OriginalAFA
Antifascistisk demonstration i Tyskland under 1930-tal

Som vi alla vet har fascismen de senaste åren börjat göra sig mer och mer påmind. Mest känd lokalt är givetvis Svenska Motståndsrörelsens attack av en fredlig demonstration i Kärrtorp i höstas, och internationellt torde de ukrainska fascisternas framgång under de pågående oroligheterna där vara mest oroande. Det finns givetvis ingen vettig människa som påstår att det här är bra, men trots det har vi i stort en medial, liberal, linje som tydligt ger stöd åt fascistiska rörelser.

Till att börja med så finns idag en genomgående liberal tanke om att alla former av våld är fel, samtidigt som visst våld därmed exkluderas från begreppet våld då visst våld inte problematiseras alls. Denna djupt hycklande tankegång leder till att det ofta är viktigare att peka på hur fel det är med våld, oberoende kontext, från antifascistiskt håll än det är att visa samlad front mot fascismen. Vi ser hur det idag för att bli accepterad i den mediala åsiktskorridoren, för att låna ett duktigt knepigt uttryck från just de liberaler som många gånger ger faktiskt stöd åt fascism, är viktigare att ta avstånd från radikal antifascism än fascism.

Till den idiotiska tanken om att allt våld är fel, fast bara nästan, så kommer den liberala kommunistskräcken och ställer till det. Liberalismen har på något konstigt sätt fått rollen av det neutrala mitten i det politiska landskapet, något som givetvis är rent nonsens då några av de mest högerextrema tankegångarna som finns ryms inom liberalismen. Men trots det så upprätthålls en medial bild av den liberala mitten som något opartiskt och självklart. Med den världsbilden så blir allting till vänster om Prime-sossarna någon form av kryptostalinister och en spegelbild av fascisterna. Jonas Sjöstedt blir en spegelbild av Jimmie Åkesson och AFA bilr lika illa som SMR.

Rotfront Kämpferbunds musikavdelning på okänd ort
Rotfront Kämpferbunds musikavdelning på okänd ort

Liberalernas självbild är också den att det är just liberaler som i alla tider har stått längst fram i ledet i kampen mot fascismen. Vi lärde oss i skolan om Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och den modiga norska liberala motståndsrörelsen under den tyska ockupationen. Problemet är ju att bilden är falsk. De ledande rösterna i Sverige mot fascismen var socialistiska, Arbetaren var betydligt mer spridd och betydligt tuffare i sin hållning mot fascismen än Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och innehade även rekordet i antal indragna nummer under Andra Världskriget. Den liberala norska motståndsrörelsen fanns förvisso, men i princip all verksamhet kom från den kommunistiska motståndsrörelsen. När Francos fascister marscherade i Spanien slöt sig liberalerna till non-intervensionspakten samtidigt som socialister över hela världen anslöt sig till den republikanska sidan eller med sina surt förvärvade småpengar gjorde allt för att finansiera den antifascistiska kampen. När SA inledde sin bana i Tyskland var det socialister som kämpade mot dem. Det var först när det nazistiska maktövertagandet var ett faktum som liberalare kretsar kom att dominera motståndet i Tyskland och det av det enkla skälet att socialisterna redan var utrenasde av NSDAP.

Den svenska antifascistiska och antirasistiska rörelsen har under efterkrigstiden nästan helt dominerats av vänstern. Det var vänstern som organiserade motståndet mot Apartheid samtidigt som Moderaterna tyckte det var bättre att smörja det Sydafrikanska kapitalets maskiner med än mer handel. Det var vänstern, i form av VPK, som jagade bort Nordiska Rikspartiet från Växjö 1985, med ett av världens mest kända antifascistiska fotografier som resultat. Det var vänstern som organiserade motståndet mot 30:e Novembermarcherna. Det är också vänstern som på gräsrotsnivå i år efter år sett till att det finns en antifascistisk infrastruktur att ta till. Det sticker i ögonen på liberalerna.

Eftersom liberlalismens grund är en blomstrande kapitalism så blir de socialistiska tankarna farligare än de fascistiska. Visst, det finns inom liberalismen en rad ståndpunkter som krockar med fascismen, som till exempel mötesfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet, men de är och förblir sekundära när kapitalets rörelsefrihet kommer på tal. Kapitalet har aldrig haft problem med att verka inom fascistiska ramar, i Tyskland bidrog staten med gratis slavarbete åt BMW, byggde upp Hugo Boss varumärke och skapade Volkswagen. Kapitalismen, och därmed liberalismen, kan övervintra i ett fascistiskt samhälle. Men i ett samhälle som utvecklas mot arbetarrörelsens mål, det stats- och klasslösa samhället, kommer kapitalismen och liberalismens grund succesivt förintas.

Liebknecht-Haus vid Bülowplatz i Berlin under 1930-talet
Liebknecht-Haus vid Bülowplatz i Berlin under 1930-talet

Det ovanstående är något man måste komma ihåg när man ser på den besynnerliga mediala dramaturgi som målas upp framför oss. Liberal naivitet, självcentrering, kommunisthat och avundsjuka leder till att det blir viktigare att peka ut vänstern som de onda än fascisterna. Det är därför det finns en ryggmärgsreflex att peka på det onda AFA eller RF så fort fascistiskt våld nämns. SMRs medlemmar har dödat, men AFA är de onda. En besynnerlig ståndpunkt om man inte förstår det bedrägliga i bilden av liberalismen som något neutralt.

Att ta avstånd och i första hand fokusera på antifascism fyller enbart funktionen att inte behöva ta konflikten med fascismen samtidigt som man pliktskyldigt säger sig kämpa mot den, fast på de godas sida. Att man i praktiken målar upp fascismen som en värdeneutral rörelse som blivit orättvist behandlad av de onda antifascisterna spelar mindre roll. Med liberala ögon verkar vi ju alla på idéernas marknad under samma förutsättningar.

När man behandlar fascister och antifascister som samma skrot och korn går man fascismen till mötes. De har sedan 1943 strävat efter att åter bli behandlade som en fullständigt normal politiskt riktning, utan arv och tyngande historia. När den liberala idén om att Centrum För Levande Historia inte längre skulle ha ett strikt fokus på förintelsen var det ett stort steg mot just normaliseringen av fascismen. För om man helt plötsligt börjar prata om alla folkmord, och likställer dem med förintelsen så har man bjudit fascisterna till bordet. För om man hela tiden vill jämföra förintelsen med de statskapitalistiska experimentens övergrepp, så måste man också om man ska behålla nån form av trovärdighet inkludera de övergrepp som skett i Indonesien, Chile och Nordamerika i liberalismens och kapitalismens namn. Problemet är att om vi gör det så är helt plötsligt förintelsen ett folkmord bland andra, och fascismen bara en av flera ståndpunkter. Fascismen får då inte längre den status, som den med rätta haft, som ett politiskt unikum av övergrepp.

Varje gång någon drar till med kålsuparteorier om antifascister så demonteras lite till av den mur som restes runt fascismen efter att förintelsen blev känd, varje gång blir vårt största fascistiska parti lite mer erkänt som ett parti bland de andra.

Men facsimen är inte en ideologi bland de andra. Fascismen är unik. Den är unik så till vida att den både i teori och praktik utgår från människors olika värde. För de våldsförvirrade liberalerna kan det även vara värt att poängtera att fascismen också har våldet som ett delmål. Våldet är inte värdeneutralt eller ont i fascismen. Våldet är för fascismen renande.

Vi som kämpar mot fascismen kommer alltid utgöra måltavlor för fascistiskt våld. Det är därför en genomgripande analys av antifascism alltid måste inkludera möjligheten att vi kan tvingas ta till våld. Liberaler kan ibland gå så långt att de erkänner att polisens våld kan godkännas i kampen mot fascismen, men missar då att polisen misslyckats kapitalt i över 30 år att förhindra fascistiskt våld. Det är därför grupper som AFA och RF finns. Polisen klarade inte att stoppa det problem som fanns med fascistiskt gatuvåld i mitten på 90-talet, men AFA i samarbete med större folkrörelsegrupper klarade av det. I början av 00-talet stod polisen handfallen när fascisterna trappade upp våldet. AFA svarade och stoppade den fascistiska framfarten och så har det gått i vågor sedan dess. Fascisterna försöker ta plats på gatan och den militanta antifascismen svarar. Samtidigt står liberalerna intill och pekar ut motreaktionen som det farliga.

Liberaler kommer aldrig förstå det mest grundläggande med kampen mot fascismen.
Antifascism är alltid självförsvar!

5 KOMMENTARER

  1. Jag skulle inte överdriva ”de ukrainska fascisternas” framgångar. De syns rätt tydligt på barrikaderna och de är en högljudd grupp. Men Ukraina är utsatt för ett imperialistiskt tryck från Ryssland – en klart högerdominerad stat med fascistisk tendens. Majdanupproret är ett intressant, genuint folkligt uppror som är svårt att placera på en höger-vänster-skala – fascisterna vill gärna betrakta sig som ledare och nyckelaktörer, men de är i själva verket ganska perifera. Det är ett uppror utan ledare, men även utan möjlighet att utlysa strejker etc. Strejkrätten är satt ur spel i Ukraina, och samhällsinstitutionerna kontrolleras av en korrumperad ledarklick. Att beskriva maidan som ”fascistiska framgångar” är att liera sig med ryska imperialistiska ambitioner.

    • Det är inte på något sätt så att Svoboda är ensamma om att styra och ställa, däremot är de definitivt en maktfaktor. Att det ryska trycket är problematiskt för Ukraina råder ingen tvekan om, inte heller att Ryssland idag är en synnerligen udda ihopkok av diktaturfasoner(jag skulle dock vara tveksam till att kalla Ryssland fascistiskt då det är på tok för spretigt för att sätta etikett på galenskaperna) som gör att det ibland kan te sig som om Svododa protesterar mot sina meningsfränder.

      Men att den ukrainska nationalismen har stakt inflytande av fascistiska rörelser, starkast bland de grövsta Svoboda, vore farigt att förneka. Ukrainsk nationalism har, framförallt i de västra och norra delarna åtminstone sedan tidigt 1900-tal dragits med mycket tveksamma inslag. Redan under inbördeskriget så stod nationalister för minst lika grova antisemitiska övergrepp som Röda Armén och de vita trupperna, om inte många gånger värre. Stora delar av de före detta SS-soldater som tog värvning i Franska Främlingslegionen efter Andra Världskriget var ukrainare från just norra och västra Ukraina. Och sedan murens fall har antisemitismen fått friare spelrum och nationalismen fått en minst sagt obehaglig framtoning.

      Exakt vad som händer på gatorna verkar vara svårt att reda ut även för dem som är på plats, men att fascistiska grupperingar inte är perifera står klart. Svoboda fick drygt 10% av rösterna i förra parlamentsvalet och är landets fjärde största parti som ingår i en oppositionskoalition med Tymosjenkos Fäderneslandsförbundet och UDAR.

  2. Finns det plats på den där verandan för gentlekvinnor också?
    Bra åsikter men onödigt gubbigt om ni nu står på feministernas sida också eller är kvinnokampen inte lika viktig som den antifascistiska?

    • Givetvis finns det plats för kvinnor också. I skrivande stund håller vi på att jobba för att få in just kvinnliga skribenter. Problemet ligger som vanligt i den där evigt återkommande ändan som av nån anledning har svårt att ta sig ur vagnen.

Kommentera