Som uppmärksammats av Aftonbladets kultursidor så är det under dagarna två Marx-komferens, under namnet Marx2013, på ABF-huset i Stockholm. Marxister har ju under en längre tid haft ryktet om sig att ha den mest udda inställning till stil, om än inte till klass. Därmed tänkte vi idag göra en kort exposé över marxistisk stilpraktik för att se om ryktet stämmer.

Karl-Marx
Karl Marx

Karl Marx

Vi börjar med mannen, myten och skägget Marx själv. Förutom en hyfsat reviderad historieskrivning runt hans bataljer med tidiga anarkistiska tänkare( Hur många utanför Frankrike har till exempel i minnet hur han inledningsvis rent utav beundrade Pierre Joseph Proudhon?) så kan vi här intill se att Marxismens fader lovar gott inför framtiden.

Ofta stilren i korrekt kostym, vilket knappast kan ses som förvånande då hans samtid i gemen kläddesig väl. På det foto vi tänkte ta en närmre titt på är det dock en mer ledig herr Marx vi ser. Och det är knappast en besvikelse. Skägg och hår i passande mängd för en excentriker, som ändå politiska tänkare får ses som. Det lätt förvånande är att han verkar ha iklätt sig någon form av rökrock vid fototillfället. En mycket trevlig överraskning! Till det hänger en monokel runt hans hals på klassiskt preussiskt manér och minner om hans tyska bakgrund. Posen är ledig och väl avvägd i en antik stol.

Marx gör sina anhängare stolta med en så stilig framtoning!

Friedrich Engels
Friedrich Engels

Friedrich Engels

Även Friedrich Engels, Marx vapendragare, ger ett seriöst och trevligt intreyck. Med ett välansat men också väl tilltaget skägg visar han att han inte är fullt så excentrisk som sin kamrat, men ändå har vissa udda inslag. Det välkammade håret signalerar även det att han i högre grad är mer social och etablerad än Karl.

I övrigt är det propert och korrekt, inga konstigheter. En snygg tredelad kostym och en enkel fluga signalerar återhållsammhet och smak på samma gång. Engels får höga betyg.

Lenin, mannen med käppen, i Stockholm 1917
Lenin, mannen med käppen, i Stockholm 1917

Vladimir Ilyich

Mannen som kom att bli känd under sitt nom de plume Lenin är vår första besvikelse. Fotot här ovan är från det famösa stockholmsbesöket 1917 och ger i sin dokumentära stil en vink om att saker och ting kommer gå snett i framtiden.

Förvisso var det så att han fick en hyfsat dyr kostym köpt åt sig på välrennomérade Paul U. Bergströms herrekiperingsavdelning på Hötorget, en kostym som ofta omnämns i den svenska historieskrivningen om Kommunismen. Vilket ju kan te sig udda då det faktum att det ryska Kommunistpartiet faktiskt hade sina partidagar i Stockholm bara några år tidigare utan att det gett samma genklang i historieskrivningen.

Nåväl, vi var trots allt inne på Ilyichs kostym. Enligt envetna rykten i svenska kommunistiska kretsar vägrade dock den kommunistiske agitatorn, och sedemera usurpatorn, att använda kostymen med någon form av uräkt att det skulle ha varit borgerligt. Eller så är det en efterhandskontruktion av  falanger inom KPML(r) som på fullaste allvar klädde sig i arbetskläder fast de gick på universitet.

En av orsakerna till att vi valt att illustrera Lenin med en bild där hans kläder är föga framträdande är att ett annat drag framträder i dess plats. Hans usla hållning. Framåthukande verkar han nästan störta sig fram längs stadens gator. Föga passande en gentleman.

Sedemera kom hans tveksamma smak att göra sig gällande med den variant av vegamössa han kom att förknippas med. en mössa som skulle passa ypperligt vid maina äventyr i t.ex. skärgården, men som i storstadsmiljö i kombination med kostym enbart ter sig tillgjord och pubertal.

Stalin 1949
Stalin 1949

Josef Stalin

Även när det gäller Lenins efterträdare så kan man på klädstilen se att något gått fasligt snett.

Initialt skulle man ju kunna hoppas att det här fanns ett estetiskt och stillmässigt guldkorn under den piolitiska katastrofen. Mycket av propagandabilderna är stilriktiga i stolta uniformer, han ledde trots allt sitt land under ”Det stora fosterländska kriget”, då får uniformer sägas vara ett helt riktigt stilgrepp!

Problemet är ju att han inte släpper uniformerna och att han inte ens repsekterar dem. Ett tydligt exempel syns här ovan där han sitter vid sitt skrivbord till synes iklädd uniformsjacka, eller i alla fall en jacka starkt inspirerad av uniformer. Att 1949, fyra år efter krigsslutet, fortfarande låta sig avporträtteras i uniform i avslappnade situationer är ett klart stilmässigt övertramp.

Till det så har uniformsjackan inga som helst gradbeteckningar, ett val som faktiskt kan tolkas som ren feghet då det insinuerar att han har samma ansvar och skyldigheter som en vanlig skytteslusk, något som får ses som ett kraftigt avsteg från verkligheten. Har man uniform ska den vara korrekt och avspegla den position man har. Som gentleman ska man alltid stå för vem man är och för sina handlingar. Att då avlägsna sina gradbeteckningar för att verka ”vanlig” är synnerligen förkastligt. Ligger du bakom deportationer och avrättningar så ska du väl ändå stå för det!

Inte ens Stalins övriga kännetecken, den välvårdade frisyren, stiliga mustaschen och den alltid närvarande pipan kan mildra de uniformsmässiga övertrampen.

Stil- och tidstypiska proggare
Stil- och tidstypiska proggare

”Vänstervågen”

60- och 70-talet födde en våg av modemarxister, det var hippt att vara vänster. Marx och Mao citerades hej vilt och det är nu som stilen helt tappas. Genom en snabb titt på Hola Bandoola Band här ovan så tror jag knappast att mer behöver sägas. Under den här eran var Marx anhängare helt utan stil, de var anskrämliga och resterna av denna smaklöshet hänger fortfarande kvar, som ska ses här under.

Sven Wollter
Sven Wollter

Sven Wollter

Som jag varnade för så kommer nu en rad nedslående exempel på hur 70-talets smaklöshet har dröjt sig kvar i marxistiska kretsar. Sven Wollter får ses som en representant för den marxism som efter 80-talets intåg hårt bet sig fast vid drömmen om DDR, men nu fått inse att det kanske inte var fullt så häftigt som de föreställde sig.

Här syns vurmen för föreställningen om ”det normala”, som även avspeglade sig i Lenins keps, Stalins gradfria uniform och hela Hoola Bandoola Bands uppfattning om vad som går an. Det normala tycks vara att klä sig schavigt och även inomhus, under en intervju på ett sätt som på sin höjd pasar en solig dag på stranden med närmaste familjen. Öppen skjorta och synlig undertröja. Huvaligen!

Göran Greider
Göran Greider

Göran Greider

Inte blir det mycket bättre när Dalademokratens chefredaktör, tillika den sista marxistiska socialdemokraten, Göran Greider särskådas. Åter igen synlig undertröja, men Greider går så långt att han till och med vill ge sken av att vara någon form av grovarbetande landsbygdsbo, och inte en intellektuell som pendlar mellan Årsta och Falun. Med flanellskjortan fladdrande blir det något misch-masch mellan grunge, Village People och ovan nämnde Wollter.

Antonio Negri
Antonio Negri

Antonio Negri

Bland de moderna marxisterna ser det inte ut att ljusna. En snabb blick på de autonoma marxisternas egna husgud Antonio Negri avslöjar stickad tröja och jeansskjorta! Till det så ser han inte ut att ha sett en rakkniv på alltför lång tid. Det är för stort arv från 70-talet som hänger kvar. Vart ska det här sluta?

Slutsats

Allting pekar mot att marxismen är förlorad vad gäller stil. Men får helt enkelt hoppas att det verkligen är så att det är innehållet som räknas, för vad gäller utseende är det bara en marginell förbättring sedan 70-talets djupdykning. Problemet i marxistiska kretsar verkar primärt handla om att man i hög grad lever kvar i uppfattningen att man aktivt måste klä sig illa för att likna arbetarklassen. Att klassen ofta tvärt om strävar efter att klä sig snyggt verkar helt ha gått dessa ledande marxister förbi.

Vi hoppas på löpande rapporter från Marx-kongressen för att se om de här tendenserna även är gällande bland de bredare lagren marxister, eller om det där finns representanter som visar sig förstå sig på både stil och klass!

1 Kommentar

Kommentera