Under sisådär 20-25 år såg man knappt en hatt på stadens gator och torg. I samband med att de sista riktiga gråa gubbarna gick bort så försvann också hatten. Den har dock fått ett visst uppsving de senaste tio åren i samband med att diverse populärmusikanter med västsvensk brytning börjat bära hatt. Dock verkar det som om det enbart är den hyfsat tråkiga trilbyn som kommit tillbaka. Förvisso är det lätt att förstå då det var just trilbyn som var a’la mode hos de äldre herrarna under sent 70-tal och tidigt 80-tal, då den sista riktigt hattbärande generationen tågade ut. Därmed torde det vara så att trilbyn fått sin återkomst bland de fashionabla eftersom den helt enkelt varit lättast att få tag på. Något jag beklagar då den definitivt är en av de tråkigare hattarna. Trilbyn är, tillsammans med den lite för korta trenchcoaten och bandyportföljen, liksom en symbol för den tillbakadragne och lite gråa man som lätt desillusionerad accepterar att det inte blir bättre än det socialdemokratiska folkhemmet.

Som revolutionär gentleman går man givetvis inte med på att trilbyn ska vara det enda valet för huvudbonad om man vill undvika den sportiga kepsen.

Men om vi börjar från början. Vad är då en hatt? Det är en huvudbonad bestående av en styv kulle samt ett brätte som går runt hela hatten. Är kullen mjuk är det en mössa. Kullen får dock icke vara hård, då är det en hjälm. Går inte brättet hela vägen är det inte heller en hatt. Då är det en keps eller mössa. Viss förvirring kan dessutom uppstå då det engelska ordet ”hat” inte bör översättas med det svenska ”hatt” utan med ”huvudbonad”.

Även om hatten länge torde ha verkat som ett odödligt plagg, då den suttit käckt på svaj ända sedan 1500-talet, så inledde den sin tillbakagång under 50- och 60-talet för att nästan helt ha försvunnit under mitten på 80-talet. Orsaken till dess tillbakadragande från herrarnas huvuden är omtvistad, men automobilens minskade takhöjd är en av de populäraste teorierna. Under 50- och 60-talen så minskade takhöjden i framförallt amerikanska bilar märkbart, vilket ledde till att hattar med hög kulle blev synnerligen opraktiska att bära under färd. Något som sannolikt var en starkt bidragande orsak till trilbyns popularitet, då den har en relartivt låg kulle. 

Ett problem som man ställs inför som bärare av hatt är att till skillnad från t.ex. stenmarksmössan och baseballskepsen så är behovet att matcha hatten med övrig klädsel hyfsat stort. Vissa hattar kan enbart bäras till specifika kläder, som tydligast exempel har vi stormhatten, eller cylinderhatten, som sedan tidigt 1900-tal, då bonjour och jacket slutade vara vardagsplagg, enbart bärs till högtidsdräkt. Lättast att matcha är fedoran och trilbyn. Dock vill jag höja ett varningens finger för trilbyn då användande av trilbyn till annat än kostym har en tendens att sända tankarna till västkustens populärmusiker.

 

Liknande artiklar

6 3172

0 1020

0 824

2 KOMMENTARER

    • En fråga som är omöjlig att svara på då var hatt har sin plats. En deerstalker passar inte vid samma tillfälle som en stormhatt och ett plommonstop passar inte vid samma tillfälle som en skärmmössa. De mest allsidiga hattarna skulle jag dock drista mig påstå vara fedoran och plommonstopet, även om plommonstopet verkligen är ett krävande plagg för att bäraren inte ska få en doft av Charlie Chaplin eller Dupontarna.

Kommentera