren är berättigat upprörd över det jag nämnt här ovan, men lyckas på anmärkningsvärt lite textutrymme visa upp en okunskap som gör att åtminstone undertecknad hoppas han slipper henne som bordsdam, om man ska gå efter vad hon skriver. Det anmärkningsvärda är att hon helt sågar grundläggande regler som att hålla in armbågarna när man äter och att hålla glaset i vettig höjd när man skålar. Om vi börjar med armbågarna. På en middag är det ofta lite småtrångt med utrymmet. Det gör att om man sticker ut med armbågarna är sannolikheten stor att man petar sin bordsgranne i ansiktet med nämnda armbåge. För att inte tala om hur armbågen kan lyckas förpassa soppan bordsgrannen med sin sked försöker föra till munnen till bordsgrannens gåbortklädsel, något som få bordsgrannar uppskattar. Vad gäller hur högt man håller glaset vid en skål så handlar det givetvis om att man vid en skål ska se den man skålar med i ögonen samtidigt som det ska vara uppenbart att man höjer sitt glas, konstigare än så är det inte.

Textförfattarens nästa utfall gäller konversation med bordsdam respektive -kavaljer. Orsaken att man parar ihop människor vid bordet är för att ingen ska bli utan någon att prata med. Som värd har man därför som uppgift att para ihop människor som man tror har hyfsat mycket gemensamt så att samtalet inte avstannar utan bägge får en trevlig stund. Om det trots det är så att den som sitter som halva till det par som sitter jämte dig är en betydligt mer givande samtalspartner får man helt enkelt se till att även bjuda in dem man sitter i par med till samtalet. Detta för att ingen ska känna sig utelämnad. För om du ”kidnappar” den bordsgranne som inte sitter par med dig i ett samtal, så lämnas inte bara din bordspartner ensam utan även ditt ”kidnappningsoffers” partner, vilket visar på en självcentrering som få bordsgrannar uppskattar.

Som avslutning kan sägas att Riccius verkar ha visat prov på en synnerligen stelbent tolkning av etikettens regelverk och, som ofta också Ribbing, har lite svårt för att se att grundreglerna, om att etiketten ska underlätta samlivet, trumfar detaljregler när detaljreglerna blir frånåkta av samtiden. Samtidigt som Wendelas skribent framställer sig själv som en anmärkningsvärt drullig bordsdam där bägge bordsgrannarna får förbereda sig på både det ena och det andra.

Liknande artiklar

6 3172

0 609

INGA KOMMENTARER

Kommentera