Idag blir det en lite mer politisk och inte så stofil eller gentlemanna-knuten text. Men bloggen är ju trots allt revolutionär, så lite politik får ni tåla.

anarkokapitalismJag trodde aldrig jag skulle behöva skriva en sådan här text. Men i och med att psykopatkramaren Ayn Rand har blivit mer och mer poppis bland världens högdjur har även den liberala 50-talsföreteelsen ”anarkokapitalism” dykt upp igen. Personligen trodde jag den gick i graven efter att Christian Gergils slutligen tappat allt grepp om verkligheten och blivit dokusåpakändis samtidigt som hans gamla vapendragare Mats Hinze satt inspärrad för OS-bomberna, men jag hade tyvärr fel. Den här avarten av extrem nyliberalism har givetvis, sedan man hittade på eländet på 50-talet, haft sina anhängare i usa, och det är därifrån som nu svenska medelklassungar fått sin inspiration samtidigt som internet och framförallt Flashback gett dem en arena att mötas på.

Men vad handlar det egentligen om? Kan det här verkligen handla om anarkism? Hela utrycket verkar ju vara en självmotsägelse? Ja, det är en självmotsägelse och det var sannolikt en av Murray Rothbards tankar när han hittade på termen för att beskriva sin utveckling av bl.a. Ayn Rands sociopatiskt inspirerade tankar om samhället. Självklart handlar det inte om anarkism utan om liberalism. Hela ”anarkokapitalismens” tanketradition kommer från liberalismen och då framförallt den mest extrema nyliberalismen.

Men om vi börjar i rätt ände och försöker klura ut vad det handlar om. ”Anarkokapitalismens” grund är helt och hållet den österrikiska ekonomiska skolans i det närmaste religiösa tro på den fria marknadsekonomins under. Det är en vidareutvecling av den nyliberala idén om nattväktarstaten där man gått ett steg längre och ser det som att kapitalet i sig är såpass starkt att staten i princip bara hindrar det fria kapitalflödet och kränker det naturrättsliga självägandet, och just det fira kapitalflödet ses som det samma som friheten personifierad. Man grundar sig uteslutande på tankar om ekonomin och saknar t.ex. helt klassanalys eller andra sociologiska infallsvinklar. På sin höjd kommer de med i förbifarten när man konstaterar att lösningen på allt är avtal och en fri marknad.

Den österrikiska skolan är dessutom en ekonomisk skola som helt och hållet avfärdar epirisk bevisföring, vilket i praktiken lett till att oerhört många av dess anhängare i mångt och mycket agerar som rena rättshaverister. Eftersom de inte kan bevisa ett enda av sina påståenden(det ligger ju i sakens natur när du inte köper empirin) så använder de sig av oerhörda mängder av babbel för att få sin ståndpunkt att verka sannolik.

Det genomgående argumentet för att räknas in i det anarkistiska släktträdet som dessa Rothbards proselyter använder är att eftersom definitionen på en anarkist är att man vill upphäva staten så är även de anarkister. För någon med sorgligt grunda kunskaper om idéhistoria och vad anarkism är så kanske det kan låta som ett bra argument. Problemet med påståendet är dock dels att det utgår från en falsk premiss, att definitionen på en anarkist är att man vill upphäva staten, dels påståendet att dessa nyliberaler är motståndare till staten som sådan.

Om vi tar den felaktiga premissen först. Anarkismen definieras inte med sitt motstånd mot staten. Anarkismen kan särskiljas från resten av arbetarrörelsen utifrån sin syn på staten som kontraproduktiv till sin natur som medel för att nå ett jämlikt samhälle. Men anarkismen är alltså definitionsmässigt en del av arbetarrörelsen, även om det har varit en hel del gnissel genom åren. Anarkismen är med andra ord en strävan efter jämlikhet och frihet där en av pelarna är synen på staten, men där andra pelare, som klassanalysen och det därpå följande motståndet mot kapitalismen, är minst lika viktiga. Det här har Rothbard, Friedman, Molyneux och de andra ”anarkokapitalistena” helt missat, eller struntat i, i sin iver att använda ordet ”anarkism” i samband med sin liberala ekonomiska teori.

Det andra stora problemet är påståendet att dessa liberaler skulle avfärda staten rent definitionsmässigt. Något de inte gör. En stat är definitionsmässigt ett landområde där en enskild makt upprättat våldsmonopol. Att upprätta våldsmonopol innebär innebär praktiken att den som styr en stat har tillgång till polis och militär som upprätthåller den ordning som den styrande vill hålla. Rothbard och de andra vänder sig mot staten som den ser ut idag, där en stat är något som är gemensamt under vilkens regler även det kapitalistiska ägandet lyder. De vänder sig emot att staten kan kräva t.ex. skatt från den som äger ett landområde, eller att staten bestämmer vad man får göra med det landområde man köpt. De ogillar alltså den stat som lägger sig i och begränsar det privata ägandet. Däremot har de inga problem med landägare som utövar våldsmonopol på sin egen mark, inte ens om den marken även används till exempelvis hyresrätter. En situation som gör hyresgästerna till medborgare i en privatägd stat och landägaren till diktator. Drömmen om den fria marknaden är betydligt viktigare än en korrekt definition av begreppet stat i en ”anarkokapitalists” värld.

Men att såga dessa liberalers argument på det här sättet tror jag trots allt är en återvändsgränd. Det öppnar bara upp för en evig svada av liberalt ekonomiskt nonsens om ”fria val” och ”fri marknad”.

Det lättaste och tydligaste sättet att få fram ideologisk tillhörighet hos de här mest extrema nyliberalerna är att se hur deras ideologi utvecklats och vad kärnan i deras övertygelse är, och här är det inga som helst konstigheter eller otydligheter. När Murray Rothbard myntade oxymoronen ”anarkokapitalism” hade han en lång resa bland diverse nyliberala grupper bakom sig. Liberaler, libertarianer och allsköns tokstollar var helt och hållet hans sällskap.

Rothbard bygger i princip allt på en grund lagd av den österrikiske extremliberala ekonomen Ludwig von Mises. Samma ekonom som lagt grunden till Ayn Rands tankegods och Milton Friedmans ekonomiska doktriner. Innan Rothbard formulerade sin idé så var han till och från hängiven anhängare av Ayn Rand och hennes extrema nyliberala ”objektivism”. Det här gäller också en absolut majoritet av de övriga tunga namnen inom ”anarkokapitalismen” som irländaren Stefan Molyneux och Milton Friedmans son David Friedman. Fokus ligger inte på mänsklig frihet, utan på ekonomisk frihet från kollektivt inflytande. En helt och hållet liberal tanke. Något som också blir tydligt då dessa liberaler inte har några som helst problem med parlamentarism och partibildande. Murray Rithbard själv var genomgående aktiv i den amerikanska partipolitiken, dels som medlem i Libertarian Party dels som aktiv förespråkare av värdekonservativa presidentkandidater som Pat Buchanan och Ross Perot.

Men var kommer då anarkismen i i det hela? Jo, ett av skälen till att Ayn Rands och Rothbards vägar skilde sig åt var att Rothbard tog till sig väl valda delar av både Benjamin Tuckers och Lysander Spooners tankar. Därmed tyckte han sig vara en del av den anarkistiska rörelsen, något Rand inte gillade. Problemet är dock att Rothbard väljer och vrakar så pass mycket att stora, och i allra högsta grad väsentliga, delar av de två anarkisternas tankegods går förlorade. Rothbard förkastar till exempel arbetsvärdeteorin och saknar helt klassanalys. Man pekar istället på att det fortfarande fanns en del liberalt tankegods hos det amerkanska 1800-talets individualanarkister, som t.ex. naturrätten.

De influenser som Rothbard och anhang hämtar från hyfsat marginaliserade amerikanska anarkister är dock så få, framförallt i jämförelse med den alltid närvarande kärnan av liberalism, att ingen seriös kan kalla Rothbards tankar anarkistiska.

Men varför är då det här intressant över huvud taget? Ett gäng amerikanska stollar är väl ingenting att bry sig om? Jag önskar att det vore så enkelt. Men i dagsläget håller dessa liberaler med sitt ohejdbara flöde av nonsens på att ta sig mer och mer plats på de diskussionsarenor för anarkism som finns på Internet. Ett beteende som försvårar för faktiskt spridande av anarkistiska tankar och idéer. Sunda tankar och frågor blir dolda av ett svammel om marknadens frihet och nyliberalt nonsens. De är givetvis ännu försvinnande få jämfört med världens anarkister, men av historien lär vi oss att galna högerteorier bör kväsas redan när de är små och hyfsat obetydliga.

5 KOMMENTARER

  1. Blir det rätt att sammanfatta det som så att ”anarkokapitalisterna” anser att om en har mycket mark, pengar och våld att tillgå så är det dennes rätt att kunna ta över en fattigare persons mark?

    • I praktiken är det så eftersom rikedom medför en rad ”övertalningsmetoder” som sätter de fria valen ur spel. Precis som i dagens värld kan man helt enkelt som rik i en nyliberal värld lägga fram ”an offer they can not refuse”. Däremot så ses ett rent militärt annekternade, dvs anfallskrig, som ”fel”, tyvärr finns det inget som helst sätt att förhindra det under den nyliberala ordningen. Så i praktiken är det ju ren gangsterkapitalism i dess mest rena form vi talar om.

      Teoretisk håller de nog däremot inte med. De lever ju ofta i nån form av dröm-värld där de på fullaste allvar inte tror att makt missbrukas om det inte råkar vara staten som står för makten. Maktanalysen är så att säga hyfsat grund. Teoretiskt kommer de nog att protestera mot ditt ordval om våld. De har ju årtusendets mest skenheliga syn på våld. Men om du omformulerar det till makt, pengar och fulspel så är det svårt att argumentera mot det du säger från ”anarkokapitalistiskt”, dvs. nyliberalt, håll.

      • Håller inte alla ”politiker” på med att skapa ”sin” drömvärld? Du glömmer med ”flit” Antivålds principen,…? Problemet med ett statskontrollerat samhälle är just ”storebror” och våldsmonopolet och vi kommer aldrig att uppnå frihet så länge vi inte får ta ett eget personligt ansvar, med betoning på personligt. vad gäller socialismen och kommunismen så är de också för ett avskaffande av staten i förlängningen,.. men de har väldigt svårt att ta steget dit, det tar för lång tid att nå de fria samhället… De ”Liberala partierna” vi har idag är knappast liberala, snarare socialkonservativa eller socialliberala med en ”stark” stat i deras grunduppsättning. Problemet som jag ser det är just staten, som gynnar det kapitalet som skriker högst. Men den dagen då varje individ kan räknas som ett företag och idka handel på ”sin och motpartens” villkor, kommer vi få en fungerande kapitalism. Dessutom så finns det plats för er som vill ha ett kollektivt inflytande, då varje person är fri att göra som den vill,… och jag ser mig i första hand som anarkist, jag skulle inte vilja kalla mig liberal då jag förknippar det med en ”stat” så jag skulle hellre stötta en socialanarkistisk inriktning före en nattväktar-stat just på grund utav ”stats skiktet” men jag tror att vi behöver fler lösningar än kollektivismen, och med en handel med flera olika valutor som alternativ till dagens fiatvalutor med dollarn i spetsen. Bitcoin eller liknande digitala lokala valutor som Daler t.ex är något som kommer att gynna individen i förlängningen,.. För trots allt kommer vi att idka handel även i fortsättningen och jag tror att kapitalismen är ett teoretiskt bra förslag på hur handel skulle bedrivas, under förutsättning att det sker på ”lika” villkor,…

        • En ”fungerande kapitalism” är och förblir i bästa fall en dröm för 20-åriga filosofistudenter och handelsdito. Kapitalismen kommer alltid behöva staten, och kommer alltid återskapa den i en form eller en annan, på samma sätt som en bibehållen stat alltid kommer återskapa kapitalismen i en form eller en annan.

Kommentera