Walther Sommerlath
Walther Sommerlath

När Arbetaren 2002 släppte den föga förvånande bomben om Drottning Silvias fars kopplingar till nazismen, något som väl alla här i landet varit medvetna om men inte riktigt velat ta tag i, så växte grävet som en följd av Hovets oerhört korkade bemötande. Egentligen är det ju så att hela den kungliga föräldragenerationen är något man inte riktigt vill peta i då det kryllar av tämligen jobbiga nazi-kopplingar. H.K.H. Carl XVI Gustavs far var ju inte helt utan skäl mer känd som ”Nazi-Prinsen” och i Storbritannien har hans morfar, Karl Edvard Sachsen-Coburg-Gotha, nyligen hängts ut i TV-dokumentären Hitler’s Favourite Royal som vital för skapandet av det Tredje Riket. När nu en bok släpps om alla turer runt Arbetarens avslöjande(som tyvärr inte verkar finnas kvar på nätet som en följd av tekniska lösingar på tidningens hemsida) så fortsätter problemen att förstå varför hovet agerade som de gjorde, och nu i första hand Drottning Silvia. Inte ens den annars, i sådana här fall, så klarsynta Jan Guillou verkar riktigt förstå vidden av problemet, när han deklarerar att Silvia inte har skuld i sin fars nazism, vilket han ju rent tekniskt har rätt i.

Grundproblemet i den här röran är givetvis att Sverige är ett arvkungadöme och Silvia Sommerlath, dotter till Walther Sommerlath, övergick 19/6 1976 från att vara direktörsdotter med en tvivelaktig förmögenhet, till att vara Drottning Silvia i detta arvkungadöme, en titel helt kopplad till tanken om att förträfflighet och en rad andliga kvalitéer förs vidare med blodet.

När Guillou kritiserar tanken på arvssynden, så har han ju tekniskt sett rätt, som nämnts här ovan, problemet är ju att Kungahuset som sådant redan implicit accepterat tanken på arvssynden. Detta eftersom det blir än mer ohållbart att hävda att bara positiva egenskaper kan ärvas med det i monarkier alltid återkommande blodet. Om man accepterar tanken på att ett ämbete ska gå i arv eftersom en vis släkt ses som mer lämpad, så måste man också acceptera tanken på att även olämpliga delar av släktens historia går i arv, som Kungaparets föräldrars nazi-vurmeri.

Jag misstänker att hovets fullständigt obegripliga hantering av den uppkomna situationen hör ihop med att man innanför väggarna på Drottningholms Slott faktiskt inser att om man öppet går ut med att Walther Sommerlaths synd inte var Drottning Silvias synd så öppnar man en möjlighet att hugga mot själva hjärtat av arvkungadömet. Med den insikten blir beteendet från Drottningen inte längre obegripligt utan fullständigt logiskt. Hennes föräldrar måste vara fläckfira, Kungens föräldrar måste vara fläckfria, annars är deras tid på tronen räknad. Men även om det med den här bakgrunden blir begripligt, så är undertecknad övertygad om att Hovet här gjort en felbedömning. Större delen av befolkningen inser givetvis att arvkungadömet som princip bara är trams, det magiska kungliga blodet är det ytterst få som tror på idag. Stödet till kungahuset bygger istället på den danielssonska principen att det egentligen är rätt kul att bo i ett kungarike, det ger lite känslan av att bo i ett sagoland. Det är alltså här som Hovet gjort sin stora missbedömning.

Gustav V, som med sitt beteende bidrog till bilden av kungen som en vänstrande stolle
Gustav V, som med sitt beteende bidrog till bilden av kungen som en vänstrande stolle

Genom att missa att de berättigar sig själva genom att vara roliga och underhållande, de är trots allt landets längst pågående doku-såpa, så ger de sig ut på djupt vatten när de agerar som vilka andra maktpersoner som helst. På samma sätt som det senaste giftemålet med en riskkapitalist betydligt mer hotar stödet till monarkin än när vår Kronprinsessa ingår det heliga förbund med en hyfsat korkad man av folket. Giftemålet med den vältränade gästriklänningen är lite roligt, han är lite rolig där han lagom vilsen går omkring och ler. Men ett giftemål med den nya rovkapitalism som ödelägger vårt land är inte lika omtyckt, de lierar sig på så sätt öppet med folkets faktiska fiender, för efter alla Carema-skandaler finns det få som inte ser riskkapitalisterna som befolkningens objektiva fiender.

Jag skulle till och med våga påstå att de här klavertrampen hotar monarkin mer än övergången till full kognatisk tronföljd, det är trots allt mest än mer konservativa stofiler än till och med den här sidans skribenter som på fullaste allvar tror på den agnatiska tronföljdens förträfflighet, eller de rykten om kungens otrohet som florerat, kungligheter har ju trots allt nån form av hävd att falla tillbaka på när det gäller otrohet eftersom oäkta arvingar till tronen är en del av de spännande möjligheter en monarki bjuder.

Vad som kommer ske med monarkin framöver är ännu höljt i dunkel, men åtminstone den här skribenten hoppas på bättring från Hovet, då det tycks finnas en tendens att monarkier har betydligt bättre militära muikkårer än republiker av borgerligt snitt. Tyvärr kanske det är så att den hotande nedläggningen av Marinens Musikkår är ett omen om vad som skall komma.

 

2 KOMMENTARER

    • Alla tre titular passar och är vad gäller just vår kung utbytbara. H.K.H. är dock omfattande hela kungahuset och inte bara kungen själv, men givetvis är det vanligare att använda titularet Majestät om kungen.

Kommentera