Tiny-tim-dickensVarje år några dagar innan jul brukar undertecknad gå på teater med den ömma modern. Traditionen bjuder att vi går på A Christmas Carol som åter sätts upp på engelska i vår huvudstad. Tidigare om åren brukade det vara Reginateatern på drottninggatan som satte upp Dickens gamla historia, men när de gav upp och traditionen legat i träda några år så plockade Maxim vid Karlaplan upp den fallna manteln. Trots en alltmer blasé publik med biograf-beteende så är det en uppskattad stund som återkommer. Så även i år.

Dock är det en sak, förutom den allt mer ohyfsade publiken, som gör att jag för varje år känner mer och mer obehag inför föreställningen. Det samhälle som beskrivs i föreställningen blir för varje år mer och mer likt det samhälle som möter oss när vi åter kliver ut på gatan.

När Scrooge vräker ur sig ”More coal?!? I gave you coal yesterday! Wasn’t that enough?” fastnar skrattet i halsen trots att det är en humoristisk kommentar. Humorn faller ju liksom lite platt när man själv från chefen några veckor tidigare möts av kommentaren ”Nya skor? Ni fick ju skor för ett och ett halvt år sen!” när man påpekat behovet av skyddskor. På samma sätt blir det när Scrooge ojar sig om att Bob Cratchit ”stjäl” hans pengar när han ska ha betalt för juldagen. De krumbukter som man hört från egna arbetsgivare för att de ska slippa betala ut avtalsenlig lön kan idag till och med få Scrooge att verka sansad.

När Scrooge jagar bort tiggare på gatan ser man omedelbart paraleller till hur romer jagas bort och misshandlas när de försöker tigga ihop till det mest grundläggande. För att inte tala om hur Tiny Tims skada ger obehagliga ekon från vår egen havererade sjukvård.

A_Christmas_Carol_02Men trots allt är det nog inte de obehagliga paralellerna som skaver mest med Dickens berättelse. Dickens levde i det viktorianska england. Det socialistiska tankegodset var ännu inte allmängods och liberala tankar sågs fortfarande som radikala. Det märks också på A Christmas Carol. I sann liberal anda så speglas problemet som ett individuellt problem. Det är att Scrooge inte är givmild och god som är problemet, inte den kapitalism som växte och skördade offer i en hastighet som världen aldrig tidigare skådat. Förvisso ska man väl erkänna att A Christmas Carol är 24 år äldre än Kapitalet, så den form av systemkritik vi har tillgänglig idag var 1843 hyfsat ockult. Men det är ändock ett problem att historier av den här typen är traditionsbärare. På samma sätt som Karl-Bertil Jonssons Julafton i grund och botten handlar om en bortskämd snorunges strävan efter att bli en hjälte som Robin Hood, så handlar A Christmas Carol om att ett rikt praktarsle ska lära sig att bete sig på ett sätt som får honom  att bli älskad utan att behöva se på sin roll i ett djupt orättvist samhälle.

När vi första gången gick och såg föreställnigen var det 80-tal och, på samma sätt som när Karl-Bertil Jonssons Julafton visades första gången 1975, så levde vi i ett välfärdssamhälle där tiggare och välgörenhet bara var kollektiva minnen från en tid som sedan länge försvunnit. Då fungerade både Danielssons och Dicens historier som påminnelser om hur skevt det var förr och hur knäppt det var att tro på individbaserade lösningar. Historierna var anakronistiska både i sina problem och sina lösningar.

A_christmas_carol_wpa_posterDå fyllde de bara en trevlig nostalgisk funktion, och det är nu vi kommer till kärnan i problemet, så är det inte längre. Idag är det inte längre nostalgi, utan de faller istället helt och hållet in i en liberal agenda som få på 70- eller 80-talet trodde att någon skulle ha mage att företräda på den här sidan sekelskiftet 18-1900. De propagerar i sin samtida kontext för välgörenhet framför allmän välfärd och minskade klyftor. I sann liberal anda hävdar de,som en följd av sin nuvarande kontext, att så länge vi har snälla kapitalister så finns det inte längre några problem att tala om.

Det finns givetvis glimtar av något annat. I föreställningen som sätts upp på Maxim har man tagit med den engelska förlagan till Fred Åkerströms Kapitalismen, She was poor but she was honest, som trots allt pekar på strukturella problem. Jag vill gärna tro att det är som en blinkning till oss som lever efter Kapitalets publicering 1867, så vi inte glömmer att Dickens knappast läst ens Proudhons kritik av kapitalismen, även om Qu’est-ce que la propriété publicerades tre år innan A Christmas Carol, när han skrev sin berättelse. På samma sätt som det hos Tage Danielsson svider till med en rad vassa sarkasmer under den stund han till Per Åhlins teckningar berättar sin saga. Sarkasmer som ger oss en vink om att författaren definitivt såg problem med den unge gossens beteende.

Men trots den bittra bismak som smugit sig in i både historien om Ebeneezer Scrooge och historien om Karl-Bertil Jonsson så kommer jag njuta av dem även nästa år, och året efter det. Men jag hoppas att kontexten jag avnjuter dem i långsamt förändras så jag åter kan se med med samma anakronistiska glasögon som bars när jag först lärde känna historierna.

INGA KOMMENTARER

Kommentera