Nicole Mitchell från säsong 4

För några dagar sedan satte sig undertecknad med de trogna jyckarna i soffan framför televisionsarpparaten och lät inspelade säsonger av den engelska TV-serien ”Ladette to Lady” utspela sig i bildröret. Upplägget på serien verkade lovande samtidigt som en rad varningklockor lät ljudligt och högt. Idén med TV-serien var att låta en grupp unga kvinnor från arbetarklassen utan någon som helst kunskap om hur man uppför eller klär sig med stil få chansen att under en period på fem veckor gå en kurs på en Finishing School, eller charmskola som man till vardags säger på svenska, som öppnats upp på nytt just å TV-seriens vägnar. Idén i sig är inte så dum, grundläggande stil och etikett är en del av det kulturella kapital som överklassen varit noga med att hålla för sig själva, samtidigt som man använt det som en barriär för att hålla uppe de ojämlika klassrelationerna. Att då ge en grupp unga kvinnor ur arbetarklassen tillgång till det här kulturella kapitalet samt ge dem möjlighet att på riktigt ta in det och dra nytta av det, är en i grund och botten lysande idé. Varningsklockorna som ringde gällde att man fått för sig att det lämpligaste sättet att göra programmet var genom en dokusåpa där utslagning är en del av varje avsnitt, just den form av negativ uppmärksamhet och misslyckande många av de här kvinnorna verkligen inte behöver. Något som också skvallrade om att det hos produktionsgruppen även fanns fallgropar i berättandet, skulle de fokusera på kvinnornas utveckling och vad de får lära sig eller på skandaler, utmanande klädsel och grovt språk?

Clare Randall, från säsong 1

Under den första säsongen lyckas de faktiskt hålla en acceptabel balans, även om de gör några grova övertramp. Upplägget på utbildningen är här också ganska ändamålsenlig. Ämnena man valt att låta kvinnorna studera fyller i stort uppgiften att bygga upp självförtroende samt introducera dem för klassisk stil och umgängeskonst, med det lite konstiga valet av blomsterarrangemang som undantag. Blomsterarrangemang är förvisso en trevlig färdighet och hör onekligen till de traditionella ämnen som under 1900-talets första hälft studerats på brittiska finishing schools, men vilken funktion det fyllde för de här kvinnorna mer än att ge Gill Harbord, som fick agera rektor i de senare säsongerna, en ursäkt att delta i programmet har jag svårt att se.

Inför den första säsongen har de också försökt hitta unga kvinnor som har en ambition att bryta sina destruktiva beteendemönster, en vilja att lära sig ett universellt fungerande uppträdande samt ta till sig klassisk stil. Det här leder till att man under första säsongen lyckas balansera hyfsat väl mellan kvinnornas personliga utveckling, utbildningsmomenten och de föga imponerande inslag som utgör dokusåpans signum. Det enda egentliga grova övertrampet som görs är att man visar en total oförståelse för en av de unga kvinnornas alkoholproblematik. Trots att det redan i ett tidigt skede, i alla fall om man ska tro klippningen, står klart att det är ganska allvarliga alkoholproblem vi talar om, så kopplas inte expertis på området in. Istället fortsätter man med uppfostran medelst frestelser, som gång på gång blir för stora för den unga kvinnan. När det står klart att problematiken står i vägen för att hon ska ta till sig av utbildningen så får hon helt sonika åka hem. Ingen ambition att hjälpa henne vidare med alkoholproblematiken visas, utan hon får åka hem med ytterligare ett misslyckande bakom sig. I just det här fallet har det dock i efterhand visat sig att hon trots behandlingen hon utsattes för klarade av att nyktra till och skapa sig ett lugnare liv. Men det ursäktar inte produktionsgruppens behandling av henne.

Rachael Carter-Eagleton, Hayley Brisland och Michelle King, från säsong 1

Om det var det grova övertrampet i säsong ett, så blir det bara värre i de följande säsongerna. Efter den första säsongens försök att balansera fokus så förändras det fort i och med säsong två, och än längre fram i serien är det ren katastrof. I och med att serien visats en omgång så ändras intagningen så det i högre grad blir sökande som ser en chans att visa upp sig i TV. Fokus flyttas mer och mer till deltagarnas fylla och avslöjande klädsel. Från och med säsong tre släpper man även hämningarna vad gäller uppvisande av de unga kvinnornas kroppar i minst sagt omotiverade topless-situationer. Något som blir uppenbart då en av deltagarna i säsong tre livnärt sig som ”glamour modell”, det vill säga det som förr hette pin-uppa, och man envisas med att gång på gång visa samma klipp där hennes bröst är exponerade under ett fototillfälle.

Från och med andra säsongen förändras också rollen för de unga ”gentlemen” som under den första säsongen fungerade som hjälp vid social träning. Nu är det inte längre yngre män med gott beteende som figurerar. Istället handlar det om välbärgade unga, och ibland inte ens unga, män, som inte nödvändigtvis vet hur man uppför sig eller har den ringaste aning om hur man uppträder respektfullt gentemot kvinnor. I den fjärde säsongen visar en av deltagarna på både styrka och människokännedom då hon sågade två av ”gentlemännen” som samma sorts pack som hon som stripteasedansös uppträdde för innan hon fick möjligheten att vara med i TV-serien. En sund och välgrundad reaktion som viftas bort av de närvarande lärarna. Då männens beteende inte på något sätt visade att de var gentlemen, utan tvärt om saknade hyfs och grundläggande respekt för sin omgivning, blev det än mer uppenbart att den ”fina värld” som man från TV-bolaget lyckats få tag på senare i serien egentligen bara var välbärgade som var tillräckligt vulgära för att vilja åma sig framför TV-kamerorna, samtidigt som de fick ge utlopp för grova och nedsättande fantasier om arbetarklasskvinnor.

Rosemary Shrager och Gill Harbord, lärare alla säsonger.

Det är också det som blir den bittra eftersmaken om man inte slutar titta efter den första säsongen. Stora delar av fortsättningen handlar om fokus på den vulgära arbetarklassen. Man visar ofta stor oförståelse för de mekanismer och strukturer som ligger bakom det destruktiva beteende som fler och fler unga visar upp. Ju längre serien pågår desto klarare står det att flera av lärarna levt större delen av sitt liv i en skyddad verkstad där insyn i unga arbetarklasskvinnors förutsättningar och miljö helt saknats. Idén till serien var som sagt god, men misstanken om att det var jakten på tittarsiffror fick för stort utrymme är stark. För det är svårt att förstå hur man annars kan fördärva ett i grunden vettigt upplägg så totalt är annars svårt att begripa.

INGA KOMMENTARER

Kommentera