Absinthe_RosinetteAbsinthe. Smaka på ordet en gång till och låt dig dras med i generationer av legender, absinthe. Bara namnet ger oss en känsla av sekelskiftsdekadens och kreativa konstnärliga utsvävningar i Montmartre. Det är få drycker som är är så svåra att komma inpå livet eftersom de är så dolda bakom tunga dimsjok av legender, som absinthe. Men bakom den ljusgröna, på gränsen till vita dimman ser vi absinthen.

Vad som är sant och vad som är legend när det gäller absinthen har länge varit svårt att utröna, framförallt som den smaragdfärgade drycken under många år bara var tillgänglig i Spanien, där bland andra Hemingway gjorde sin bekantskap med den gröna fén på uteserveringarna i Barcelona. Men sedan sisådär tio-femton år tillbaka finns den åter i de länder den förknippas så starkt med, Schweiz och Frankrike.

Om vi tar det från börjar så är absinthe rent tekniskt ett anis- och malörtsdestillat. En aperitif med hög alkoholhalt, det vanligaste är att den ligger mellan 55 och 72%, men både svagare och starkare förekommer. Absinthe dricks oftast utspädd med iskallt vatten och en eller två sockerbitar. Absinthen förekommer också på ett ytterst trivsamt sätt i cocktails och drinkar som Death In The Afternoon och Atlantic.

Det som gjort att drycken fått legendstatus är en kombination av olika faktorer. Den första delen av legenden skapades av konstnärskretsarna i Montmartre. Absinthen var i första hand en dryck för arbetar- och lägre medelklass. När då den bohémska rörelsen kommer igång och konstnärerna flockas i arbetarstadsdelen Montmartre anammar de också seden att dricka absinthe. På samma sätt som hipsters idag hyllar det tidgare utskrattade ölmärket Pabst Blue Ribbon eftersom det, som det uttrycktes, ”bara är trailer trash som dricker PBR”. Konstnärer som Toulouse-Lautrec, vars bakgrund egentligen är adlig, slummar helt enkelt och det är så absinthen hittar till konsten. Själva slummandet kritiseras också hårt av samtidens franska arbetarrörelse, som t.ex. Jules Bonnot, anarkister ur arbetarklassen som också håller till i Montmartre, men håller sig undan från kända vattenhål som Moulin Rouge och Le Chat Noir just för att dess klientel i första hand är överklass på besök i ”den verkliga världen” i form av en exotiserad kabaret.

CPA-Coq-Fountain-61KB
Ett av de få, och kanske till och med inte det enda, foton där en absinthefontän under användning från tiden innan förbudet syns.

De här konstkretsarna var, liksom många andra konstkretsar, alkoholromantiker och lyfte fram absinthen som en av sina mest betydande musor, drycken fick smeknamnet ”Den gröna fén” eftersom den opaliserande effekten när man tillsätter vatten i absithen ser ut som de dimstråk där féer och älvor sägs döljas. Man diktade om absinthe, man målade av absinthen, absinthe fick framträdande plats i prosan och man drack framförallt absinthe.

I den här vevan dyker nästa pusselbit i absinthens legend upp. Kemister identifierar ämnet tujon, ett ämne med vissa likheter med THC, den aktiva substansen i cannabis. Samtidigt så eskalerar superiet i arbetarklassen. Eftersom man inte kan skylla på alkoholen, det skulle inte den hårt pressade, efter vinlusens härjningar, vinindustrin tycka om, så riktade man in sig på tujonet. Genom att rikta in sig på tujonet, och hävda att man blir galen av ämnet så lyckas man med två saker. Man riktar in sig på arbetarklassens alkoholanvändning utan att skuldbelägga överklassen för dess alkoholvanor, de drack då som nu mest Congac, rödvin och Champagne, samtidigt som man slår undan benen på en hotande konkurrent till den viktiga vinindustrin. Det inleddes en kampanj där absinthen beskylldes för både sociala problem generellt och allmänna alkoholproblem i synnerhet. Människor som under alkoholpåverkan begått våldsbrott sas ha handlat under ”absinthe-galenskap”. Till slut bär kampanjen frukt och 1915 förbjuds absinthe i Frankrike, och några år tidigare i USA och Schweiz. Förbudet gör givetvis sitt till att spä på legenden om dryckens ”farlighet”.

Foto från Pernod Fils detilleri runt 1900
Foto från Pernod Fils destilleri runt 1900

Men stämde inte anklagelserna om absinthens farlighet? Nej det kan man inte med nån form av ärlighet säga. Givetvis var superiet ett stort problem och misären som följde av arbetarklassens alkoholanvändning nådde propotioner där det till och med hotade produktionen. Tujon må likna THC, men är närmre besläktat med menthol. Samtidigt är det så att eftersom tujonet kommer från malörten, så innehåller en vanlig svensk ”Beska droppar” betydligt mer tujon än mycket absinthe, speciellt som absinthen dricks utspädd och inte snapsas ren. Ett problem som finns just med absinthe är dock den höga alkoholhalten, späder man inte ut den ordentligt är risken för alkoholförgiftning givetvis högre än vid andra typer av alkohol. Men jag vågar påstå att om man dricker de mängderna absithe med flit, så har man sannolikt redan alkoholproblem och kan knappast skylla specifikt på den gröna fén.

Förbudet grundmurade givetvis legenden och underlättade för tjeckiska ”entrepenörer” som under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal började sälja ”absinthe” till tågluffande ungdomar från västeuropa och den nordamerikanska kontinenten. Man var noga med att påpeka att absinthe var förbjudet, spädde på myten om tujonets ”drogeffekt” och hittade på en helt egen absintheritual, som gick ut på att man skulle tända eld på spriten. Absinthen som salufördes var dock inte det som till vardags kallas absinthe, utan det som de flsta skandinaver skulle känna igen som vanlig Besk, dock med lite högre alkoholhalt. Att man kunde maknadsföra det som Böhmsk Absinthe, dvs. på engelska Bohemian Absinthe, gjorde ju det hela än mer förvirrande. Men det funkade bra och många som var unga under den här perioden fick på det här sättet sin första kontakt med absinthen på det här lite tråkiga sättet. Men det spädde definitivt på legenden om absinthen. En legend som lever kvar även nu mer än tio år efter att förbuden släppt på de flesta håll runt om i världen.

Om vi då tar och skalar av myterna och tittar vad som finns därunder så är det dock fortfarande en oerhört trevlig dryck med anor och ritualer. Absinthen är som sagt ett anis- och malörtsdestillat. Blandat med rätt mängd iskallt vatten och eventuellt socker är det en utsökt dryck som utan tvivel bär sig gott även utan legender om hallucinationer och drogrus.

En av de pryttlar som tagits fram för att öka välmåendet i samband med absintheritualen. Den lite spexiga Auto-Verseuren
En av de pryttlar som tagits fram för att öka välmåendet i samband med absintheritualen. Den lite spexiga Auto-Verseuren

Det första man som ny absinthdrickare kommer märka är att även riktig absinth har sin ritual, en ritual som går ut på att lösgöra smakämnen. men ritualen fyller också funktionen att få den som dricker att först komma i en lugn stämning för att inte jäkta i sig drycken. Ritualen går ut på att absinthen hälls i ett glas, på glaset läggs en för ändamålet anpassad sked med en sockerbit på. Efter det tar man en karaff med iskallt vatten och häller, eller till och med droppar, vattnet över sockret och ner i glaset där det blandas med absinthen som börjar opaliseras. Opalisering är den reaktion som bland annat ouzo får när man blandar i vatten. Oljor i alkoholen reagerar med vattnet och skapar en vitaktig ”dimma”. Det är när man droppar i vattnet långsamt som virvlar i samband med opaliseringen påminner om de dimsjok där men i folktron sett älvor och féer, därav absinthens andra namn ”Den gröna fén”, som nämnts tidigare. Det här är en effekt som framförallt fås av anisdestillat, när tjeckerna lanserade sin ”absinthe” så gick det inte att få en opaliseringseffekt och det var därför de kom på den ”geniala” idén att sätta eld på drycken. När det gäller Böhmsk Absinthe så är det väl en smaksak, men när det gäller riktig absinthe så avråder jag å det kraftfullaste för att ta till så tossiga idéer. Att sätta eld på riktig absinthe förstör smaken helt och fyller noll funktion. Experimentera då hellre med de olkia tillbehör som finns för att göra absintheritualen mer trivsam och ibland till och med underhållande! Absinthefontänen är givetvis kronan på verket bland dessa tillbehör och ett synnerligen trevligt sätt att garantera ett långsamt tillförande av vatten till glaset utan att man behöver fokusera på blandandet utan istället kan lägga fokus på trevlig konversation med bordssällskapet.

Glas av Pontarlier-typ
Glas av Pontarlier-typ

När man väl har smakat sin första absinthe och känner att det var något man vill göra fler gånger och gärna i hemmiljö, hur går man till väga då? Undertecknads råd är att köpa något av de ”startpaket” som erbjuds på diverse hemsidor på Internet. I princip alla handlare som specialiserat sig på absinthe erbjuder nämligen replikor på glas och skedar från sekelskiftet. Och det finns en poäng med att slå till på någon av dessa reproduktioner. De standardglas som i princip alla handlare erbjuder under namnet Pontarlier har nämligen den fiffiga egenhet att de är konstruerade för att man lätt ska se de normala mängderna vatten och absinthe som skapar en standardblandning. I botten på glaset finns en blåsa eller behållare som motsvarar ett standardmått absinth. Glaset är sedan slipat upp till den nivå där de flesta föredrar att ha vattennivån i glaset. Det fungerar med andra ord som en måttsats för den som ännu inte själv är säker på vilka propotioner som man föredrar. Förutom glas brukar paketen inne hålla en standardabsinthe samt skedar. Skedarna är i praktiken små såll vars funktion är att hålla sockerbiten på plats samtidigt som vattnet släpps ner i glaset. Här finns en myriad av utformningar och skedarna lämpar sig ypperligt för en samlarnatur då de ofta är vackra och det fortfarande dyker upp skedar från sekelskiftet till priser som visserligen inte är låga, men man inte heller blir ruinerad på. Men inledningsvis är det givetvis nya kopior som är att rekommendera, och det brukar komma med i startpaketen.

Absinthesked av enklare typ
Absinthesked av enklare typ

Vilken absinthe man ska ge sig på är inget jag tänker lägga mig i här, även om recensioner kommer dyka upp på bloggen, mer än att man bör försöka se till att man får tag på ett destillat och inte på en absinthe som är gjord på essens, vilket dessvärre förekommer bland de billigare märkena. Om man får tag på en essensbaserad absinth som det första man provar på finns tyvärr risken att man avskräcks från fortsatta utsvävningar, vilket vore synd.

En antik absinthefontän
En antik absinthefontän

Absinthens natur som en dryck som tar lite tid att få i ordning gör att den är ypperlig som alternativ till viskypinnen eller cognacen. Att efter en slitsam dag koppla av med ett glas från något av de franska destillerierna samtidigt som det ur radion hörs chansons med Fréhel är icke att förakta. Om man dessutom fastnar för absinthe så kan det då alltså vara dags för den stora investeringen, fontänen. För det kan jag lova, om man verkligen fastnar för den gröna fén så är det värt investeringen. En fontän är inte bara oerhört prydsam och en stolthet för var hem, den är också oerhört praktisk. Det är med en känsla av trevligt gemyt man ställer fram och fyller på fontänen, för att sen ställa glaset under. Medan man väntar hörs det stillsamma porlandet och absinthen börjar långsamt bli klar att dricka.

Det är just för att det är så otroligt trevligt att ha en fontän i sitt hem som jag också vågar påstå att det är ett av de viktigaste inköpen för en absintheur, som man säger på utrikiska. Vi drömmer givetvis alla om en antik fontän, men såvida inte plånboken är sanslöst välfylld så bör man nog slå den tanken ur hågen, de är oerhört sällsynta och man får räkna med femsiffriga belopp när de väl dyker upp. Istället kan man rikta in sig på moderna replikor, de är visserligen inte heller de något man köper för fickpengar, men det är ändå en tiondel av vad en antik skulle kosta. Det viktigaste skulle jag påstå är att se till att det är kranar av metall. Det finns billigare varianter med plastkranar, men om man ändå lägger ner pengar på en vacker accessoar som en fontän så spara hellre en månad eller två till för att lägga till de kronor som krävs för en med riktiga kranar. Man ångrar sig inte.

Liknande artiklar

0 1023

0 964

0 762

INGA KOMMENTARER

Kommentera