Under tidigt 80-tal, då skolan fortfarande hade jämförelsevis hög kvalitet samtidigt som mer eller mindre antikvariska uttryck, som psalmsjungande till tramporgel, dröjde sig kvar, fick man av äldre lärarinnor, som fortfarande ansåg att det var fullt acceptabelt att kalla dem fröknar, lära sig att man förr i tiden inte sa ”du” till okända utan som ett tecken på respekt sa ”ni”. Det här var en villfarelse som många kom att fortsätta leva med. Problemet med det hela är att det inte är en riktigt korrekt bild av verkligheten som de gamla lärarinnorna gav.

Fram till dess tilltalet ”du” slog igenom helt så hade vi här i landet flera parallella tilltalsbruk. De som hade tillräcklig spridning utanför tämligen små kretsar(som vissa sekter, partier eller ordnar) för att ges någon som helst uppmärksamhet här, var du-tilltalet, ni-tilltalet samt tituleringen.

Den äldsta formen av tilltal är tituleringen. Den utgår från en tanke om att samhällsposition är så viktigt att den konstant måste påminnas om genom hur man tilltalar någon. Väldigt förenklat kan sägas att det fungerar som så att någon med högre eller samma samhällsposition som man själv har sak tilltalas med titel, eller, om titeln är okänd, ”herr” eller ”fru”. Däremot användes inte alls titel lika ofta när tjänstefolk eller människor med betydligt lägre rang tilltalades. Istället användes ofta tilltalet ”ni”. Tituleringen var generell så fort man rörde sig i kretsar högre upp i den samhälleliga stegen än grovarbetarens fram till 1870-tal. Efter det så dröjde sig tituleringen kvar framför allt i adliga och konservativa kretsar ända in på 1960-talet.

Det av skolfröknar på 80-talet påtalade ni-tilltalet handlar om en i första hand intellektuell konstruktion och ett försök till utjämnande av status bland lite bättre bemedlade och utbildade. Man ville ersätta titlarna med promonina ”Ni” och ”Er”. Det hela sjösattes som en ”ni-reform” 1875. Problemet förespråkarna mötte var flera. Dels var det många, ur alla samhällsklasser, som kände sig obekväma med att tilltala folk med ”Ni” då detta enligt de regler som tituleringen ger är att tala ner till folk, att behandla folk som tjänstehjon. Något som också är skälet till att många äldre, framförallt med arbetarklassbakgrund, än idag ser ni-tilltal som ytterst otrevligt och ohyfsat. Dels var motståndet mot reformen stort bland dem som ville behålla ett strikt klassamhälle, och de behöll som nämnts här ovan tituleringen långt in på 1900-talet. Samtidigt var ni-tilltalet redan på 1870-talet en småkonservativ halvmesyr då arbetarrörelsen redan jobbade hårt med den så småningom helt genomförda du-reformen.

Du-tilltalet till sist är det ju idag nästan allenarådande trots vissa försök att åter genomföra en ni-reform från framförallt yngre med konservativa värderingar. Du-tilltalet infördes under mitten på 1800-talet inom arbetarrörelsen. Till en början blygsamt, men så småningom helt och hållet. På nationell nivå anses den ha drivits igenom 1967 i och med att Bror Rexed blev chef för Medicinalstyrelsen och då proklamerade att han ville bli kallad Bror, ett hyfsat trevligt skämt gällande ordets i det här fallet dubbla betydelse. Du-reformen ses generellt som en demokratisering av språket då man i och med tilltalet poängterar att alla har samma ställning.

Hur bör då en Revolutionär Gentleman förhålla sig till de olika tilltalen?
Den första och enda riktigt viktiga regeln är att helt avhålla sig från ni-tilltal. Hur man än vrider och vänder på det så är det ovärdigt en gentleman.

Du-tilltal är givetvis det vanligaste och ett fullt acceptabelt sätt att tilltala någon. Dock är det hyfsat tråkigt och bjuder inte så många variationer och det ger inte heller särskilt många möjligheter till undertoner. Tilltalet är också familjärt, vilket också kan ställa till problem om man vill hålla någon på lite avstånd. Till exempel kan det kännas lite kymigt att tilltala en poliskonstapel som ”du och bror”. I det fallet kan dels titulering markera avstånd, men även att avstå från direkt tilltal och istället böja verbet i passivum, två varianter som även kan kombineras; ”Är det inte dags att släppa den stackars mannen nu konstapeln?”

Vi kommer gå in närmre på olika former av tilltal som titulering samt de olika möjligheter som det ger vid ett senare tillfälle.

Liknande artiklar

0 574

6 3615

1 Kommentar

Kommentera