Sedan jag blev familjefar och yrkesarbetare tycks tiden mellan tillfällen då jag får packa mina spön allt för lång. Det finns dock en helig vecka var sommar som vanligtvis infaller veckan efter midsommar.  Denna vecka, om allt vill säg väl, sammanfaller den årliga norrlandsturen med kläckningen hos Ephemera vulgata ,  Sjösandsländan.

Tidig morgon. Klockan ringer 04.00 och trots svårigheter att somna kvällen innan är jag pigg och fräsch. Ryggsäcken, en Haglöfs från mitten av 1900-talet, är packad och står lutad mot ytterdörren.

förberedelserDenna gång fick inte några vadare komma med i förhoppningen om en bekväm fisketur med strandnära vak och roddbåt. Detta är något jag senare bittert kommer att ångra.  Jag går igenom flugaskarna en sista gång innan avfärd. Allt tycks vara i sin ordning.

Resan uppåt fortgår i sedvanligt tempo. De första timmarna tycks olidligt långa och det är inte förrän man kommit en bra bit ovanför dalälven som naturen ändrar karaktär och mitt hjärta sakteligen tycks synkronisera med omgivningen. Detta är för mig en ytterst påtaglig känsla. Jag vet att jag närmar mig äventyret. Min själaboning och trygghet.

Mina bilfönsterdrömmar kommer dock till en snabbt avslut då vi mellanlandar i Sveg för proviantering och spritinköp. Ett tyskt par har försvunnit i trakterna och under dånet från helikoptrar och hundskall intages i folkets hus en av de sämre vägmåltider jag någonsin upplevt. Så pass dålig att den stackars magen sade ifrån.

 

flatruet

En stund senare efter avfärd andas jag åter lugn och vid horisonten syns de första snöbeklädda fjällen. En bomväg leder oss upp på Flatruet från vilket vi ser Helags och fjällen på norska sidan gränsen. Utsikten är slående och jag blir ståendes en lång stund för att känna på dofterna och de svala vindarna som rullar in från glaciärerna inte långt därifrån. Både ripa och ljungpipare gör sig hörda innan vi åter beger oss genom Mittådalens sameby och ner i Ljungdalen.

Väl framme vid baslägret bestämmer vi oss för att testa Rottjärn. Just denna vecka på året och vid liknande väderförhållanden har vi tidigare år haft magiska kvällar med storöring vid ytan betandes av den rikligt kläckande Vulgatan. Vi sätter oss i båten och ror ut mot en udde där vi av erfarenhet vet att det passerar mycket fisk. Någon kläckning kan vi dock inte tala om och kvällen fortlöper med kokkaffe, flugbyten och mygg på mackan. Precis som det ska vara således.

Det är glest mellan  påslagen men när det händer så är det oftast på flugor  av väldigt liten modell.  Black Gnat  är en torr  sådan mygg- eller knottimitation. Nymfer av liten modell var även det något som fungerade.Det blir inte en särskild sen kväll. Strax efter midnatt är vi trötta och efter ett par viskypinnar ur den samlade skörden från Svegs systembolag sover vi med kartan över ljungdalens strömmar, åar och sjöar i tanken.

flugfiskeNästa dag spenderas vid Rövran. Har har vi viss kläckning av dagsländor vilket också ger resultat. I de övre delarna fångar en del fin öring på runt halvkilot och i de nedre systemen blir det harr i mängder. Tyvärr är harrarna aningen små och jakten på fiskarna över 40 cm fortskrider.   De följande dagarna besöker vi mindre åsystem i dalen och prövar lyckan i de många tjänar som likt pärlor smyckar detta område mellan fjällen. Detta år tycks vi ha missat den stora kläckningen som gissningsvis inträffade veckan innan då en varmfront drog in i dalen. Vi har inte riktigt någon värme att tala om och spridda skurar gör att de sporadiska kläckningsförsök vi ser aldrig når den topp vi vill åt.

Men fisk får vi då en och annan matharr hamnar i pannan. Kvällarna under dessa fisketurer innehåller allt som oftast många spännande samtal. Givetvis diskuteras fisket, flugval, väder och annat för den inbitne fiskaren intressanta ämnen. Men drycken tycks även frammana hetsiga diskussioner även om politik. Ofrånkomligt då jag är den jag är och sällskapet består av två äldre herrar, varav en är en bekant radioprofil och en miljöarbetare i en stor organisation. Bägge dessa herrar har bakgrund inom den, ska vi säga tokröda, rörelsen under 60 och 70-tal. Vi är förstås överens om mycket, men här finns även stora klyftor. Kanske framförallt i det att jag är frihetligt lagd i en betydligt högre grad än dessa båda respektabla herrar. Vi kommer dock alltid till sans och enasi drömmen om den stora fisken.

I detta område är Sölvbacka strömmar kanske det mest bekanta fiskestället. Hit kommer folk då storöringen vandrar i jakt på mat och lekplats. Vi valde dock detta år att passera och istället testa Ljunghålet som jaktstart på storfisken. Denna plats är betydligt mer avskild och därmed inte alls lika välbesökt. Perfekt för en i sammanhanget folkskygg naturromantiker. Det visar sig vara en fantastisk plats. Gamla fördämningar och flottningsbyggen har skapat perfekta harrströmmar. Det är här jag blir stående tittandes på de återkommande harrvaken långt ut bland kaststenar oåtkomliga för mig då jag av ren bekvämlighet bestämt mig för att inte släpa med några vadarbyxor. harrMin fiskekamrat var dock klokare och får plats på en sten mitt i strömmen och får sitt livs harrfiske serverat. Påslag efter påslag och flera fiskar i behåll. Den är vacker den, harren med sin stolta fena kämpandes i det strida vattnet.

Längre ner, vid den gamla flottarstugan där en rostig räls mellan strömfårorna vittnar om ett flitigt kämpande med timret hittar jag en plats just där flera fåror möts. En fors vars dån döljer alla fåglars sång. Jag bestämmer mig för att testa en riktigt stor fluga, svart och röd, och släpper ut den mitt i forsen. Det tar inte mer än 2 sekunder innan det smäller till. Spötoppen viker sig och ansträngningen för spöet är total. 2 sekunder senare är det över. Jag tar några djupa andetag och inser att jag just tappat vad jag misstänker är mitt livs största öring i vatten som dessa. Han tog flugan med sig och jag bannar mig själv för att inte ha använt tillräckligt grov utrustning. Men glädjen finns där, adrenalinet rusar och jag sätter mig förnöjt på stenarna med ett leende. Det räcker faktiskt  ganska långt att bara för ett par sekunder få hälsa på dessa älvarnas jättar. Dagen fortlöper och vi får en del mindre öring, sik och harr. Men mina tankar är kvar i Ljunghålet.

kokkaffe

Dagen efter är det hemresa. 5 dagar vid fiskrika  vatten, mycket mygg och drömmen om storfisken är tydligare än någonsin. Det är just dessa drömmar som binder mig vid detta intresse. Spänningen, ovetskapen om vad som väntar under ytan. Vad vi faktiskt får upp tycks spela mindre roll. Det är vid kaffepannan jag smider mina planer, det är där jag lägger upp min taktik. Det är där jag får min livskraft som måste räcka ända fram tills nästa gång jag sitter där igen.

Ljungdalen och Storsjö FVO är hyfsat nära, fiskevattnen är många och relativt sett rika på fisk. Kanske åker jag dit även nästa år. Kanske beger jag mig ännu längre norröver.

 

 

 

Liknande artiklar

INGA KOMMENTARER

Kommentera