Första Maj i Stockholm 1903
Första Maj i Stockholm 1903

Imorgon är det åter första maj och arbetarrörelsens fanor kommer ånyo fladdra i vinden. Då kan det vara trevligt att slänga ett snabbt öga på dagens historia, ja inte historien om Haymarketmassakern och hur Andra Internationalen utlyste 1:a maj till minnesdag för martyrerna och kampdag för 8-timmarsdagen, och sedemera till en generell dag för arbetarrörelsen. Den historien räknar vi kallt med att våra läsare kan. Vi utgår nämligen från att ni är bildade och stolta arbetare!

Vi tror att det vore betydligt intressantare för våra läsare med några korta ord om dagens historia här i landet.

Som de flesta säkert gissat utlystes första maj som demonstrationsdag för första gången i Sverige 1890. Det demonstrerades på 22 platser runt om i landet och i Stockholm samlades 50 000 personer trots att det var torsdag och vanlig arbetsdag. Hur många som aktivt arbetsvägrade av de samlade vet vi inte, men vi kan gissa att första maj 1890 var en dag då ovanligt många inte dök upp på sitt arbete.

program-normalarbetsdagsdemonstration-1-maj-1890
Program för demonstration och möte 1:a maj 1890

De 50 000 samlades på Karlavägen där Cirkus låg på den tiden och marcherade därifrån till Ladugårdsgärde där man av rent praktiska skäl delade upp sig i två grupper, med varsin talarstol. Talade gjorde arbetarrörelsens stora som Hinke Bergegren, August Palm och Hjalmar Branting. Om splittringen i arbetarrörelsen åskådliggjordes genom att kombatanterna Bergegren och Branting inte talade i samma talarstol eller om det bara var slumpen som delade upp dem är ytterligare en fråga som vi nog aldrig kommer få svar på. Men lite vet vi om själva demonstrationen och det efterföljande mötet. Det mest kända är nog den passus ur den resolution som antogs där man förklarar varför man är där.

I följd av ett beslut, enhälligt fattat på den internationella socialistiska arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi i dag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmarsarbetsdag.

Åttatimmarsdagen var fortfarande i fokus, något som också syns i de rader av Metallordförande K. J. Karlssons tal som bevarats till eftervärlden.

Huru normalarbetsdagen skall uppnås, det veta vi mycket väl. Medlet är det gamla välkända: Organisation. Utan att arbetarna varit en makt att räkna med, skulle frågan icke nu debatteras hela samhällsskalan igenom. Från arbetaren upp till ministern på taburetten. Många säga, att industrin skulle taga skada av en åttatimmarsdag. Men frågan är internationell och måste därför lösas internationellt, samtidigt i alla länder.

Åttatimmarsdagen skär i de härskandes öron. Men även många arbetare rygga tillbaka för densamma. I morgon skall dock nöden tvinga in dem i våra led. När arbetarna i början av sitt uppvaknande famlade efter en väg ut ur förtrycket, svarade man dem med fraser, man förmanade dem att spara, att bliva nyktra, att gå i kyrkan. Vad ha de vunnit härpå? Intet! Nej, arbetarna måste själva taga itu med sin frigörelse, de måste ropa till alla världens folk vakna upp. De måste ropa, så att det förstås, att här är allvar i spelet och fara i dröjsmålet. Arbetarna måste rädda sitt människovärde. ‘Människovärdet får icke gå under i kroppsmödan’, hade en biskop yttrat. Av vårt frigörelsearbete skall eftervärlden skörda frukterna. Lyckliga de släkten, som få leva i framtidens rena, hälsosamma luft.

Redan några år senare, 1904, utropade den socialdemokratiska Socialistinternationalen 1:a maj till en mer generell kampdag, därmed inleddes vägen mot att Haymarket skulle glömmas bort.

Stockholms-LS-1939a_imagelarge
Stockholms LS affisch inför 1:a maj 1939

I Sverige fortsatte man med gemensamma 1:a majtåg fram till 1939. Då lyckades Socialdemokraterna driva igenom 1:a maj som helgdag, men samtidigt omformades den i Folkhemmets namn till en mer nationalistisk dag. Fanorna var inte längre bara de socialistiska röda och syndikalistiska röd-svarta. Den svenska blå-gula syntes i allt högre grad. Detta ledde till att SAC slutade gå med i tåget och istället utlyste 1:a maj-möten. De två följande årens Medborgartåg där klasskonflikten helt suddats ut till förmån för fosterlandskärlek och enhet mot, ja vem är väl svårt att veta när det gäller det svenska medlöperiet, visar väl i alla fall så här i efterhand på att SAC verkligen hade en poäng.

Från och med 1939 och 40 år framåt så arrangerades det av Stockholms LS 1:a majmöten i Stockholm istället för demonstrationer. Mötena kunde vara både utom- och inomhus, sannolikt beroende på uppskattat antal besökare.

Det dröjde ända till 1972, enligt trovärdiga källor som Punschverandan kommit i kontakt med, innan syndikalister åter demonstrerade på Stockholms gator i samband med 1:a maj. Då var det 20 syndikalister som med egen röd-svart banderoll bildade ett mini-block i den socialdemokratiska demonstrationen.

Det skulle dröja ytterligare ungefär 10 år innan SAC arrangerade egen demonstration på 1:a maj i Stockholm. De första åren följde tidig arbetarrörelsetradition genom att det följde oroligheter på demonstrationen vid åtminstone två tillfällen. Då demonstrationen nått Stortorget tågade det yngre gardet i form av punkare, skunks och andra subkulturella element vidare och blev i City angripna av ordningsmakten. Vid förfrågan svarade några av dem att de att de ”demonstrerade för B.F.F.!”

Sedan dess går SAC, med några få tillfällen som undantag, från Sergels Torg till Stortorget, så även detta år. Det är idag långt från de 50 000 som marscherade 1890, men SAC och V är de tåg som faktiskt har en växande trend.

Som avslutning kan vi erkänna att historieskrivningen här idag inte på något sätt aspirerar på att vara heltäckande eller balanserad. Vi är fullständigt medvetna om tonvikten på Stockholm och SAC, men då vi planerar att fortsätta med den här bloggen även över nästa 1:a maj så kan kanske ni kära läsare bidra med en fortsatt och mer heltäckande historieskrivning till nästa år.

INGA KOMMENTARER

Kommentera